Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-29 12:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/fel-att-avkrava-partierna-loften-i-regeringsfragan/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Fel att avkräva partierna löften i regeringsfrågan”

Det är skönt att partiledarna den här gången i enlighet med den svenska traditionen inte bundit sig genom några löften till väljarna om samarbetsproblematiken, skriver Leif Lewin.
Foto: Jessica Gow/TT

DN DEBATT 11/9.

Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap: Journalisterna har tjatat om regeringsfrågan utan att verka förstå det svenska valsystemet. Proportionalismen leder till att vi får många ­partier, som måste förhandla för att nå makten. Partiledarna har denna gång ­undvikit regeringsfrågan, och väljarna har heller inte rätt att få svar på den före valet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
VAL 22

Valrörelsen är över, och nu börjar parti­ernas förhandlingar om vilken regering vi ska få. Hur har valrörelsen varit? Något av en katastrof för den politiska journalistiken, skulle jag vilja säga. Som vanligt finns det undantag från den allmänna bilden. Men fortfarande kunde vi i år se partiledarintervjuer där partiledarna avkrävdes besked om vem som skulle regera med vem trots att alla vet att vi i Sverige inte väljer regering utan partier.

Det är ett förhållande som varje student i statskunskap lär sig på grundnivå. Det är en insikt som särskilt efter den senaste mandatperioden torde vara allmänt känd bland de flesta läsare och tittare. Ändå kunde vi se journa­lister som pressade och pressade partierna på besked i regeringsfrågan som om partiledarna vore skurkar som hade någonting att dölja.

Men har inte väljarna ett berättigat intresse att få svar i regeringsfrågan? Varför, egentligen? Partierna går till val på sina program för olika sakfrågor. Vilken regering vi får beror på valresultatet och de följande överläggningarna. Att som Alliansen år 2006 säga att om vi får majoritet kommer vi att bilda regering tillsammans hör till ovanligheten (men uppskattades då mycket av väljarna, att döma av data om medborgarnas förtroende för politikerna).

Som det politiska landskapet nu ter sig, kan inget av de två blocken säga hur regeringen skulle se ut om blocket fick majoritet därför att blocken inbördes är så splittrade. Skulle Vänsterpartiet få vara med i en socialdemokratiskt ledd regering? Skulle Sverigedemokraterna få vara med i en moderatledd? Svaret blir antagligen nej på båda frågorna men, i så fall, vilken regeringsbildning skulle vi då få?

134 dagar tog det som bekant innan en ny ministär kunde tillträda och det först efter att löftena i regeringsbildningsfrågan brutits ett efter ett.

Besked i regeringsfrågan visar sig med andra ord bara vara ytterligare en aspekt av partiernas sakpolitik: att ta med ett ytterkantsparti ger en antydan om radikal politik, att söka stöd från mitten pekar på en mera försiktig linje.

Förr i tiden, under majoritetsvalens tid, var det enklare. Majoriteten bildade regering, minoriteten opposition. Men i och med införande av proportionella val för mer än hundra år sedan fick vi ett mångpartisystem, där inget parti kunde räkna med majoritet. Samarbete, eller i varje fall förhandlingar, blev nödvändigt för att nå regeringsmakten.

Hur självständiga partiledarna ska vara i förhållande till sina väljare är en gammal stridsfråga i svensk politik. Första gången frågan ställdes på sin spets var år 1743, då riksdagen skulle ta ställning i tronföljdsfrågan. Stockholms borgerskap ville ha en viss kandidat, dess representant i borgarståndet en annan. Kunde väljarna binda sin kandidat att rösta som de ville? Frågan drogs inför rådet, som uttryckligen fördömde ”det imperativa mandatet”: en ledamot hade rätt att följa sin övertygelse oberoende av vad hans väljare tyckte.

Fördömandet upprepades vid statskuppen år 1809 och i den nya riksdagsordningen skrevs uttryckligen in ett förbud, upprepat i 1866 års riksdagsordning, mot att dirigera riksdagsledamöternas ställningstaganden.

1800-talets politiker såg som sin uppgift att självständigt bilda sig en uppfattning om vad som var bäst för Sverige utan att låta sig påverkas av regionala eller sociala särintressen. Det blev också huvudargumentet mot den spirande demokratin. En riksdagsledamot fick inte låta sig påverkas av några väljare.

Men tullstriden år 1887 förändrade scenen. När de svenska väljarna för första gången blev politiskt engagerade i en sakfråga, skulle det vara förödande för den kandidat som vägrade visa färg. Riksdagskandidaterna blev så illa tvungna att tala om var de stod. Mot deras vilja tvingade sig folkviljan på svensk politik.

Men i och med proportionalismen och mångpartisystemet blev det som sagt inte möjligt att lämna besked om regeringen i förväg. Att avvisa ”det imperativa mandatet” förblev därför huvudprincipen.

Det hindrar inte att regeringsfrågan ständigt tilldragit sig väljarnas och journalisternas intresse och att olika försök har gjorts att ta hänsyn till detta intresse.

Efter det oklara resultatet i folk­omröstningen om tjänstepension i slutet av 1950-talet föreslog till exempel den liberale partiledaren Bertil Ohlin en komplicerad kompromiss, som inte många förstod sig på och som skulle åsamka honom ett svidande valnederlag. Även om han själv inte tyckte att det var det bästa låg förslaget enligt hans uppfattning i linje med vad väljarna uttryckt i folkomröstningen: ”Vi i Folkpartiet anser oss skyldiga att ta hänsyn till den opinion som kom fram på olika håll i folkomröstningen och inte bara till den opinion som röstade på den ena eller andra linjen.”

Det mest kända exemplet på att låta sig bindas av väljarna är Thorbjörn Fälldins kärnkraftsutspel. I valrörelsen år 1976 sökte Fälldin ge eftertryck åt sitt kärnkraftsmotstånd genom att kategoriskt avvisa varje försök att ladda nya aggregat: ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.” När Fälldin ändå gick med på laddning drabbades Centerpartiet av en trovärdighetskris som skulle vara nästan ett kvartssekel.

Förra valrörelsen, 2018, uppvisade en orgie i självbindning. De olika partierna avvisade i förväg den ena samarbetspartnern efter den andra och till slut blev det omöjligt att bilda regering. 134 dagar tog det som bekant innan en ny ministär kunde tillträda och det först efter att löftena i regeringsbildningsfrågan brutits ett efter ett. Stats­vetenskapliga utvärderingar framhåller just de kategoriska självbindningarna som orsak till att regeringskrisen blev så utdragen.

Men man kan lära av historien. I årets valrörelse har partiledarna noga undvikit att ”dra röda linjer”. Parti­ledare är pålästa och receptiva och visar att de tagit intryck av den statsvetenskapliga forskningen. Jag har hört Annie Lööf uttryckligen göra sådana hänvisningar.

Däremot har inte alla journalister gjort läxan. Det var därför med en suck jag under den förflutna valrörelsen såg dem gillra fällan igen, men också med glädje och stolthet jag kunde se parti­ledarna undvika den.

Denna artikel skrivs innan val­lokalerna har stängts. Även om valresultatet skulle ge ett klart utslag till förmån för det ena eller andra blocket är mot­sättningarna inom båda blocken så stora, att det krävs skickliga förhandlare för att lösa upp knutarna. Då är det skönt att partiledarna den här gången i enlighet med den svenska traditionen inte bundit sig genom några löften till väljarna om samarbetsproblematiken. Väljarna röstar, men nu börjar de förhandlingar som avgör regeringsfrågan.

Ämnen i artikeln

Val 2022
Demokrati

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt