Bo Rothstein: ”Felaktig tolkning av metoo riskerar att skada tilliten” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Felaktig tolkning av metoo riskerar att skada tilliten”

Om man utgår från en anställningstid om 20 år är en någotsånär rimlig uppskattning att femton procent av de anställda kvinnorna blivit utsatta för vad de själva uppfattar vara sexuella trakasserier någon gång under en tjugoårsperiod. Dessa undersökningar har länge varit allmänt tillgängliga, skriver Bo Rothstein.
Om man utgår från en anställningstid om 20 år är en någotsånär rimlig uppskattning att femton procent av de anställda kvinnorna blivit utsatta för vad de själva uppfattar vara sexuella trakasserier någon gång under en tjugoårsperiod. Dessa undersökningar har länge varit allmänt tillgängliga, skriver Bo Rothstein. Other: Leif R Jansson/TT

 

DN DEBATT 11/2. Om anställda på landets arbetsplatser utgår från att de med stor sannolikhet kommer att bli sexuellt trakasserade riskerar tilliten inom organisationerna att skadas. Vi måste därför ha en korrekt bild av omfattningen. Det bådar inte gott att forskarsamhället inte tycks ha integritet nog för att lyfta fram politiskt obekväma resultat, skriver Bo Rothstein.

Den samhällsvetenskapliga forskningen har expanderat kraftigt under de senast decennierna. Mitt eget ämne, statsvetenskap, är om man räknar antalet av offentliga medel avlönade forskare minst fyra gånger så stort som när jag började som doktorand 1980. Antalet professorer i ämnet har under denna tid ökat tiofaldigt, från åtta till i dag över åttio. Det finns goda skäl att anta att utvecklingen är likartad inom många andra samhällsvetenskapliga discipliner. 

En rimlig fråga är vad skattebetalarna får för alla pengarna? Att mäta kvalitet i forskning är som bekant ingen enkel sak. Ett mått torde vara hur väl forskningen responderar på aktuella samhällsproblem. Har man något viktigt att säga? Vågar man stå upp för politiskt obekväma forskningsresultat eller kröker man rygg när de mediala stormarna drar fram? Har man kurage att påvisa logiska brister i makthavarnas analyser eller väljer man att ”yla med vargarna”.

Ett rimligt test på ryggraden i det svenska forskarsamhället är hur man hanterat de problem i arbetslivet som metoo-kampanjen lyft fram. Samhällsproblem har alltid (minst) två dimensioner, en kvantitativ som svarar på frågan ”hur ofta” och en kvalitativ som svarar på frågan ”hur allvarligt”. Det kan handla om skattefusk, korruption, mord eller som nu sexuella trakasserier i arbetslivet.

Problemet är att om nu en stor del av de anställda på landets arbetsplatser utgår från att de med stor sannolikhet kommer att bli sexuellt trakasserade blir det inte så enkelt att bygga upp eller vidmakthålla tillit inom organisationerna.

Man kan som många har gjort tolka metoo i Sverige som att sexuella trakasserier är legio eller åtminstone mycket vanliga på svenska arbetsplatser. Filosofen Katharina Berndt Rasmussen skriver att ”i princip alla kvinnor” har blivit utsatta (SvD 3/1). Andra, till exempel Nordeas chefsekonom Annika Winsth uppger att hon aldrig hört talas om att detta förekommer inom hennes bransch trots många samtal med kvinnliga kollegor (DI 2/1).

Så hur ligger det egentligen till?

Detta problem är nu inte alldeles enkelt att få ett grepp om eftersom termen sexuella trakasserier innefattar allt från svårartade fysiska övergrepp till ”ovälkomna komplimanger”. En utväg är att låta de som tillfrågas själva definiera om de anser sig ha blivit utsatta för sexuella trakasserier. Detta är vad som har gjorts i surveyundersökningar om hur arbetsmiljön upplevs vid ett flertal olika arbetsplatser. 

Ett typexempel kommer från min egen arbetsplats, Göteborgs universitet, där ett antal undersökningar utförs där de tillfrågade fått svara på frågan om de under det senaste året utsatts för sexuella trakasserier. Resultatet är att cirka 2 procent av kvinnorna uppger att de blivit utsatta (och ungefär 1 procent av männen).

Det är statistiskt inte helt enkelt att översätta dessa två procent per år till längre tidsperioder, men om man utgår från en anställningstid om 20 år är en någotsånär rimlig uppskattning att femton procent av de anställda kvinnorna blivit utsatta för vad de själva uppfattar vara sexuella trakasserier någon gång under en tjugoårsperiod. Dessa undersökningar har länge varit allmänt tillgängliga och det är besynnerligt att knappast någon av de många forskare och också universitetsledningar som varit engagerade i debatten valt att inte omnämna dessa forskningsresultat. Vi har med andra ord ett forskarsamhälle som inte har integritet nog för att lyfta fram forskningsresultat när de uppfattar dessa vara politiskt obekväma.

Det andra problemet som det varit tyst om från forskarsamhället gäller metoo och principen om jämställdhet. Den rättsligt gällande principen om likabehandling innebär att sexuella trakasserier är helt oacceptabelt oberoende kön eller sexuell läggning hos dem som utsätts. Som ovan nämnts visar undersökningar att en icke obetydlig andel män uppfattar sig ha blivit utsatta. Det skulle inte överraska mig om merparten av dessa blivit utsatta av andra män men det ändrar inte lidandet hos de män som blivit utsatta. 

Men i metoo-uppropen har män som utsatts inte fått vara med, de handlar uteslutande om heterosexuella mäns trakasserier mot kvinnor. I den diskussion som metoo gett upphov till är det som om de allvarliga sexuella övergrepp som till exempel höjdhopparen Patrik Sjöberg eller musikalartisten Peter Jöback valt att redogöra för inte alls existerar. Men i stället för att påtala denna uppenbara anomali i metoo valde i princip alla de forskare och universitetsledningar som uttalat sig att ”yla med vargarna” till den grad att vi kan prata om såväl en intellektuell som en moralisk kapitulation. Av den så beramade kritiken av ”heteronormen” från genusvetarhåll hördes till exempel nu inte ett knyst.

Undersökningar visar att en icke obetydlig andel män uppfattar sig ha blivit utsatta.

Mitt intresse för omfattningsproblemet i denna sak bygger på egen och andras forskning, forskning som har övertygat mig om att organisationer och arbetsplatser som bygger på tillit mellan medarbetarna och också på tillit mellan medarbetarna och ledningen i nästan alla avseenden fungerar bättre än de som bygger på kontroll, övervakning och styrning genom incitament (se Louise Bringselius och min artikel på DN Debatt 16/12 2017). Den senare styrformen, som går under beteckningen ”New Public Management” har i många fall visat sig rasera tilliten och förtroendet inom de organisationer som använt sig av denna styrmodell. Det visar sig också tämligen svårt att bygga upp tillit när den har raserats.

Problemet är naturligtvis att om nu en stor del av de anställda på landets arbetsplatser utgår från att de med stor sannolikhet kommer att bli sexuellt trakasserade blir det inte så enkelt att bygga upp eller vidmakthålla tillit inom organisationerna. Man kan jämföra detta problem med invandrares förtroende för rättsväsendet. Naturligtvis finns det poliser, åklagare och domare med sunkiga värderingar när det gäller invandrare. Men om en stor majoritet invandrare kommer att uppfatta att detta gäller i princip alla domare, poliser och myndighetspersoner får vi stora problem med tilliten och den sociala sammanhållningen i landet. Vi riskerar då att få den typ av parallellsamhällen som vi tyvärr ser växa fram.

Att få en någotsånär korrekt bild av dessa problems omfattning är således mycket viktigt. Att analysera problemets omfattning innebär emellertid inte en ambition att förminska deras betydelse, det finns ingen lagom eller acceptabel nivå på sexuella trakasserier och jag är som många andra bestört över många av de berättelser som genom metoo lyfts fram. Men alla som har utsatts, oberoende av kön eller sexuell läggning, är enligt både lag och etik lika värda och vi måste få grepp om problemets utbredning om vi skall kunna bygga arbetsplatser på förtroende. Den ryggradslöshet som det samhällsvetenskapliga forskarsamhället uppvisat bådar inte gott.

DN Debatt.11 februari 2018

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet:
”Felaktig tolkning av metoo riskerar att skada tilliten”

Repliker

Lina Stenberg, administratör #imaktenskorridorer och kommunikationschef Tankesmedjan Tiden:
”Vi vet tillräckligt om omfattningen av sextrakasserier”

Helena Streijffert, fil dr i sociologi, huvudsekreterare i flera statliga utredningar, aktiv i Kvinnornas akademiska förening:
”Oinsiktsfullt om kvinnofrigörelsen”

Katharina Berndt Rasmussen, forskare i praktisk filosofi:
”Metoo visar på en tillitsbrist i det patriarkala samhället”

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Viktigt våga presentera obekväma forskningsresultat”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.