DN Debatt. ”Finanssektorns dominans bäddar för kris inom kort”

Allt fler tecken visar att Sverige kan vara på väg in i en bostads- och fastighetskrasch. Dagligen kommer rapporter om rekordutbud och prisnedgång på kommersiella fastigheter och bostadsrätter. Många undrar om det smäller nu.

Stockholm är också nummer två på listan över de städer i världen där bostadsbubblan är mest uppblåst, enligt schweiziska UBS:s rapport som kom i dagarna. Hur har Sverige hamnat i detta skarpa läge?

I en ny rapport visar Katalys att svenskt samhällsliv finansialiserats. Den finansiella sektorn har kommit att dominera ekonomi och samhälle, vilket exempelvis märks i att vi ständigt oroar oss för en bostadskrasch.

Bostadssektorn har varit motorn i finansialiseringen av Sverige. Bakgrunden är snart fyra decennier av långtgående avreglering och liberalisering av kapital- och kreditmarknaderna och avvecklingen av en statlig social bostadspolitik. Resultatet är att finanssektorn försett bostadsmarknaden med stora mängder bränsle medan andra delar av ekonomin strypts. Denna trend har förstärkts sedan den globala finanskrisen 2008.

Finansialiseringen av Sverige innebär:

• Exceptionell omsättningstillväxt och lönsamhet i den finansiella sektorn.
• De finansiella marknadernas ideologi om ”aktieägarvärde” driver avkastningskraven uppåt i hela näringslivet.
• Finanssystemets språk och praktik tar sig in i människors vardagsliv. Bostaden förvandlas från social rättighet till investering. Beslut och vägval förs i termer av avkastning och risk.
• Staten garanterar det finansiella systemets lönsamhet och stabilitet.
• Finanssektorns dominans ”avpolitiseras”. Det offentliga samtalet om alternativ tystas.

I det finansialiserade Sverige kan medelklasshushållen låna i stora volymer till mycket förmånliga räntor och villkor. Hushållen, framför allt i storstäderna, använder krediterna för bostadsinvesteringar och privatkonsumtion i visshet om att prisutvecklingen på säkerheten (bostadsrätter och egna hem) är tryggad av en permanent bostadsbrist och politiskt bakbundna myndigheter. Samtidigt täljer bankernas aktieägare och toppanställda guld genom de rekordmarginaler på bolån som gett bankvinster på 100 miljarder per år de senaste åren.

Hushållen, framförallt i storstäderna, använder krediterna för bostadsinvesteringar och privatkonsumtion i visshet om att prisutvecklingen på säkerheten (bostadsrätter och egna hem) är tryggad av en permanent bostadsbrist och politiskt bakbundna myndigheter.

Den goda tillgången på krediter har varit viktig för upprätthållandet av konsumtion och levnadsstandard i alla fall så länge som bostadspriserna har fortsatt att öka. Den svenska modellen har därmed ändrat karaktär i grunden. Ekonomins tillväxt och utveckling drivs inte längre av en lönsam och expanderande exportindustri och en rejält omfördelande välfärdsstat, utan av ett lönsamt och expanderande banksystem. Det institutionella ramverket säkerställer de senares framfart på bekostnad av det stora flertalets välfärd.

Sverige följer därmed, på sitt unika vis, den finansialisering som skett i USA och Storbritannien. Hushållens skulddrivna konsumtion håller hjulen snurrande medan produktivitetsutvecklingen avtar. Tillväxten är inte längre export- och löneledd, utan skuldledd. En skarp illustration av detta är Konjunkturinstitutets simulering att ett tämligen odramatiskt fall i bostadspriserna på 20 procent skulle slå igenom omgående i sänkt hushållskonsumtion och en ökning av arbetslösheten med en hel procentenhet.

Sverige har ännu inte fullt ut haft sin del av den globala finanskrisen, men det är ett temporärt uppskjutande. Till skillnad från USA och i viss mån Storbritannien, saknar Sverige fördelen av att ha sin egen valuta som internationell reservvaluta. För Sverige kommer det antagligen bli kostsamt att låna pengar vid en kris. Dagens låga nominella ränta på kort sikt är ingen försäkring mot hög real ränta på lång sikt.

Svenska bankers tillgångar uppgår (så länge Nordea räknas in) till fyra gånger BNP. Det gör att Sverige tillsammans med Nederländerna delar andraplatsen i Europa efter Schweiz vad gäller banksystemets storlek i förhållande till BNP. Till detta kommer att lönsamheten i den svenska finansiella sektorn är mycket god, vilket den svenska staten bidrar till. Cirka två tredjedelar av de svenska bankernas vinster 1993–2016 kan ses som en indirekt överföring av förmögenhet från skattebetalarna till bankerna. Det kan tillmätas värdet för bankerna att den insättningsgaranti som staten utfärdat uppgår under perioden till i storleksordningen 500 miljarder kronor. Den finansiella sektorn i Sverige åtnjuter ett extraordinärt stöd från skattebetalarna. Efter den globala finanskrisen har svenska banker varit dubbelt så lönsamma som sina europeiska konkurrenter – se figuren nedan.

Vilken vaksamhet och beredskap finns då hos ansvariga myndigheter och regeringen inför en finanskris? Vi har granskat den svenska krisberedskapen och det som på expertspråk kallas makrotillsyn.

Under den dåvarande borgerliga regeringens ledning slogs fast att finanssystemet och statens krisberedskap i stort fungerar väl. Det stämmer att svenska statens förmåga att stötta banker och andra finansföretag visat sig utomordentligt god i huvudsak genom att skriva ut stora checkar. Finanskriskommittén funderade dock mycket lite på hur skattebetalarna skall få tillbaka de enorma resurser som räddningsaktionen kostat.

När det gäller makrotillsynen har den gått från en ganska nymornad medvetenhet om att det finansiella systemet kan kollapsa till dagens läge, där Finansinspektionen gång på gång drar tillbaka föreslagna åtgärder, de partipolitiska bostadssamtalen har havererat, samtidigt som Riksbanken gasar på ekonomin med minusränta och tar upp mycket stora lån som buffert för en krasch. Riksbankens samlade skulder uppgår i skrivande stund till 870 miljarder kronor, en viss nedgång från rekordnivån i augusti i år på 890 miljarder kronor, men ändå högre än någonsin tidigare inklusive finanskrisens akuta fas. 

I takt med en allt svagare krona kan denna utveckling mycket väl komma att fortsätta. Riksbankens eget kapital är endast sju procent av de totala skulderna, farligt nära den nivå för ”bruttosoliditet” på 5 procent som Riksbanken själv förordar för andra banker. Orsaken till att Riksbanken måste skuldsätta sig är den expansion av krediter som den rekordgenerösa insättningsgarantin till banksektorn fött. Nu kan politiken sammanfattas: Makrotillsynen har misslyckats pysa bubblan men svenska banker åtnjuter fortfarande ett bättre skattebetalarskydd än europeiska konkurrenter.

Trots detta har Sverige i dag inte någon statsskuld, utan en finansiell statsförmögenhet på ett tusen miljarder kronor. ”Statsskulden” överskuggas av framför allt de statliga AP-fondernas värdepappersinnehav.

Men i stället för ett offentligt samtal om hur vår gemensamma förmögenhet skulle kunna användas för en samhällsutveckling som gynnar de många i stället för de få, håller staten igen. Överskottsmålet för statens budget gör att den finansiella förmögenheten fortsätter växa vilket ytterligare göder finanssektorn.

Den otrygghet, ojämlikhet och urholkade välfärd som präglar det svenska samhället hänger intimt ihop med finansialiseringen, vars kris mycket väl kan stunda inom kort.

Risken är uppenbar att många medborgare snart tvingas ställa frågan vilkas ärenden politikerna gått när de okritiskt släppte fram den här utvecklingen.