Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/fler-fattiga-barnfamiljer-med-dagens-familjepolitik/

DN Debatt

DN Debatt. ”Fler fattiga barnfamiljer med dagens familjepolitik”

I början av 2000-talet bidrog de familjepolitiska insatserna till att minska andelen fattiga barnfamiljer till 8–9 procent av alla hushåll med barn. År 2017 förmådde insatserna enbart att reducera andelen i relativ inkomstfattigdom till drygt 16 procent av barnfamiljerna, skriver Tapio Salonen. Foto: C3828 Christian Hager, Christian Hager/TT

DN DEBATT 4/6. En studie som presenteras i dag, visar att den ekonomiska familjepolitiken i Sverige i allt lägre utsträckning förmår att utjämna växande inkomstskillnader bland barnfamiljer och tappar i förmåga att bekämpa fattigdom. Avtagande familjepolitiska ambitioner på nationell politisk nivå försämrar för ekonomiskt utsatta barnfamiljer i Sverige, skriver Tapio Salonen.

I början av 1980-talet utmärktes Sverige som ett mer jämlikt och jämställt samhälle jämfört med andra länder. År 1981 uppmättes den mest jämlika fördelningen av hushållens inkomster under efterkrigstiden. Men mycket har hänt sedan dess; inkomstskillnaderna i befolkningen har gradvis ökat, oavsett konjunkturer och politiska majoritetsförhållanden. Sverige har under de senaste åren haft en snabbare ökning av inkomstskillnaderna än de allra flesta jämförbara länder.

Den svenska välfärdsmodellens logik har legat i breda och inkluderande strategier: att bekämpa fattigdom och social utslagning genom att utforma bostäder, arbetsliv, utbildning och trygghetssystem för i princip alla. Så var det tänkt. Men i praktiken har en växande uppdelning mellan etablerade och oetablerade vuxit fram på samhällslivets olika områden.

Detta gäller också inom familje­politiken. Begreppet ”den ekonomiska familjepolitiken” har i Sverige haft en reformoptimistisk klang och ingått som en viktig del i den svenska välfärds­modellen. Den omfattar alla de ekonomiska överföringar som sker direkt till hushållen från staten och som administreras av Försäkringskassan (cirka 80 miljarder år 2017). Det handlar om ett dussintal försäkringar, förmåner och bidrag som via skattemedel går tillbaka till barnhushållen (till exempel barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd och bostadsbidrag).

Sverige har under de senaste åren haft en snabbare ökning av inkomstskillnaderna än de allra flesta jämförbara länder.

Rapporten ”Välfärd – inte för alla 2019”, som utges av Rädda Barnen, visar på en något paradoxal och motstridig utveckling av den nationella familjepolitiken. Många barnfamiljer har fått det betydligt bättre ekonomiskt under 2000-talet medan andelen barnfamiljer som lever med låg ekonomisk standard (EU:s relativa fattigdomsgräns på högst 60 procent av landets medianinkomst) tenderat att successivt öka.

Jämförelser av inkomstfattigdom mellan de länder som ingår i EU varierar kraftigt såväl före som efter transfereringar. År 2007 låg Sverige på femte plats och år 2017 på trettonde plats avseende familjepolitikens betydelse för nivån av inkomstfattigdom. Detta är en försämring jämfört med tidigare år då Sverige låg i topp med de andra nordiska länderna. Andra internationella jämförelser (till exempel Unicef 2016) kring barns utsatthet visar att Sverige sjunkit dramatiskt i internationell rankning, från en topposition till att vara ett mediokert västland.

Resultaten från den aktuella studien visar att familjepolitikens fattigdoms­reducerande effekt har minskat markant i Sverige över tid. Utan familjepolitiska insatser skulle omkring en fjärdedel av de svenska barnfamiljerna betecknas som inkomstfattiga. I inledningen av 2000-talet bidrog de familjepolitiska insatserna till att minska andelen fattiga barnfamiljer till 8–9 procent av alla hushåll med barn. År 2017 förmådde insatserna enbart att reducera andelen i relativ inkomstfattigdom till drygt 16 procent av barnfamiljerna.

Denna studie visar att den fördelningspolitiska profilen för socialförsäkringar riktade till barnfamiljer successivt har avtagit under senare år. Från slutet av 1990-talet har den omfördelande effekten av samtliga socialförsäkringar till barnfamiljer mer eller mindre halverats. Detta gäller samtliga ersättningsformer, men särskilt de behovsprövade bidragen. En allt mindre andel av den ekonomiska familjepolitiken fungerar numera omfördelande mellan fattigare och rikare barnhushåll. Av totalt drygt 80 miljarder kronor i den ekonomiska familjepolitiken år 2017, fungerar cirka 8 miljarder som omfördelande mellan barnhushållen, vilket motsvarar knappt 10 procent av 2017 års ekonomiska familjepolitik.

Rapporten visar i korthet att:

Den ekonomiska familjepolitiken förmår inte längre att utjämna ekonomiska skillnader mellan barnfamiljer.

De behovsprövade bidragen, såsom bostadsbidraget och underhållsstödet som minskar skillnader mest, minskar i omfattning och betydelse.

Klyftorna har fortsatt att öka mellan de barn som lever i störst ekonomisk utsatthet, och den stora majoritet barnfamiljer som har det bra ekonomiskt ställt.

En sammanhållen familjepolitik krävs. Den ekonomiska utsattheten bland barnhushåll hänger givetvis samman med bland annat föräldrarnas ställning på arbets- och bostadsmarknaden. Men denna rapport visar entydigt på att samhällets förmåga att lyfta barnfamiljer ur ekonomisk utsatthet i växande grad hänger samman med familjepolitikens utformning. Genom att inte indexsäkra olika förmåner och bidrag har dess fattigdomsdämpande effekt successivt avtagit.

Barnbidraget höjdes inte på över tio år förrän under 2018. Många, framför allt ensamstående kvinnor, erhåller enbart grundnivån i föräldraförsäkringen. Bostadsbidraget har under en följd av år begränsats och gjorts administrativt snårigt för barnfamiljer. Urholkningen av dessa familjepolitiska stöd har dessutom en tydlig övervältringseffekt gentemot det kommunala försörjningsstödet.

Den ekonomiska familjepolitikens utarmning har skett under hela 2000-talet oavsett politisk majoritet. En analys av den S-ledda regeringen 2015–2018 visar inte på något större trendbrott, även om höjning av bland annat barnbidraget förra året på sikt kan mildra den ekonomiska situationen för utsatta barnhushåll.

En statlig utredning har nyligen tillsatts för att se över bland annat bostads­bidraget och underhållsstödet (S 2018:13) för att minska skuldsättning och ge ökad träffsäkerhet. Resultaten från studien som presenteras i dag, talar för att uppdraget bör breddas för att även lyfta fram och uppmärksamma i vilken utsträckning som den ekonomiska familjepolitiken uppfyller sina ursprungliga mål att utjämna och minska den ekonomiska utsattheten bland barnhushållen. 

Årtiondena efter krigsslutet visade Sverige omvärlden att en effektiv fattigdomsbekämpning uppnås genom breda reformer inom en rad samhällsområden. Det är dags att själva dra lärdomar av detta inför 2020-talets familjepolitik.