Följ norskt exempel. För att i fortsättningen kunna säkra en jämlik vård i hela landet måste Sverige göra som Norge och centralisera ansvaret. Grannlandets 1990-talsreform har givit kortare vårdköer och en ekonomi under kontroll, skriver Göran Hägglund (KD) och Bent Høie (Høyre).
Sveriges och Norges respektive sjukvårdssystem hör på flera områden till de bästa i världen. Vi har under lång tid lyckats leverera goda medicinska resultat, och med en hög grad av jämlikhet. Vårdbehoven, inte betalningsförmågan, står i centrum. Och för detta är den nordiska modellen med rätta berömd ute i världen.
De senare årtiondena har dock sjukvården ställts inför nya utmaningar. För det första har vården blivit alltmer högspecialiserad. Det är förstås i grunden positivt, men det ställer samtidigt nya och hårdare krav på kompetensförsörjningen. För det andra har vi en åldrande befolkning.
Länge arbetade Sverige och Norge efter liknande modeller. Länge drevs sjukvården i Norge, precis som i Sverige, av landstingen, i Norge kallade fylken. Men 2002 valde Norge en ny väg och sedan dess drivs den norska sjukvården av staten.
Bakgrunden i Norge var att den fylkesdrivna sjukvården på 1990-talet befann sig i en svår situation. Sjukhusen hade ekonomiska problem, trots att de fick mer och mer skattepengar, och köerna var långa. Dessutom behövdes en tydlig funktions- och uppgiftsfördelning för att kunna skapa en framtidsinriktad sjukvård. Uppdelningen mellan de nitton fylkena gjorde det svårt att ta ett samlat grepp om problemen. Det ledde till slut till en stor blocköverskridande överenskommelse om den politik som Norge har i dag.
2002 övertog staten ansvaret for specialistsjukvården, där sjukhusen organiserades som hälsoföretag i vad som nu är fyra regioner. Samtidigt infördes rätten att fritt välja sjukhus.
I dag är det få i Norge som saknar den fylkesdrivna vården. Köerna har kortats betydligt. Ekonomin är under kontroll och den nya ansvarsfördelningen har höjt kvaliteten på tjänsterna. Den nya norska regeringen i Norge har dragit i gång nya åtgärder för att förbättra tillgängligheten till specialistsjukvården och för att utjämna skillnaderna mellan enskilda sjukhus och hälsoregioner. Delar av reformen debatteras. Till exempel finns tankar om att förbättra styrningen av sjukvården genom att minska antalet beslutsnivåer och skapa större och starkare hälsoföretag. Men förstatligandet diskuteras inte alls.
Sverige kan lära mycket av den process som Norge genomfört. Till viss del brottas Sverige med samma problem som Norge hade på 1990-talet. Sjukvården håller medicinsk världsklass, men dras samtidigt med tillgänglighetsproblem och otillräcklig samordning. Traditionellt har Sveriges landstingsdrivna vård ändå stått sig utomordentligt väl i internationella jämförelser. Men sjukvården förändras, och gårdagens organisation kan mycket väl dra ned resultaten om den inte anpassas till dagens krav och förutsättningar.
I dag är sjukvården en högteknologisk bransch som är beroende både av avancerad utrustning och av specialistutbildad personal. Det kan på sikt bli oerhört svårt för tjugoen olika landsting med olika ekonomiska och demografiska förutsättningar att leverera jämlik vård till hela befolkningen. Risken är dessutom stor att landstingen, precis som de norska fylkena, kommer att skapa ytterligare ekonomisk och medicinsk ineffektivitet.
I dag opereras även mycket sällsynta cancerformer på tjugotalet sjukhus. Det leder till att de som utför en viss typ av behandlingar inte får göra det tillräckligt ofta och därmed inte får tillräckligt med fortbildning. Norge kämpar med samma problem, men det statliga övertagandet av sjukhusen har gett en stabil grund att arbeta utifrån.
Allt talar för att Sveriges hittills framgångsrika modell måste stöpas om för att möta morgondagens utmaningar. Det genomsnittliga landstinget har varken ekonomi eller befolkning nog att på sikt klara de allt högre kraven på spetskompetens och nödvändiga ekonomiska investeringar. Skattepengar kommer att förslösas – och vad ännu värre är – vården kommer att misslyckas med kärnuppgiften: att leverera en sjukvård som är jämlik över hela landet. Sverige kommer, förr eller senare, till den punkt där Norge befann sig för femton år sedan.
Erfarenheterna från den norska omorganisationen med statligt huvudmannaskap är mycket goda. Våra länders många likheter talar för att den svenska vården bör lära av Norges erfarenheter. Vår slutsats är att det i våra respektive länder är staten som ska ha huvudansvaret för att säkra en god, effektiv och jämlik sjukvård även i framtiden.