Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”För kollektiv säkerhet är Nato bästa alternativet”

Att Ryssland rustar upp är illavarslande, men den största risken är inte att landet åter ska bli vad det var under Sovjettiden, utan vad som kan hända i framtiden när en alltmer auktoritär regim utsätts för spänningar. Gränslandet mellan krig och fred har suddats ut. I fråga om kollektiv säkerhet finns det för demokratiska länder i dag inget bättre alternativ än Nato, skriver Allan Widman (FP).

När Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman skriver om Nato-debatten i DN 25/1 är det till största delen redan kända motargument som kommer fram. Det finns ingen större anledning för mig att bemöta varje del av deras artikel. Jag vill koncentrera mig på ett område, deras bedömning av vad ett Nato-medlemskap leder till och varför de använder fel måttstock.  

Låt mig inledningsvis börja med att konstatera att de tre artikelförfattarnas hyllningar till svensk neutralitetspolitik framstår som kärnan i deras synsätt. Men byggde Sveriges säkerhetspolitik ens under kalla kriget verkligen på en strikt iakttagen neutralitet?

I dag är det åtminstone delvis känt och beskrivet genom historisk forskning och journalistiska insatser att neutraliteten i stort var ett spel för galleriet. Sverige stod då under Natos kärnvapenparaply genom hemliga garantier från USA. Sovjetunionen visste om detta. De kände också till en del av de för svenska folket strängt hemliga förberedelser vi vidtog för att i händelse av krig delta på Natos sida. 

Nu har världen förändrats. Tack och lov är Sovjetunionen borta. De allra flesta europeiska länder i före detta Warszawa-pakten har gått med i såväl Nato som EU. Detta beskriver också Blix, Ekéus och Hirdman översiktligt. 

Poängen som dessa länder lärt sig den hårda vägen är att säkerhet byggs via samarbete. Det är inte enbart storskaliga krig och invasionsföretag som utgör militära hot i dagens läge. 

Gränslandet mellan krig och fred har delvis suddats ut. På flera håll i världen, i Asien, i flera afrikanska länder, i Kaukasus, bedrivs lågintensiva krig – ett mellanting mellan inbördeskrig och terrorism – som ibland flammar upp eller involverar andra aktörer. Olika politiska påtryckningsmedel, kanske i kombination med IT-attacker, sabotage och så kallade ”psy-ops”, psykologisk krigföring, ingår i detta nya gränsland. 

En konflikt i vårt närområde kan snarare handla om en gradvis eskalerande politisk och diplomatisk konflikt. Svenskt territorium kan komma att användas av en av de inblandade parterna, ungefär som Fårösund användes av England och Frankrike under Krimkriget.

Med allt mer avancerad vapenteknik når man med allt mindre medel allt längre räckvidder. Fler och fler länder skaffar sig skydd mot långväga robotar. Förarlösa flygplan kan bära vapen och sensorer som sätts in långt ifrån sin hemmabas.  

Det är sådana här faror som vi i dag måste kunna skydda oss mot. Tekniskt och ekonomiskt är det mer än vad vi på egen hand förmår göra redan i dag. Gapet mellan de resurser vi lägger på vårt försvar och de hot vi ställs inför kommer bara att växa i framtiden. Och det är inte nödvändigtvis enbart Ryssland som innebär en fara. Men Ryssland är exceptionellt.

Att Ryssland rustar upp för enorma summor samtidigt som regimen allt mer kringskär mänskliga rättigheter är illavarslande. Samtidigt är inte den största risken att Ryssland, så som det ser ut i dag, åter ska bli vad det var under Sovjettiden. Ryssland är trots allt inlemmat i världsekonomin och beroende av intäkterna från export av olja och gas. 

Det är vad som kan hända i framtiden, när en allt mer repressiv och auktoritär stat utsätts för inre eller yttre spänningar, som är den stora faran. Ingen av oss, varken tre så erfarna diplomater som Blix, Ekéus och Hirdman eller jag själv, kan säga någonting om vilken väg Ryssland kommer att gå i en sådan framtid.

I dag ser vi hur människor i Ukraina demonstrerar för frihet och för en anknytning till väst. I det spelet är Ryssland en av de största orsakerna. Genom hot om höjda gaspriser och andra typer av ekonomiska sanktioner har de velat försäkra sig om en ”trogen” regim i Kiev. Det ligger inte i folkets intresse att kröka rygg inför de påtryckningarna. 

Men det utgör en viktig bild av vilka säkerhetsfrågorna är i dag och hur ekonomisk och politisk makt utnyttjas hänsynslöst. 

Det är i den världen vi lever. Det är i den världen vi måste bygga vår säkerhetspolitik på samarbete med andra demokratier. Och i fråga om kollektiv säkerhet finns det för demokratiska länder inget bättre alternativ än Nato.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.