DN Debatt. ”För mycket tvång och för litet kompetens på ungdomshem”

I dag debatteras ungdomskriminalitet flitigt. Fokus ligger ofta på att samhället ska använda hårdare tag för att stoppa brottsligheten. Politiker vill att socialtjänsten ska tvångsomhänderta fler unga. Men det som sällan diskuteras är vad som händer med ungdomarna när de tvångsomhändertagits. Särskilt tyst är det om låst vård på statliga ungdomshem.

Vi som forskar om dessa så kallade särskilda ungdomshem menar att viljan att få bort ungdomar från gator och torg överskuggar intresset för hur det sedan faktiskt går för dem. Vi vill att tystnaden bryts och att politiker på allvar börjar diskutera varför så få ungdomar blir hjälpta av att tvångsvårdas på låsta institutioner.

Våra studier visar till exempel att ungdomar som placeras för behandling sällan får detta i någon högre utsträckning. Vi kan också konstatera att institutionens logik skapar en tillvaro där ungdomar anpassar sig till det som förväntas av dem i stället för att ges möjlighet till verklig förändring. Det som politiker ser som lösningen – hård kontroll, isolering och utestängning från resten av samhället – är ofta en del av problemet. Ungdomshemmen måste arbeta i motsatt riktning: mer öppenhet mot omvärlden, bättre kontakter med det generella välfärdssamhället och högre kvalitet på de insatser som ges.

Det som politiker ser som lösningen – hård kontroll, isolering och utestängning från resten av samhället – är ofta en del av problemet.

Ointresset för vad som sker på institutionerna blir särskilt tydligt när missförhållanden uppmärksammas. De senaste åren har medier upprepade gånger rapporterat om allvarliga brister. 

• Sveriges Radio har (2010 och 2016) visat hur avskiljningar (isolering), i strid mot lagstiftning och barnkonvention, använts rutinmässigt och som bestraffning av vårdbehövande ungdomar. 

• Under 2017 avslöjade Aftonbladet hur flickor med allvarlig psykisk ohälsa placeras på särskilda ungdomshem utan adekvat behandling, med följd att deras hälsa allvarligt försämras. För Jasmine slutade det med att hon, 13 år gammal, trots tydliga varningssignaler tog sitt liv på ett ungdomshem. 

• I augusti 2018 berättade Sveriges Radio att personal haft sexuella relationer med placerade flickor, något som varit känt för myndigheten utan att den agerade.

Ungdomshemmen har också fått kritik från tillsynsmyndigheten IVO som bedömt att verksamheten kunnat innebära en fara för de placerade ungdomarnas liv, hälsa eller personliga säkerhet (IVO, Dnr 8.4.2-6046/2016-22). Likaså har Barnombudsmannen, FN:s barnrättskommitté och FN:s tortyrkommitté riktat skarp kritik mot användningen av avskiljningar och krävt att Sverige ska förbjuda isolering av barn. Trots att lagstiftningen nyligen reviderades är avskiljning, om än begränsad, fortfarande möjlig att använda på ungdomshemmen. Forskning visar dessutom att behandlingsresultaten är mycket dåliga. Två av tre har lagförts två år efter placering.

De uppmärksammade missförhållandena och bristerna har varje gång stannat vid snabbt övergående debatter utan konkreta förändringar av verksamheten. Sett till de befogenheter som dessa institutioner har – att kraftigt inskränka barns och ungas fri- och rättigheter – menar vi att det är djupt problematiskt. Det är särskilt oroväckande då ungdomar placerats där för att få vård och skydd och inte själva kan välja att lämna.

Ansvariga politiker måste börja ta frågan på allvar om hur samhället på bästa sätt kan möta och stödja ungdomar i problematiska livssituationer. Placerade ungdomar är en angelägenhet för alla med synpunkter om barn och unga. Här finns inga enkla eller snabba lösningar men gör vi inget riskerar vi att ungdomarna tappar tillit till att vård och stöd också finns för dem.

Vår forskning visar att vårdformen i sig skapar andra och nya problem snarare än att lösa de problem som motiverat placeringarna. Tillvaron på de särskilda ungdomshemmen präglas av kontroll och säkerhetstänkande i stället för vård, skola och behandling.

Vårdens organisering skapar hinder för själva verksamheten, avseende såväl behandlingsrelationer och utbildning som lagstadgade rättigheter. Exempelvis hindrar den totala maktobalansen tillitsfulla relationer mellan personal och unga. Ungdomarna uttrycker kontrollförlust över sin nutid och framtid, de vet inte när de får lämna och oroas över hur personal bedömer dem. De försöker därför framställa sig som skötsamma i förhoppning om att få komma därifrån och återfå kontrollen över livet och hur de ser på sig själva.

Den personal som möter ungdomarna på ungdomshemmen har ett ytterst komplext uppdrag. De ska, utan avkall på säkerhet, ge omsorg och skapa positiva förändringar hos en heterogen grupp unga i en låst institutionsmiljö. Detta kräver stor kompetens och erfarenhet. Men för detta arbete finns inga behörighetskrav. 

Utbildningsnivån hos den personal som arbetar närmast ungdomarna är låg. I en rapport från Statens institutionsstyrelse framkommer att färre än hälften av de anställda har eftergymnasial utbildning. Den låga utbildningsnivån sänder signaler om att samhället inte värdesätter denna mycket utsatta grupp unga.

Vi menar att följande förändringar är nödvändiga:

• Att placering på låst avdelning ålder- och tidsbegränsas. Utifrån de problem som vårdformen skapar är det nödvändigt att den tillämpas med restriktion och under så kort tid som möjligt. I dag saknas nedre åldersgräns för inlåsning. Det är orimligt i ett land som snart har Barnkonventionen som lag. De unga måste också ha möjlighet till fortsatt kontakt med skola, fritidsaktiviteter, vänner, partner och familj.

• Att arbetsvillkoren förbättras och högre kompetenskrav införs för personalen. Goda arbetsvillkor och förutsättningar är grundläggande för att ungdomarnas placering ska bli mer rättssäker och meningsfull. Därför bör personalen besitta hög kompetens och erfarenhet. En sådan förändring är avgörande för det professionella arbetet med tvångsvårdade unga.

• Att tvånget minskas. I första hand genom att förbjuda avskiljningar, med tanke på den allvarliga skada de kan ge. Särskilt då avskiljningar används gentemot barn som kan bära på olika former av trauman.