Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Föräldrars kränkande nätbilder av sina barn kan jämföras med aga”

Föräldrars bilder och videor av sina småbarn riskerar att bli ett oönskat, offentligt barndomsminne för dagens barn. Utlämnande på internet är i många fall både respektlöst och kränkande för barnet, skriver Tor Lindberg, barnläkare.

I år är det 35 år sedan Sverige som första land i världen införde förbud mot barnaga, och 25 år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter kom till. Sedan dess har våld mot barn minskat avsevärt bland svenska familjer (ner från 70 till 10 procent enligt Allmänna Barnhusets undersökningar 2011). Knappa tre procent av familjerna anger att grov kroppslig bestraffning kan ske.

Men den svenska paragrafen om barnaga förbjuder inte bara fysiskt våld. Föräldrabalken 6:1 slår fast: ”Barn skall ha rätt till omvårdnad, trygghet, och god uppfostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling” (min kursivering). Detta innebär bland annat respektlös behandling av barnet med omnämnande av barnet med nedvärderande, ibland förlöjligande, ord, nedlåtande attityd, ignorans, skamvrå, svart stol eller andra ”time out”-åtgärder.

I dagens debatt om barn som far illa rör det sig huvudsakligen om barn som blir utsatta för fysiskt våld, aga eller barnmisshandel. Inom barnhälsovård och barnsjukvård vet vi relativt väl i hur hög grad detta sker i hemmen och vi arbetar för att minska det med en nollvision som mål. Vi har emellertid ingen som helst uppfattning om hur pass vanligt det är med kränkande behandling eller psykiskt våld i hemmets slutna värld.

Däremot har vi under senare år sett mer och mer av kränkningar mot barn i offentligheten genom de sociala medierna på Internet.

Sociala medier som Facebook, Instagram och föräldrabloggar översvämmas av berättelser om vad den lille har gjort eller sagt där hemma. Oftast i positiva ordalag, men tyvärr har Internet också blivit ett forum där småbarn blir utsatta för kränkande behandling. Dagligen berättar någon förälder i negativa ordalag vad sonen eller dottern gjort. Jag noterar föräldrar som beklagar sig över den sexåriga dottern som kissar i sängen varje natt eller sonen som kissar på sig på dagen. Föräldern som inte utan stolthet publicerar en bild på det 2 åriga barnet sittande på pottan med blicken i kameran, blottande sig för alla följare. Mamman som lägger upp en bild på sonen hopkurad i livmodern på bild från 3D-ultraljud. Blottad för världen till och med i mammas mage.

Naturligtvis har människor kompromissat med sina barns integritet redan före sociala medier. Men det finns en avgörande skillnad: Bilderna och berättelserna på nätet kan spridas till ett obegränsat antal människor. De försvinner inte. Och kanske får de sociala medierna, med fokus på gilla- och favoritmarkeringar, människor att gå längre i jakten på bekräftelse.

En engelsk bloggare har blivit känd på att ta bilder på sin son när denne gråter. Hans Twitterflöde är en succé med 35 000 följare, och har blivit bok. Många föräldrar har tagit efter och bidragit med bilder av sina barn. Idén är denna: Varje gång ditt barn gråter över ”obetydligheter” – i stället för att trösta eller försöka förstå barnet: ta fram kameran, ta en bild, och lägg sedan upp på Internet med någon lustig kommentar. Ju ”roligare” bilder och desto kvickare kommentar av föräldern, desto mer uppskattning av följarna.

I en dagstidning bloggar en mamma anonymt och i ärlighetens namn om sin avsky för föräldraskapet. Hon benämner sina två barn med nedvärderande ord. De stör föräldrarnas vardag och semesterplaner. Bloggen är kritiserad men är enligt tidningen omtyckt av läsarna. Men vad händer den dag mammans barn känner igen berättelserna på den anonyma bloggen och inser att den handlar om dem?

Inom några år kommer vi kanske att få se rättsfall där innebörden i Föräldrabalkens förbud mot ”annan kränkande behandling” prövas i förhållande till sociala medier. Vad säger juridisk expertis tills vidare? Var går gränsen för vad man kan skriva om sitt barn på Internet? Vilka bilder kan publiceras? Barnet är i en ålder där han/hon inte kan bestämma själv utan behöver vuxna som träder in som ställföreträdande autonomipersoner. Om föräldern sviktar i sitt omdöme måste det finnas någon annan som träder in och värnar om barnets integritet. Jag efterlyser inrättande av en barnets nätombudsman.

Juridik är en sak och tar sin tid: Jag vädjar först och främst till föräldrar att tänka efter innan ni skriver något om ert barn på Internet. Vad händer om 15 år? Inte vill barnet då figurera på Internet sittande på en potta? Det kan inte heller vara upplyftande för en tonåring och läsa hur föräldrarna uppfattade honom eller henne som en störande och ovälkommen 2-eller 3-åring.

Min förhoppning är att föräldrar som läser detta ska visa sina barn respekt och värna deras integritet även på nätet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.