DN Debatt. ”Förbjud surrogathandel med barn köpta i utlandet”

Det räcker inte att säga att surrogatmödraskap inte ska tillåtas i Sverige. För att leva upp till internationella åtaganden måste Sverige införa ett förbud mot surrogathandel som även ska gälla barn köpta i utlandet. Lagstiftning är det bästa sättet att motverka efterfrågan av surrogatarrangemang och på detta sätt säkra såväl kvinnors som barnens rättigheter.

Utredningen om utökade möjligheter till behandling av ofrivilligt barnlösa presenterar i sitt slutbetänkande SOU 2016:11 en gedigen analys av så kallat surrogatmoderskap. Surrogatmoderskap, som innebär att en kvinna upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att hon efter födseln ska lämna barnet ifrån sig, ges här en ordentlig genomgång.

Utredningens slutsats är att surrogatmoderskap inte ska tillåtas i Sverige. Slutsatsen är den logiska konsekvensen av genomgången av argument för och emot. Skaderiskerna som påvisas är mycket stora, både för den kvinna som utnyttjas för graviditet och förlossning och för det barn som kommer till under dessa omständigheter. Båda är att se som offer när denna nu tillgängliga teknik får bestämma gränserna för en ny människas tillkomst.

Det finns alltså mycket goda skäl för utredningens ståndpunkt. I själva verket är de så goda och så starka att slutsatsen – att verksamheten inte ska tillåtas – inte är tillräcklig. Slutsatsen måste bli att surrogatarrangemang ska förbjudas.

Utredningen har inte haft direktiv att överväga om surrogatarrangemang ska göras brottsliga. I betänkandet tas detta ändå upp. Utredningen stannar vid att de inte bör straffbeläggas, alltså inte förbjudas. Den ståndpunkten är, menar vi, inte försvarlig med hänsyn till vad som är känt om verksamheten.

Surrogatmoderskap är en växande global och kommersiell industri som omsätter miljardbelopp. Surrogatkliniker och olika associerade företag försöker ständigt etablera sig i nya och framför allt fattiga länder för att finna surrogatmödrar. När vissa länder stänger sina marknader för utländska köpare på grund av korruption och den exploatering av kvinnor och barn som uppstått, till exempel i Indien och Thailand, har industrin flyttat till andra ofta ännu fattigare och mer korrupta länder där en marknad med kvinnor och barn går att etablera. Parallellt med detta försöker surrogatkliniker och olika associerade företag i växande grad etablera sig för att hitta köpare i Sverige och andra västländer. I april 2016 öppnade till exempel den första utländska förmedlingen av kommersiellt surrogatmödraskap i Stockholm. Det finns stora pengar att tjäna på detta.

I april 2016 öppnade till exempel den första utländska förmedlingen av kommersiellt surrogatmödraskap i Stockholm. Det finns stora pengar att tjäna på detta.

För att avgöra hur Sverige ska agera måste resonemangen tas i rätt ordning. Det går inte, som ofta sker, att som argument mot ett förbud anföra att det ju förekommer och kommer att förekomma även om det aktivt förbjuds. Om detta vore ett acceptabelt argument skulle rimligen hela vår brottskatalog kunna skrotas. Straffbud uppställs för att vi inser att ett visst förfarande är så skadligt att det måste förbjudas vid straffhot, inget annat räcker. Så har vi i Sverige resonerat på område efter område.

Det avgörande är att hålla fast vid att detta är en riskfylld och gravt skadegörande verksamhet. De medicinska och psykologiska skaderiskerna är väl dokumenterade. Risken att kvinnor utnyttjas är uppenbar. Surrogatmoderskap är i sin grundläggande form en fråga om människohandel. Ett stort antal internationella instrument, som Sverige åtagit sig att följa, uppställer sådana krav på oss att vi är skyldiga att aktivt motverka surrogatarrangemang. Att köpa eller ”hyra” en annan människas organ är oförenligt med människovärdet. Att inte förbjuda köp av ett blivande barn är helt ologiskt när enligt svensk lag en adoption av ett framfött barn mot ersättning är förbjuden (4 kap. 6 § Föräldrabalken). För så kallade altruistiskt surrogatmoderskap gäller att det aldrig kan säkerställas att ingen ersättning utgått.

Avsikten med en reglering är att tydligt signalera att surrogatarrangemang aldrig är en lösning på efterfrågan på barn. Ett förbud ska utformas utifrån detta. Att det krävs ett straffansvar är klart. I italiensk lag (12 art. 6 § lag nr. 40, 19 februari 2004), statueras fängelsestraff och skadeståndansvar för var och en som i någon form främjar surrogatarrangemang. Liksom i den svenska bestämmelsen om sexköp måste det här klargöras att kvinnan som utnyttjas inte är brottslig. Hon är ett brottsoffer. Straffansvar ska däremot träffa alla som främjar ett surrogatarrangemang: beställare, organisatörer av verksamheten, personer som tillhandahåller könsceller och embryon etc.

Ett straffbud kan placeras i Brottsbalkens sjunde kapitel, Om brott mot familj. Där finns nu bland annat brotten förvanskande av familjeställning och obehörigt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn. Straffskalan bör inte innehålla böter då ett bötesstraff lätt kan bli betraktat som endast ännu en kostnad för beställarna. Det nya brottet kan rubriceras främjande av surrogatmoderskap. Det ska inte krävas så kallat dubbel straffbarhet, alltså att förfarandet också är ett brott i det land där det begås.

Konflikter som uppstår när barn kommer till i surrogatarrangemang måste lösas. Bestämmelserna i Föräldrabalken ska här ge stöd för den ordning som måste upprätthållas. En kvinna som bär och föder ett barn ska rättsligt vara barnets moder. En särskild regel om att det är så moderskapet bestäms infördes i Föräldrabalken (1 kap 7 §) när äggdonation blev tillåten år 2003. Så ska det också vara om kvinnan använts som surrogat.

Att enbart inrikta sig på att lösa de uppkomma situationerna riskerar att underlätta surrogatverksamhet. Då lever Sverige definitivt inte upp till FN:s Barnkonvention som kräver av oss att verka för barnets bästa. När nu Barnkonventionen ska bli svensk lag måste en lagreglering som förbjuder surrogatarrangemang snabbt tas fram. Något annat vore ett svek mot barn och mot de allt fler kvinnor som är offer för denna moderna form av människohandel.

Claes Gustafsson, professor emeritus i industriell ekonomi och organisation, KTH

Yvonne Hirdman, professor emerita i historia, Stockholms universitet

Tobias Hübinette, docent och lektor i interkulturella studier, Karlstads universitet

Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, Stockholms universitet

Barbro Sjöqvist, advokat, Advokatbyrå Barbro Sjöqvist AB