Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/fornyat-folkligt-frisinne-ar-vagen-framat-for-krisande-l/

DN Debatt

DN Debatt. ”Förnyat folkligt frisinne är vägen framåt för krisande L”

En ny modernare kommunikationsstrategi, med den fallosliknande partisymbolen som en hård kärna, skulle lyfta opinionen, skriver artikelförfattarna. Bilden från 2016 då Maria Arnholm och Jan Björklund visade upp den nya logotypen. Foto: Stefan Jerrevång/TT

DN DEBATT 9/3. Liberalerna har under decennier försvagat det frisinne som tidigare var ryggraden i partiorganisationen. Den är nu ett tomt skal, en ekokammare för de professionella politikernas vägval. En ny partiledare, en ny ledning och en förnyad organisation måste återuppbygga partiet i hela Sverige och för hela Sverige, skriver Carina Sandor (L) och Staffan Werme (L).

Rätta artikel

Det kan tyckas som om det är januariuppgörelsen med S, C och MP som är upphovet till Liberalernas nuvarande kris. Jan Björklunds avgång skulle med detta synsätt bekräfta denna situation. Lösningen skulle vara att välja en bättre partiledare, en som inte känns förbrukad och som kan vända opinionssiffrorna.

Men det är en förenklad analys som riskerar att förvärra partiets läge. Vi menar att sökandet efter en partiledare måste ställas bakom sökandet efter ett parti.

Under en lång tid har Folkpartiet/Liberalerna kämpat med minskande medlemsantal. Lösningen har oftast varit mer yta än djup.

Splittringen kring ställningstagandet om regeringssamarbetet efter valet 2018 visar att partiet inte längre är ett parti, utan ett antal rörelser som ibland samverkar, ibland motverkar varandra.

När Folkpartiet ändrade namn till Liberalerna och gjorde sig av med suffixet ”partiet”, innebar det ett bekräftande av att partiorganisationen har enorma problem. Svenskt partiväsende lider generellt av att bära de gamla folkrörelsernas strukturer, samtidigt som partiernas eliter blir allt mindre folkrörelseanknutna. Partiorganisationerna blir tomma skal, en ekokammare för de professionella politikernas vägval. 

Vissa partier har kommit längre i denna utveckling. Liberalerna, som under decennier försvagat det frisinne som tidigare var ryggraden i partiorganisationen, har sannolikt gått längst. Splittringen kring ställningstagandet om regeringssamarbetet efter valet 2018 visar att partiet inte längre är ett parti, utan ett antal rörelser som ibland samverkar, ibland motverkar varandra.

Ett av de tyngst vägande skälen för namnbytet var kommunikativt. En ny modernare kommunikationsstrategi, med den fallosliknande partisymbolen som en hård kärna, skulle lyfta opinionen. Problemet med det är att ett parti visserligen behöver ha en skarp kommunikationsplan, men att denna plan alltid måste underordnas partiets huvudsyfte. Ett parti måste ha en skarp hjärna, en bärande ideologi, sakpolitiska förslag, ett bultande hjärta och en vision om ett bättre samhälle. Men när ett parti i huvudsak blir en kommunikationsorganisation förtvinar såväl hjärta som hjärna.

Vi som skrivit denna artikel har tidigare haft de tyngsta uppdragen i våra kommuner: vi har båda varit kommunstyrelseordföranden. Vi har framgångsrikt lett en mindre landsortskommun och en större universitetskommun genom såväl hög- som lågkonjunkturer. Vi har agerat internt i partiet, såväl lokalt som regionalt och centralt. Vi känner vårt parti.

Även vi har mött såväl med- som motgångar lokalt. Men vi har båda oavsett detta arbetat för att skapa ett sammanhållet parti med gemenskap kring idéer och i organisationen, och från denna bas bygga framgångar såväl vad gäller ledarskap som valresultat. Vår övertygelse är att detta är en grundläggande faktor för att ett parti ska överleva, även när opinionerna skiftar och andra partier agerar och reagerar.

Världen är full av opinionsraketer. Men de flesta är alltför lika de nu förbjudna fyrverkeripjäserna. Visst kan de lyfta snabbt. Visst kan de glänsa och glittra. Men lika snabbt faller de mörka och förbrända till jordens glömska.

Nu när vi ser hur Liberalerna arbetar för att finna en ny partiordförande, vill vi att denna insikt ska finnas i partiet. Önskan verkar vara att finna en partiordförande som ska vara skillnaden mellan tillväxt och stagnation. Kortsiktigt kan det mycket väl vara en lösning, världen är full av opinionsraketer. Men de flesta är alltför lika de nu förbjudna fyrverkeripjäserna. Visst kan de lyfta snabbt. Visst kan de glänsa och glittra. Men lika snabbt faller de mörka och förbrända till jordens glömska.

Vi menar att Liberalerna inte får gå i denna fälla. Om svensk socialliberalism ska överleva på sikt måste ett betydligt större arbete inledas i och med skiftet av partiordförande. Det handlar om att återuppbygga ett parti. Det handlar om att hitta partiets berättelse och berättigande. Det handlar om att vidga vyerna utanför Riksdagens sammanträdesrum och partiorganisationens interna självbekräftande möten. Det handlar om att förnya, men förnya på traditionens grund.

Låt oss visa på ett antal alternativa vägar för Liberalerna:

1 Det pragmatiska, förhandlande mittenpartiet. Dagens politik är mindre ideologisk än på länge när det kommer till att administrera staten. De stora välfärdssystemen är satta och svårföränderliga. Även om ytterkantspartier tar opinionsutrymme, finns en bred gemenskap kring en kontinuerlig utveckling av välfärdssamhället.

Liberalerna kan axla ansvaret att bli brobyggare mellan konservatism och socialdemokrati. Det innebär sannolikt att partiet fortsätter att vara litet, men samtidigt att det kan få genomslag för konkret liberal politik. En partiledning för detta parti måste vara tydlig med att partiet kan och kommer att förhandla med alla för att få genomslag för mitten­politik.

2 Det progressiva, urbana, libertarianska partiet. Dagens politik karaktäriseras av att ytterkanterna vinner terräng. Ett urbant, progressivt parti, placerat långt ute på GAL-skalan, väljer att acceptera detta och bli en del av det. Det innebär prioriteringar som: Hellre världsmedborgarskap än välfärdsstat, hellre individuella normer än gemensamma, alltid individen – aldrig kollektiv.

En sådan placering innebär till exempel att partiets utveckling mot ett renodlat storstadsparti accentueras. På plussidan finns en skarp ideologisk profil med möjlighet att dra till sig unga urbana progressiva väljare. På minussidan finns bland annat ett brott med den historiska socialliberalismen, en risk att de urbana väljarna är lättflyktiga och att klyftan mellan den urbana eliten och de bredare folklagren vidgas med konsekvenser för såväl nation som demokrati.

Det fanns en tydlig normativ grund – gör din plikt innan du kräver din rätt. Det fanns en lika tydlig skepsis mot en allsmäktig stat och offentlig sektor, och en lika stor förväntan på det civila samhällets ansvar.

3 Ett tredje alternativ kunde benämnas ”ett förnyat frisinne”. Frisinnet tolkades under stora delar av 1900-talet som synonymt med Folkpartiets kopplingar till frikyrka, folknykterhet och folkbildning. Men frisinnet hade fler dimensioner.

Det fanns en tydlig normativ grund – gör din plikt innan du kräver din rätt. Det fanns en lika tydlig skepsis mot en allsmäktig stat och offentlig sektor, och en lika stor förväntan på det civila samhällets ansvar. Det var familjen, församlingen, företagaren och fotbollsföreningen som var samhällets bas. Frisinnet var också hela landets liberalism. Det var den liberalism som kunde växa såväl i Bjurholm som Solna, i Jönköping som på Tjörn. Politikens roll var att värna sina kärnuppgifter. Inte mer. Inte mindre. Ett förnyat frisinne skulle ta sin bas i dessa åsikter.

Med våra olika erfarenheter från liberalismen utanför Stockholms interna politiska arena, är det uppenbart att vi förespråkar det sistnämnda alternativet. En ny partiledare, en ny partiledning och en förnyad partiorganisation måste byggas utifrån en insikt om att det nu inte bara handlar om att kortsiktigt vända ett opinionsras. Det handlar om att återuppbygga ett parti, i hela Sverige och för hela Sverige.

Valberedningens uppgift är prekär. Risken finns att man väljer att skynda i stället för att tänka långsiktigt. Ett snabbt val av en ny partiledare riskerar att bli en opinionsstrategi i stället för en partistrategi.

För svensk socialliberalism vore det ödesdigert.