Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Forska i arbetet bättre än hemsnickrad fortbildning”

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) presenterar sin skolpolitik. Men att höja attraktiviteten i läraryrket räcker inte hela vägen, skriver debattören.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) presenterar sin skolpolitik. Men att höja attraktiviteten i läraryrket räcker inte hela vägen, skriver debattören. Foto: TT

Återprofessionaliera läraryrket. Höjd status och lön räcker inte. För en hållbar kvalitetshöjning av svensk skola behöver lärarkåren professionell kompetens och mandat att själva utveckla undervisningen. Satsa på rätt fortbildning och uppmuntra forskning som en del i läraryrket, skriver Malin Tväråna, gymnasielärare.

Stat och kommun måste jobba tillsammans för att vända utvecklingen i svensk skola”, sa utbildningsminister Gustav Fridolin nyligen. ”Ha tilltro till lärarna”, ”höj lärarnas status” och ”låt lärare vara lärare” är andra tillrop som fått agera sloganer i den livliga men förvånansvärt ytliga debatten om hur skolan ska kunna förändras.

De politiska förslag som diskuteras – klasstorlekar, hemläxor, betyg och utformning av nationella prov – stannar dock vid mindre organisatoriska förändringar utan större förutsättningar att på djupet påverka de problem skolan står inför.

Problemet är att det inte är framför allt staten och huvudmännen som kan vända skolans utveckling, utan de vars röster kanske hörs minst i skoldebatten – lärarna.

SKL:s prognos visar att runt 50.000 lärare kommer att behövas inom några år i skolan. Av den befintliga lärarkåren upplever fler yrkesrelaterad stress och andra psykiska påfrestningar än inom de flesta andra yrken, enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport. Lärarutbildningarnas status är låg (även om flertalet studenter på utbildningarna är nöjda), och det råder en osäkerhet om utbildningens vetenskapliga grund, enligt nyligen presenterade resultat från Skolforsk.

För att vända en trend av minskande tilltro till skolan som samhällsbyggande institution och utbildning som personlig och kollektiv framtidsinvestering, krävs mer än ytliga organisatoriska styrmedel. Framgångsrika skolsystem kännetecknas av hög tilltro till lärarkåren och en hög grad av självstyre. Kompetens och mandat är alltså nyckelord.

Att det skulle räcka med att höja lärarlönerna för att återskapa yrkets förlorade status har ifrågasatts – det handlar även om att återskapa yrkets attraktionskraft och höja den faktiska kompetensen hos lärarkåren.

En grundläggande förutsättning för detta är att läraryrket börjar betraktas, och utövas, som en profession. Professioner är yrken vars verksamhet vilar på vetenskaplig forskning och som kännetecknas av att de professionella yrkesutövarna själva har stort inflytande över yrkesutövandet. Läraryrket avprofessionaliserades bland annat genom att lärares möjligheter att forska försvann under 1950- och 60-talen och statens inflytande över utbildningen genom detaljerade styrdokument i stället blev allt större.

I dag betraktar alltför många lärare sig själva först och främst som utförare av de direktiv som föreläggs dem av läroplaner och de nationella proven, samt som bundna av krav från rektorer, huvudmän, elever och föräldrar.

Det nyinstiftade skolforskningsinstitutets uppdrag att främst väga samman och sprida forskningsresultat kring arbetssätt och metoder i skolväsendet visar en liknande bristande tilltro till lärarnas professionalitet. För en hållbar kvalitetshöjning av svensk skola behöver lärarkåren både kunna avkrävas en professionell kompetens, och erhålla ett mandat att förvalta och utveckla skolan.

En verkligt verksam skolpolitik behöver innehålla reformer för att möjliggöra en förstärkning av lärarkårens professionalisering. Här följer fem förslag som tillsammans skulle kunna utgöra en konkret utbildningspolitik för att höja utbildningsväsendets kvalitet och läraryrkets status.

1. Universitet och högskolor måste, i samarbete med staten som uppdragsgivare, underlätta för lärare att bli forskare som en del av sitt arbete. Se till att det nyinrättade skolforskningsinstitutet har i uppdrag att fördela resurser till lärare för praktiknära forskningsprojekt. Utveckla samarbeten där forskare och lärare tillsammans deltar i forskningsprojekt. Upprätta fler forskningskonferenser där lärare kan delta och dela resultat från praktiknära skolutvecklande forskning. Stockholm stad organiserar i dag en sådan konferens som presenterar forskning av och för lärare, men hela landet behöver kunna delta.

2. Huvudmän och rektorer: läs på om vilken fortbildning som ger långvariga resultat. Avstå från dyra inspirationsföreläsare och paketkurser i allt från bedömning till ledarskap från alla de fortbildningsföretag som erbjuder dem. Sluta också med de vanligt förekommande hemmasnickrade fortbildningsdagar på loven där personalen själva ombeds ”dela goda exempel”. Långsiktigt hållbar och verksam fortbildning sker bäst genom ett integrerat kollegialt arbete som lärare hinner med under den ordinarie arbetstiden. Beforskade exempel är forskningscirklar, lesson study och learning study.

3. Öppna universitetens skolforskningsdata­baser och sluta mata lärare med samman­ställningar och översikter av forsknings­resultat. Sådana blir alltför ofta förytligade och förenklade, och slutsatser riskerar dessutom att presenteras med betydande ensidighet. Forskningsresultat i komplexa verksamheter måste tolkas, vägas, problematiseras och analyseras. Lärare ska ha kompetens att göra detta. Vi har en femårig akademisk utbildning som ska hålla en sådan nivå att vi är kapabla att göra detta som en del av vårt arbete. Att göra aktuell skolforskning direkt tillgänglig för lärare bör vara en uppgift för stat och huvudmän i samarbete.

4. Kräv av huvudmännen att lärare har avsatt tid i sin tjänst till fortbildning på vetenskaplig grund. Lärares fortbildningstid äts i dag upp av uttag av inarbetad komptid och av städning, lokalunderhåll och marknadsföring för skolorna. Lärare gör i dag en mängd arbete som skulle kunna göras av annan anställd personal. Att frigöra tid för lärare att undervisa och utveckla undervisning bör vara en prioriterad fråga för såväl staten som uppdragsgivare som för lärarfacken.

5. Slutligen måste lärarutbildningarna förbereda studenterna för att som en del av sitt yrke kunna läsa och diskutera skolforskningspublikationer. Huvuddelen av litteraturen på lärarutbildningarna består i dag av läroböcker och handboksmaterial med ett tillrättalagt forskningsbaserat innehåll, snarare än av utdrag ur vetenskapliga publikationer. I utbildningen bör även ingå att delta i praktikutvecklande forskningsupplägg där didaktisk kunskap prövas och utvecklas genom praktisk prövning. Detta görs lämpligen i samarbete med yrkesverksamma lärare på skolor. De viktigaste personerna i en lärarstudents utbildning är inte sällan de yrkesverksamma handledare som studenterna möter ute på sina praktikperioder på skolorna. Ge dem ordentligt med tid och ersättning för det krävande arbetet att guida en lärarkandidat in i yrket.

Samtliga dessa förslag vilar på en reell tilltro till lärarkåren som professionell och kompetent yrkeskår. Det är lärarna som kan vända skutan. Ge oss förtroendet och förutsättningarna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.