Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Försök inte smyginföra förbund med Finland”

Finlands försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid en gemensam pressträff på försvarsdepartementet i Stockholm i februari i år. Sverige och Finland presenterade då i en gemensam rapport från ländernas försvarsmakter förslag på samverkan inom en rad områden.
Finlands försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid en gemensam pressträff på försvarsdepartementet i Stockholm i februari i år. Sverige och Finland presenterade då i en gemensam rapport från ländernas försvarsmakter förslag på samverkan inom en rad områden. Foto: JANERIK HENRIKSSON TT

Försvarsministerns utredning. Det är en gammal tradition inom arbetarrörelsen att inte i onödan föra liv om säkerhetspolitiska realiteter. Men även ett bilateralt försvarsförbund måste bygga på öppenhet och folklig förankring. Gärna allians med Finland, men först folkomröstning, skriver Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande.

På det försvars- och säkerhets- politiska området gör de rödgröna verkligen skäl för namnet samarbetsregeringen. Här ska Sverige samarbeta med vart och ett av de nordiska länderna. Därtill betonas relationerna med de baltiska länderna och Polen. Försvarsministern själv framhåller vikten av bilateralt samarbete med USA. Och multilateralt samarbetar Sverige med bland annat Nordefco, Northern Grouping, OSSE, FN, EU och – som partners – med Nato.

Det som förenar Sveriges samtliga förbindelser på försvarsområdet är att de förutsätts upphöra i händelse av krig. Att kalla dem för ”försvarssamarbeten” blir därmed inte helt korrekt. Att ha lösa och oförpliktigande förbindelser med många olika länder och organisationer leder också till vissa förtroendeproblem. Gäller relationen även under påfrestning? Vad eller vem föredrar Sverige om man måste välja? Och är det därmed möjligt att förutse svenskt säkerhetspolitiskt handlande i olika situationer?

Ett bra och aktuellt exempel är Frankrikes begäran om hjälp enligt den så kallade försvarsklausulen i Lissabonfördraget. Enligt denna ska varje medlemsland komma en annan medlem till hjälp med alla till buds stående medel, om det till exempel utsätts för ett väpnat angrepp. När den franska begäran kom upp såg sig utrikesminister Margot Wallström omedelbart föranledd att devalvera den solidaritet som klausulen ger uttryck för. I riksdagen betonade hon att Sverige inte saklöst var förbundet att hjälpa till, eftersom klausulen också innehåller undantag med avseende ”på den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”. Underförstått: som militärt alliansfritt land ska Sverige ytterst inte vara förpliktigat till någonting.

Det är inte varje dag som chefen för Försvarsdepartementet får tillsätta grundlagsutredningar. Till del måste detta grundas i regeringschefens förtroende för sin försvarsminister.

I 2004 års försvarsbeslut formulerades tydligt den linje som främst socialdemokrater länge företrätt. I det säkerhetspolitiska avsnittet skrevs att ”Sverige vare sig ger eller tar ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det måste dock anses som osannolikt att Sverige skulle ställas helt ensamt om våra grundläggande säkerhetsintressen hotas.” Med andra ord utgår vi från att vi ska få hjälp utan att ge motsvarande garantier till andra.

Avsikten är inte att ifrågasätta moralen i socialdemokraternas ensidiga förhoppningar på Sveriges vänner. Frågan är bara om det i säkerhetspolitiken är möjligt att äta kakan och samtidigt ha den kvar?

Alldeles nyligen tillsatte försvarsminister Peter Hultqvist en utredning som ska klarlägga om svensk grundlag är förenlig med att ”agera gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp”? Initiativet är mycket intressant. Dels därför att det – åtminstone i tanken – står i strid med Socialdemokraternas sekellånga vakthållning kring alliansfriheten. Dels därför att direktivet inte uttryckligen begränsar sig till ett gemensamt försvar med Finland, utan lika gärna kan ta sikte på svenskt medlemskap i Nato.

Det är inte varje dag som chefen för försvarsdepartementet får tillsätta grundlagsutredningar. Till del måste detta grundas i regeringschefens förtroende för sin försvarsminister. Ett förtroende som Peter Hultqvist uppenbarligen vill förvalta oberoende av utrikesministern till att möjliggöra för socialdemokraterna viktiga ståndpunktsförflyttningar på det säkerhetspolitiska området. Märkligt nog har denna potentiella Nato-utredning väckt begränsad uppmärksamhet, såväl i debatten som i massmedier.

Det är en gammal tradition inom arbetarrörelsen att inte i onödan föra liv om säkerhetspolitiska realiteter. I decennier har socialdemokratin, i både majoritet och opposition, verkat för ett närmande till Nato samtidigt som man högt och ljudligt prisat alliansfriheten. Under kalla kriget fanns hela tiden hemliga och väl genomarbetade planer på hur västmakterna skulle komma oss till hjälp. Och uppenbarligen vill inte heller försvarsministern att ett eventuellt försvarsförbund med Finland ska bli föremål för någon allmän debatt.

Trots Liberalernas tydliga ställningstagande för ett svenskt medlemskap i Nato har vi försökt att skapa uppmärksamhet kring socialdemokraters och moderaters ständiga försök att smygansluta Sverige. Inom Nato finns ett uttryckligt krav på folkligt stöd för en ansökan om medlemskap. Kravet är naturligtvis uppställt för att garantera förankring, transparens och kontinuitet i engagemanget hos blivande medlemmar. Alls inte märkligt för en allians av demokratier.

I de flesta länder har kravet på folkligt stöd renderat i folkomröstningar om medlemskap i Nato. I Sverige, med en lång tradition av rådgivande sådana, får det nog betraktas som uteslutet med ansökan om medlemskap genom ett enkelt riksdagsbeslut. Men det är viktigt att understryka att även ett bilateralt försvarsförbund med Finland måste bygga på samma öppenhet och folkliga förankring. En sådan allians förtjänar den styrkan och understryker det allvar som den nödvändigt måste vila på.

Lika lite som till Nato, ska Sverige smyg-anslutas till Finland. Även om försvarsministern av partiinterna skäl önskar att gå under radarn äventyrar det hållfastheten och tilltron till Sveriges intentioner om beslut fattas utan en bred och uttömmande debatt. Att vi snubblar in i en bilateral försvarsunion, som Sverige en gång snubblade in i EU, därtill utan folkomröstning och det folkliga engagemang en sådan väcker, leder bara till framtida demokratiska underskott och bristande tillit.

Det finns många goda strategiska och politiska skäl för ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. En blick på kartan är tillräcklig för att konstatera den saken. Så öppna visiret Peter Hultqvist och demonstrera att även tunga socialdemokrater kan och vågar argumentera för en säkerhetspolitisk linje, öppet och i sak!

DN Debatt. 12 december 2015

Debattartikel
Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande:
”Försök inte smyginföra förbund med Finland” 

Repliker
Peter Hultqvist (S), försvarsminister:
”Samarbetet bygger på majoritetsbeslut i riksdagen” 
Slutreplik från Allan Widman (L):
”Nato-debatten alltmer besvärande för S” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.