Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Förtroendet för pressetiken skadat av namnpubliceringar”

Med kändisar, som artister, skådespelare och atleter, är saken annorlunda. Vi vet vilka de är och är kanske nyfikna på hur de lever sina liv. Men allmänheten har inget ansvar att utkräva av dem, skriver Ola Sigvardsson.
Med kändisar, som artister, skådespelare och atleter, är saken annorlunda. Vi vet vilka de är och är kanske nyfikna på hur de lever sina liv. Men allmänheten har inget ansvar att utkräva av dem, skriver Ola Sigvardsson. Other: Jerker Norlander/IBL

Den senaste tidens namnpubliceringar framstår i allmänhetens ögon som slumpmässiga, vilket har skadat förtroendet för pressetiken. Mediehusen behöver nu skärpa sin förmåga att förklara sina beslut för läsare, lyssnare och tittare. Och visa att namngivning inte är ett lotteri, utan bygger på genomtänkta resonemang, skriver Ola Sigvardsson, PO.

Förtroendet för pressetiken har tagit skada av den senaste tidens namnpubliceringar i en rad tidningar. Namnen har publicerats som en direkt eller indirekt följd av upprop kopplade till #metoo, en unik och mycket betydelsefull rörelse. Skadan består i att det är svårt att förstå tidningarnas handlande, det framstår i allmänhetens ögon som slumpmässigt. Vissa namn lyfts fram och exponeras aggressivt. TV4-profilen är kanske det tydligaste exemplet. Andra namnges inte alls. En del anonymiseras till en början för att sedan hängas ut.

Det kan uppfattas som ett lotteri med enskilda människors liv som insats.

Etiska överväganden saknar juridikens precision. Den som beslås med att ha stulit ska dömas för stöld. Men det är inte alls lika självklart att medierna bör namnge en person som, till exempel, anklagas för sexuella övergrepp. Ibland kan det vara motiverat. Ibland inte.

Pressetik handlar om bedömningar, där olika utgivare kan komma till olika slutsatser. ”Varje fall är unikt och måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar” är ett vanligt talesätt bland utgivare. Det ligger viss sanning i det, men det får inte bli ett försvar för hållningslöshet. Det finns nämligen väl utvecklade verktyg som kan vägleda journalister och utgivare till ett rimligt beslut i namngivningsfrågor. I korthet ser de ut så här:

  • Hur allvarligt är det som inträffat?
  • Hur väl är det belagt?
  • Vilken roll har den utpekade personen?

Ytterst handlar dessa tre frågor om att fastställa allmänintresset. Till skillnad från nyfikenhet kännetecknas allmänintresse av att det finns någon form av koppling till ett samhällsintresse. Allmänintresse betyder att något är ”viktigt” medan nyfikenhet betyder att något är ”kul att veta”.

Men hur ser det samhällsintresse ut som gör en namnpublicering viktig?

Ett exempel är allvarliga händelser, som terrorism. Allmänheten har helt enkelt rätt att få veta vem som misstänks för terrorbrott.

Ett annat exempel är om den utpekade personen har en offentlig roll i samhället, intar en position där vi har ett ansvar att utkräva. Det kan handla om ledande politiker och tjänstemän, domare eller höga militärer; samhällsbärare vars uppdrag bygger på medborgarnas förtroende. I fall som dessa sjunker kraven på hur allvarlig en händelse måste vara för att namnet ska kunna anges. Om, låt oss säga, överbefälhavaren beslås med snatteri kan det rapporteras utan att det är ett brott mot etiken. Det har vi rätt att få veta.

Det har förekommit mycket svårförklarliga publiceringar. Som när tidningar först valt att anonymisera och sedan – utan att kunna redovisa nya fakta – plötsligt namngivit.

Med kändisar, som artister, skådespelare och atleter, är saken annorlunda. Vi vet vilka de är och är kanske nyfikna på hur de lever sina liv. Men allmänheten har inget ansvar att utkräva av dem. Så om en fotbollsspelare åker dit för snatteri är det för det mesta inget vi har rätt att få ta del av. Det tillhör personens privata sfär. Även om det kanske vore kul att veta.

Dessa verktyg vägleder en utgivare mot ett beslut om namngivning – eller till slutsatsen att det är bäst att avstå. Frågorna är enkla:

Hur allvarliga är de händelser som TV4-profilen beskylls för? Har han en roll som gör honom viktig ur ett samhällsperspektiv – eller är det bara kul att veta hans namn?

Hur väl belagda är påståendena om kulturprofilen? Räcker vittnesmål från 18 kvinnor?

Är chefen för Kulturhuset Stadsteatern en samhällsbärare?

Ja, frågorna är enkla, men när svaren ska vägas samman till ett beslut om namngivning kan resultatet skilja från tidning till tidning. Skillnaden kan vara så enkel som att en utgivare väljer att betona allvaret i det inträffade, medan en annan väljer att fokusera på den utpekades roll i samhället. De kan då hamna i olika beslut, vilket är en förklaring till den förvirring som just nu råder.

I själva verket skiljer sig inte dagens situation när det gäller namngivning särskilt mycket från hur det var före #metoo. Det har alltid förekommit olikheter i hur olika utgivare bedömer namngivningsfrågor. En betydande skillnad just nu är mängden av vittnesmål mot enskilda personer. Och naturligtvis det stora intresse som de olika uppropen, på goda grunder, har rönt. Därmed har även utgivarnas skiftande beslut hamnat i strålkastarljuset.

Det här räcker emellertid inte för att förklara alla namngivningar av män som påstås ha sextrakasserat kvinnor eller våldfört sig på dem. Det har förekommit mycket svårförklarliga publiceringar. Som när tidningar först valt att anonymisera och sedan – utan att kunna redovisa nya fakta – plötsligt namngivit.

En del av de berörda personerna har valt att anmäla till Allmänhetens Pressombudsman, PO. Ärendena befinner sig under utredning och om några månader vet vi om Pressens Opinions­nämnd väljer att fria eller fälla tidningarna.

Ett argument som förts fram i debatten är att det är namngivningarna som givit #metoo dess styrka. Att det därför var rätt att hänga ut männen, att de får offras för en större god sak.

Det är ett bestickande argument, men har inget med pressetik att göra. Etikens uppgift är att formulera spelregler för umgänget männis­kor emellan, så att vi kan umgås utan att skada varandra på ett oförsvarligt sätt. Att peka ut anständighetens gräns. Där har pressetiken en roll att spela även i framtiden. Ett medielandskap där utgivarna slutat att ta hänsyn till att publiceringar kan skada människor skulle på kort tid skapa ett mycket obehagligt samhälle att leva i.

Ändå – förvirringen runt namnpubliceringarna har skadat förtroendet för pressetiken. Hur ska det kunna repareras?

Mediehusen har flera viktiga uppgifter framför sig inför 2018. Först och främst bör varje redaktion ha en intern diskussion om de pressetiska frågor jag berört ovan. Vilka beslut togs under den turbulenta hösten 2017? Var de, sett i backspegeln, riktiga eller begicks misstag? Var tidningen för aggressiv eller för återhållsam? Utgivare som väljer att på detta sätt få sina beslut värderade av sina medarbetare kommer att gå stärkta ur diskussionen.

Men det räcker inte med interna diskussioner. Än viktigare under 2018 blir mediehusens förmåga att förklara sina beslut för läsare, lyssnare och tittare. Om man kan visa att namngivning inte är ett lotteri, utan bygger på genomtänkta resonemang, ökar såväl förståelse som acceptans.

Den som anser sig illa behandlad av en tidning bör PO-anmäla. En fällning i Pressens Opinionsnämnd får i allmänhet stor uppmärksamhet och bidrar till upprättelse av den utpekade. Men en väl så viktig effekt av besluten i nämnden är att de är vägledande för framtida beslut av tidningsutgivarna. De är därmed en nyckelfaktor för att reparera den skada som uppstått.

DN Debatt.15 december 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.