Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/fri-abort-borde-inte-ge-ratt-att-valja-bort-flickfoster/

DN Debatt

DN Debatt. "Fri abort borde inte ge rätt att välja bort flickfoster"

Könsselektiva aborter är ett stort problem i många länder där den ekonomiska och tekniska nivån höjts men en äldre syn på könens värde lever kvar. Sverige borde lagstifta mot diskriminerande aborter, skriver artikelförfattaren. Foto: P. Saada/Science photo library

DN DEBATT 1/8. Vi kan räkna med att antalet aborter av flickfoster i Sverige kommer att öka framöver. Det blir allt lättare att ta reda på fostrets kön i god tid före abortgränsen. Frågan om könsdiskriminerande aborter borde engagera fler och Sverige behöver se över lagstiftningen, skriver Mats Reimer, barnläkare i Mölnlycke.

Inför båda de senaste valen, till riksdag och Europaparlament, hamnade plötsligt abortfrågan i mediernas fokus, och journalisternas tuffa frågor pressade representanter för Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. SD har varit det enda riksdagsparti som velat sänka tidsgränsen för fri abort. Efter valet har Sverigedemokraterna börjat vackla och kommer eventuellt ändra ståndpunkt vid sina Landsdagar (partikongress) under hösten. Kvinnans ”rätt till sin egen kropp” (men bara fram till graviditetsvecka 18) är norm i Sverige, men låt oss här idka lite normkritik och syna ett par aspekter som sällan kommer fram i medierna.

Fri abort, ”no questions asked”, gäller i vårt land till och med graviditetsvecka 18 räknat från sista mens (vilket egentligen betyder 16 veckor efter befruktning eftersom ägglossningen sker två veckor efter mens). Gränsen sattes för flera decennier sedan och bedömdes då ge en god marginal för att inte abortera foster som med neonatalvård kunde ha överlevt. Men alla mätningar har en felmarginal och vid enstaka sena aborter kommer det ut foster som nog kunde räknas som barn då de visar mer livstecken än bara hjärtslag.

När neonatalvården utvecklas och lyckas få allt yngre prematurer att överleva, är det inte logiskt se gränsen på 18 veckor som huggen i sten. Dessutom verkar det en smula chauvinistiskt att tro att blott ”Den Humanitära Stormakten” - ett epitet myntat i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013 - funnit den optimala lagstiftningen. Norge, Danmark, och Tyskland har fri abort till och med vecka 12, Holland till vecka 13. Finland är mer restriktivt med en gräns vid vecka 11. Sverige har dubbelt så många aborter som Finland, 16,9 respektive 8,2 per 1.000 fertila kvinnor år 2017. 

Provet kan tas efter tio graviditetsveckor och svar ges inom två veckor, med god tidsmarginal att välja bort ett friskt foster av oönskat kön.

Borde vi vara stolta över att Sverige har flest aborter i hela Norden, eller har vi något att lära av våra grannar? Givetvis bör SD få kritiska frågor om varför de vill sänka abortgränsen, men det hade varit än mer klargörande om journalisterna samtidigt frågade de andra partierna vilka deras argument är för att den nuvarande svenska abortgränsen är bättre än den gräns som till exempel Norge, Danmark och Tyskland har valt.

Island har nyligen höjt sin gräns för fri abort från 16 till 22 veckor. En ändring som några kanske ser som en feministisk seger, men som i varje fall jag finner problematisk, i och med att det finns enstaka barn som fötts i vecka 22 och överlevt. Av barn födda i graviditetsvecka 23 är det förstås inte heller så många som överlever, men av de som varit så livskraftiga att de lagts in för intensiv neonatalvård så överlever i dag vart fjärde av dessa extremt prematura barn.

Det föds i vårt land nästan 116.000 barn per år och i sjukvården genomförs knappt 36.000 aborter. Nästan hälften av de kvinnor som valde abort hade tidigare genomgått minst en abort, var femte hade gjort två eller fler aborter förut. De flesta aborter sker tidigt, före vecka nio, och oftast i hemmet efter att läkemedel givits på sjukhus. Mindre än tio procent av aborterna är i dag kirurgiska.

Inget av de politiska partierna är egentligen för en helt fri abort, in i den senare halvan av graviditeten. Frågan om abortgräns är inte svart-vit utan en gråskala i intressekonflikten mellan växande liv och autonom kvinna. Å ena sidan är det inte rimligt att ge vartenda befruktat ägg ”rätten” att utvecklas till människa; det vore absurt att tillmäta en cellklump fullt människovärde. Å andra sidan blir ju fostret på någon tidpunkt livsdugligt utanför livmodern, och då övergår faktiskt abort till dödande.

I denna etiska avvägning har alltså nordiska länder valt olika gränser för aborträtten, men mer enighet torde finnas om att det är oetiskt att välja abort bara för att barnet inte är av önskat kön. I klartext betyder det att flickor ibland väljs bort av familjer med icke-västlig kulturell bakgrund. SCB-data har påvisat att svenska kvinnor helst vill få minst en flicka medan kvinnor med bakgrund i mer traditionella kulturer vill föda en pojke även när de bor i Sverige.

Könsselektiva aborter är ett stort problem i Kina, Indien och många andra länder där den ekonomiska och tekniska nivån höjts men en äldre syn på könens värde lever kvar. Data från exempelvis Kanada och Australien tyder på att traditionen följer med vid migration. 

Selektiv abort av friska flickfoster sker även i Sverige, hur ofta är svårt att säga. Men vi kan räkna med att det kommer att öka, när man nu privat kan köpa en dna-analys som via blodprov på kvinnan fastställer fostrets kön mycket tidigare än ultraljud kan. Och om sjukvården av medicinska skäl tagit dna-test är vi skyldiga att låta modern få veta även fostrets kön till och med om vi anar att det leder till abort av en frisk flicka.

NIPT-test (en tautologi som uttyds non-invasive prenatal testing-test) bygger på att dna från foster och moderkaka återfinns i moderns blod och kan analyseras. I regel letar man efter de vanligaste kromosomfelen, men man får också veta fostrets kön med stor säkerhet. Provet kan tas efter tio graviditetsveckor och svar ges inom två veckor, med god tidsmarginal att välja bort ett friskt foster av oönskat kön. Analysen kostar under 6.000 kronor. 

Jag är helt oenig med filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö, som argumenterat för att det fortsatt bör vara tillåtet att abortera flickfoster. Frågan om könsdiskriminerande abort har inte debatterats av de tongivande politikerna sedan K-G Bergström frågade ut Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt inför EU-valet 2009. Reinfeldt såg problemet och kunde tänka sig att ändra på reglerna för könsbestämning av foster medan Sahlin menade att ingen har rätt att fråga kvinnan varför hon vill göra abort. Om Sahlin förstod frågan så duckade hon för den, spörsmålet gällde ju om föräldrarna skulle undanhållas informationen om fostrets kön tills vecka 18 passerat.

Frågan om könsdiskriminerande abort av flickfoster borde engagera fler partier än KD och SD, som är de som motionerat om detta de senaste åren. Den nya tekniken NIPT, tillgänglig via privatvård till ett överkomligt pris, gör att frågan kommer att bli allt mer aktuell. Vår feministiska regering borde göra som Labour i Storbritannien och jobba för ett förbud mot att meddela föräldrarna fostrets kön tills abortgränsen passerats. Indien införde sådan lagstiftning 1994 och Kina följde efter. Rätten till fri abort borde inte innefatta rätten att välja bort flickor.