Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Fria skolvalet har bromsat skolans negativa utveckling”

Dags att sätta punkt för den marknadsstyrda skolan!, menar ett antal debattörer på DN Debatt (19/8). Boven i dramat är, förstås, det fria skolvalet, skriver Karin Svanborg-Sjövall, projektledare på Timbro.

I artikelförfattarnas värld tycks det inte finnas någon skoleffekt, enbart sociala bojor: den ”elevsortering som sker avgör om en skola får negativa eller positiva resultat”. Här betonas särskilt vikten av föräldrarnas utbildningsbakgrund.
 
Men tesen, att sjunkande elevresultat kan förklaras med minskad likvärdighet, svajar. Om man läser till exempel Skolverkets rapporter framkommer en betydligt mer komplicerad bild.
 
Det är korrekt att den så kallade mellanskolsvariationen har ökat i Sverige. Men Skolverket slår också fast att socioekonomisk segregation utifrån föräldrarnas utbildning inte har ”ökat mer än marginellt” under perioden 1998-2011: ”Därför är det inte troligt att en ökad sortering av elever utifrån föräldrarnas utbildning drivit på den ökade mellanskolsvariationen”.

Faktum är att i de områden som har den största spridningen – storstäderna – har skolsegregationen utifrån föräldrarnas utbildningsbakgrund minskat. Sverige ligger dessutom bra till när man jämför OECD – ländernas resultat vad avser likvärdighet. Detta beror sannolikt på att vi till skillnad från de flesta andra länder inte har två parallella skolväsenden; ett privat för de som kan betala, och ett offentligt för alla andra.
 
Hur är det då med sambandet mellan de sjunkande kunskapsresultaten och skolvalet? Förra året publicerade IFAU en stor studie som granskade effekterna av den växande friskolesektorn och svenska grundskoleelevers utbildningsresultat på kort och lång sikt. Forskarna jämförde kommuner som hade haft en stor ökning av friskolor i förhållande till kommuner där den kommunala skolan mer eller mindre hade behållit sitt monopol. Det visade sig att mer skolkonkurrens hade positiva effekter på genomsnittsresultaten – både för betyg och nationella prov – dels i årskurs 9, dels för hur eleverna sedan presterade på högskolan. Intressant nog gällde detta även för de kommunala skolorna, även efter att man hade rensat för faktorer som betygsinflation eller förändrad kommunal elevsammansättning.
 
Mot den bakgrunden ter det sig troligare att det fria skolvalet har bromsat den svenska skolans negativa utveckling, än orsakat den.
 
Överhuvudtaget är det fascinerande med vilken tvärsäkerhet allt ont som har hänt i skolans värld det senaste halvseklet tillskrivs friskolorna. Forskningen ger olika – ofta motstridiga – besked om orsak och verkan, vilket inte är så konstigt med tanke på den sanslösa mängd dramatiska, och ofta slarvigt genomförda reformer som har drabbat skolan sedan 1960- talet. Lika fascinerande är tron på att allt kommer att bli bra bara man tvingar alla barn att gå i den skola som ligger närmast föräldrarnas adress, och samtliga vinstdrivande skolor försvinner. Vad händer sedan?
 
Det är en fråga som friskolekritikerna i princip aldrig behöver besvara, och jag undrar vad det beror på. Varför skulle ett stopp för aktiebolag garantera att de elever som behöver mer resurser verkligen får det? Det finns gott om exempel på kommuner som hellre bygger sportarenor än prioriterar skolan. Vad säger att det är bättre att styra skolan genom en utbildningsnämnd med fritidspolitiker- som dessutom är tillsatta för att bråka med varandra – än en bolagsstyrelse som har ett gemensamt intresse av att det går bra, och skolan attraherar elever?
 
Den svenska skolan saknar inte utmaningar, så långt är vi överens. Framförallt är det synnerligen viktigt att förbättra skolorna i socialt utsatta områden, och ge dess elever en reell chans att med skolans hjälp lyfta sig ur sitt medfödda sammanhang. Här kan man tänka sig en rad reformer, som till exempel:
 
*Inför en differentierad, men nationell skolpeng som skapar incitament för skolor och politiker att fokusera på dem som behöver stöd, utan att straffa framgångsexempel.

* Förbättra informationssystemen, så att det blir lättare att göra bra val, och gör fler riktade insatser till utsatta områden.

* Underlätta rörlighet, genom att tvinga kommunerna att erbjuda bussning och gratis skolkort.

* Bejaka vinstintresset, som behövs för att ge framgångsrika skolor möjlighet att expandera.

Men framförallt måste de folkvalda bli bättre på att stänga skolor som håller oacceptabelt låg kvalitet – oavsett driftsform, när riktade insatser inte hjälper. Att garantera en hög lägstanivå i skolan är upp till samhället: till tillsynsmyndigheter och ansvariga politiker. Med en återgång till den gamla närhetsprincipen åläggs det ansvaret enskilda elever, som reduceras till mänskliga sköldar i jämlikhetens namn. Det, om något, vore socialt orättfärdigt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.