Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 00:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/fruktansvart-dyr-ineffektiv-och-fordelningspolitisk-ojamlik-metod/

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”Fruktansvärt dyr, ineffektiv och fördelningspolitiskt ojämlik metod”

REPLIK DN DEBATT 10/2. 

Sandro Scocco och Per Lindberg, Arena Idé: Det finns ingen anledning att ta Almegas och HUI:s siffertrollande om rut på allvar.

Almega hävdar att den offentliga kostnaden för att skattesubventionera RUT-tjänster i princip betalar sig själv. Den utredning de presenterade från Handelns utredningsinstitut (HUI) är dock en partsinlaga med avgörande och uppenbara brister. Tvärtom är kostnaden för rutsubventionen betydande och de önskade effekterna har i huvudsak uteblivet.

Almega fångar dock rätt väl målsättningen med reformen med sina två stora intäktskällor (1) få personer långt ifrån arbetsmarknaden i sysselsättning och (2) öka arbetsutbudet för höginkomsttagare, då de kan köpa bort hemarbetet. Där skrapar man ihop fyra av de fem miljarder skattesubventionen kostar.

Almegas intäktsberäkningar utgår från den extra ökningen av rutjobb som skapats efter införandet av subventionen. Branscher kan dock krympa och växa av hundratals anledningar och ett minimum i denna typ av studier är därför att man har något att jämföra med, som påminner om det som subventioneras, för att kunna bedöma effekten. En sådan metodmässigt överlägsen studie, från myndigheten Tillväxtanalys, (som märkligt nog refereras i artikel) kom fram till att det totala antal rutjobb subventionen skapat var runt 8.500.

Almegas undermåliga metod ger dock en totalsiffra på 24.300 jobb, nästan tre gånger så hög. Av denna uppblåsta siffra går sedan 13.400 delvis till arbetslösa (4.500 personer) och delvis till personer utanför arbetsmarknaden (8900 personer), vilket enligt Almega leder till intäkter på 2.5 miljarder för det offentliga.

Till att börja med bygger Almegas intäkt alltså på att fler i ”utanförskap” kommit i arbete än faktiskt skapade jobb, om en anständig metod används, vilket i sig naturligtvis är en omöjlighet. Intäkten bygger också på antagandet att utan rutsubventionen skulle de 13.400 personer som var arbetslösa/utanför arbetsmarknaden inte fått något annat jobb. Det är i sin tur en orimlighet.

Forskaren Johanna Rickne visar exempelvis i en studie från SNS att (osubventionerade) lokalvårdare, som alltså inte riktar sig till hushållen, har en betydligt högre andel personer som kommer från dessa två grupper. Kunde de då ha fått en att annat liknande jobb? Ja, samma SNS-rapport visar att hemtjänsten anställer exempelvis fler personer som kommer från arbetslöshet/utanför arbetsmarknaden och, enligt myndigheten Tillväxtanalys, kostar varje rutjobb cirka tre jobb i hemtjänsten. De som nu har rutjobb skulle alltså inte bara kunna vara sysselsatta, utan vara tre gånger så många till samma kostnad, det vill säga givet att motsvarande belopp gick till kommunerna i stället för skattesubvention till redan välbeställda.

Gruppen utanför arbetskraften, som enligt Almega inte kan få jobb utan rut, består dessutom bland annat av personer som tidigare var studenter, värnpliktiga, föräldralediga och långtidssjuka. Det är ju inte omöjligt att anledningen till att dessa börjat jobba snarare beror på att de slutat studera, lumpen är klar, föräldraledigheten slut och att man blivit frisk, kort sagt saker som inte har någonting med utanförskap (s.k. strukturarbetslöshet) att göra.

Den andra stora intäkten på 1,5 miljarder kommer från att högavlönade förmodas öka sitt arbetsutbud (jobba mer) när de kan köpa bort hemarbetet. De hänvisar till en ”beräkning” gjord av Konjunkturinstitut och påpekar förvisso att ”Rapporten blev ifrågasatt och debattens vågor gick höga.”.

De glömmer att nämna är att siffran inte alls är ”beräknad”, utan bara antagen, (det vill säga påhittad) i vad författaren själv kallar ”olika räkneexempel”. Utvärderingsmyndigheten IFAU skriver däremot mot bakgrund av empiriska studier att ”Det tyder på att sysselsättningseffekten från ökat arbetsutbud är väldigt liten.”. De 1,5 miljarderna i intäkt är alltså vad som i modernt språkbruk skulle kallas en killgissning, som ingen finansminister skulle ta på allvar. Det finns faktiskt över huvud taget ingen anledning att ta Almegas och HUI:s siffertrollande på allvar. Rutsubventioner är och förblir en fruktansvärt dyr, ineffektiv och fördelningspolitisk ojämlik metod att nå arbetsmarknadspolitiska mål.