Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/frys-stodet-till-fns-organisation-for-hjalp-till-palestinaflyktingar/

DN Debatt

DN Debatt. ”Frys stödet till FN:s organisation för hjälp till Palestinaflyktingar”

Uppgifterna i granskningsrapporten om UNRWA bedöms som så graverande att viktiga biståndsländer som Nederländerna och Schweiz har beslutat frysa sitt ekonomiska stöd till UNRWA, skriver Lars Adaktusson (KD). Foto: Said Khatib/TT

DN DEBATT 8/8. I en internationellt uppmärksammad granskningsrapport riktas allvarliga anklagelser mot FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA. Utan klara förändringar av de strukturer som legitimerar antisemitism och terrorstöd måste Sverige snarast möjligt frysa biståndet till organisationen, skriver Lars Adaktusson (KD).

Avslöjanden om interna missförhållanden skakar just nu FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA. I en internationellt uppmärksammad granskningsrapport riktas allvarliga anklagelser mot organisationens högsta ledning som enligt rapporten ägnat sig åt ”nepotism, repressalier och andra övertramp för personlig vinning och för att tysta legitim kritik”. Uppgifterna bedöms så graverande att viktiga biståndsländer som Nederländerna och Schweiz beslutat frysa sitt ekonomiska stöd till UNRWA.

Förtroendekrisen kommer vid en tidpunkt när FN-organisationen redan brottas med svåra problem. I början av förra året drog den största bidragsgivaren, USA, tillbaka sitt ekonomiska stöd på motsvarande tre miljarder kronor. Beslutet föregicks av omfattande kritik mot ineffektivitet, korruption och det faktum att UNRWA i delar av sin verksamhet legitimerar och sprider antisemitism.

Själva tillkomsten av UNRWA har sin grund i arabländernas anfallskrig mot Israel 1948 som resulterade i två omfattande flyktingströmmar – dels en arabisk från Israel, dels en judisk från arabländerna. Omkring 700 000 människor flydde i vardera riktningen och effekterna blev långtgående. I arabvärlden genomfördes en närmast total etnisk rensning – av en miljon judar som 1948 levde i arabländerna finns i dag bara några tusen kvar, i flera av länderna är antalet noll. I Israel lever å andra sidan en och en halv miljon araber, de är medborgare i en demokrati och har fulla medborgerliga rättigheter.

Att upprätthålla fiktionen om att fem miljoner människor plötsligt en dag ska kunna flytta in i Israel må vara ett sätt att slå vakt om UNRWA och dess intressen, men med verkligheten har det inget att göra.

För de palestinska flyktingarna skapades tidigt en särskild definition som gör att de, till skillnad från alla andra flyktingar, ärver sin flyktingstatus. Detta medför att antalet flyktingar hela tiden ökar kraftigt, de ursprungliga 700 000 har med tiden blivit över fem miljoner. Dessa flyktingar lever i arabländer och omhändertas genom UNWRA, medan andra flyktingar runt om i världen får stöd via FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. Utifrån den organisationens definition uppgår det egentliga antalet palestinska flyktingar till endast 60 000, det vill säga de människor som faktiskt flydde 1948.

Det är med andra ord uppenbart att UNWRA inte långsiktigt bidragit till att lösa palestiniernas problem utan snarare institutionaliserat ett system med ärvd flyktingstatus och permanenta flyktingläger. Därigenom förhindras fungerande integration och möjligheter till egen försörjning i länder som Jordanien och Libanon där ett stort antal palestinska flyktingar är födda.

Samtidigt har ett särskilt ekonomiskt system konstruerats som leder till att stora summor pengar är i omlopp. I förhållande till varje registrerad flykting disponerar UNRWA väsentligt mer biståndspengar och personal än UNHCR. Tusentals lokalanställda får bättre betalt från UNRWA än vad de får på arbetsmarknaden i övrigt, vilket begränsar viljan att komma till rätta med flyktingsituationen. Den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid anser att ekonomiska incitament har skapats såväl inom UNWRA som Hamas och Fatah för att den israelisk-palestinska konflikten inte ska lösas och varje fredsinitiativ avfärdas.

Skillnaden mellan arabländernas och Israels sätt att se på de människor som flydde 1948 är slående. Den dåvarande arbetsmarknadsministern i Israel, Golda Meir, drev på inrådan av ministerkollegan Levi Eshkol, en politik för integration. Att leva i flyktingläger sågs som ovärdigt och nedbrytande, som en miljö där nyanlända passiviserades och isolerades. Av det skälet stängdes flyktinglägren i Israel, de 700 000 flyktingarna fick i stället bosätta sig i byar och samhällen runt om i landet.

Inte sällan var förhållandena svåra, många fick till en början bo i tält och det rådde brist på mat. Men arbeten skapades i främst jordbruket, barnen gavs plats i vanliga skolor och efter några år var de flesta flyktingar en del av samhällslivet. I dag är barnbarnen till de som flydde välutbildade och etablerade, åtskilliga har arbete i Israels blomstrande it-sektor. Med andra ord; i motsats till UNRWA behandlades de judiska flyktingarna i enlighet med de arbetssätt och värderingar som sedan länge styr UNHCR.

Den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid illustrerar problemet när han beskriver hur UNRWA tilldelat palestinierna en passiv offerroll och en permanentad tillvaro som bidragstagare. Redan för fem år sedan (2014–12–01) skrev Bassem Eid i en uppmärksammad artikel i Jerusalem Post om ”den egenmäktiga administrationen i UNRWA som upprätthåller vårt folks flyktingstatus i stället för att hjälpa människor att sträva efter en bättre framtid”.

Kring detta finns det anledning att reflektera och dra slutsatser, inte minst för Sverige som efter EU, Tyskland, Saudiarabien och Storbritannien är UNRWA:s största bidragsgivare. Hittills i år handlar det om hela 436 miljoner kronor som betalats ut till organisationen, varav merparten utgör så kallat kärnstöd.

Självklart ska vi i Sverige ta vårt ansvar för att bistå det palestinska folket som sedan länge förtrycks och förnekas grundläggande mänskliga rättigheter av ett ledarskap präglat av korruption och maktmissbruk. Men att som den svenska regeringen år efter år hålla ett system under armarna som de facto motverkar möjligheterna till integration och ett värdigt liv är direkt oansvarigt. Att upprätthålla fiktionen om att fem miljoner människor plötsligt en dag ska kunna flytta in i Israel må vara ett sätt att slå vakt om UNRWA och dess intressen, men med verkligheten har det inget att göra. Tvärtom visar historien att ogenomförbara krav på flyktingåtervändande effektivt satt stopp för både fredsöverenskommelser och en tvåstatslösning.

Precis som med biståndet till den Palestinska myndigheten och civilsamhällets organisationer måste Sverige nu tydligare kräva resultat och respekt för skattebetalarnas pengar. Mot den bakgrunden är det direkt illavarslande att regeringen efter larmen om allvarliga missförhållanden och övertramp inom URWA inte omedelbart vidtagit åtgärder. Även om det ekonomiska stödet för 2019 till stor del är utbetalt borde signalen från det svenska utrikes­departementet vara lika tydlig som från Nederländerna och Schweiz.

Utan omfattande reformering av ledning och verksamhet, utan klara förändringar av de strukturer som legitimerar antisemitism och terror­stöd måste Sverige snarast möjligt frysa biståndet till FN:s organisation för palestinska flyktingar.