Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Gamla julen slogs i spillror redan för hundra år sedan”

Historielös debatt. Redan för hundra år sedan hävdade kritiker att uråldriga seder och bruk hade trängts undan till förmån för inlånade nymodigheter som tomte och gran. Hur julen bör firas, eller ens varifrån traditionen kommer, är fortfarande en olöst fråga, skriver historikern Oskar Sjöström.

Ur högtalarna strömmar julsånger och vid spisen avsmakas glöggen. Ljud och dofter blandas med förväntansfull glädje till en stämningsfull helhet. Sådan ska julen vara. Men i år har friden och fryntligheten upplevts som hotad i de svenska stugorna.

I sociala medier och vid arbetsplatsernas fikabord har en ”folkstorm” rasat de senaste veckorna över ”angreppen” mot vad som anses utgöra självklara svenska jultraditioner. Först var det pepparkaksgubbarna, sedan SVT:s luciatåg och nu senast – bortklippta stereotyper i Kalle Ankas jul.

På Facebook har många gått samman till den gamla hederliga julens värn. Grupper som ”JA till pepparkaksgubbar i luciatåget” och ”Rör inte Kalle Ankas jul” har på kort tid samlat omkring tjugo tusen anhängare vardera. Budskapet är tydligt: rör inte våra svenska traditioner!

Bättre julklapp än denna kunde den rasistiska vågen i Sverige knappast ha väntat sig. Nättidningen Realisten – knuten till det främlingsfientliga Svenskarnas parti – levererade den 16 december sin bild av varför angreppen sker: ”Det görs för att bryta ner och förstöra. I slutändan för att ersätta den genuint svenska kul­turen och ersätta den med en själlös, internationaliserad, skräpkultur baserad på konsumtion och bestående av rotlösa individer utan känsla för vad som är viktigt i livet.”

Vad som förtjänar att framhållas i sammanhanget är att den jul som här försvaras i den svenska kulturens namn i själva verket inte är särskilt gammal eller ens genuint svensk. För ungefär hundra år sedan pågick en mycket snarlik debatt i Sverige. Upprördheten var då stor över hur julen förstördes av kulturimport och materialism. Uråldriga seder och bruk trängdes snabbt undan till förmån för inlånade nymodigheter som tomten och granen. Fler och fler valde bort de hemmagjorda bakverken för kex- och godisfabrikernas massproducerade praliner och pepparkakor.

I boken ”Nordisk jul” från 1928 hävdade folklivsforskaren Hilding Celander att vad som skedde inte var något mindre än julens ”avrättning”. Bödeln var den ”moderna maskinkulturen” vars frammarsch signalerade den ”största kulturrevolution som vår folkstam någonsin har upplevat” och som – märk väl – ”slagit den gamla julen och dess fornärvda utformning i spillror”.

Det var industrisamhällets sekulära och världsliga värderingar som skamlöst krossade julen under sina fötter. De äldre blickade nostalgiskt tillbaka på en tid då ”det var jul, när det var jul” och inget annat. Ty sedvänjorna respekterades inte av den nya tidens männi­skor. En importerad ”jultomte” – som vid sidan av skägget och luvan bar få likheter med sin urgamla namne – konkurrerade ut de klassiska gestalterna ur julmaskeradens panteon: julbocken, julspöket, jultuppen, julgoppan, halmgumman och andra.

De ”lussiner” som förr dragit runt den 13 december – klädda i röda långhättor, getskinn och halmkärvar – och som hotat att ta folks barn om de inte fick kött och bröd hade ersatts av en borgerlig Sankta Lucia som bjöd på kaffe och bullar. Ingen tycktes längre bry sig om det gamla lussetrollet.

”Skillnaden mellan julen nu och för 60–70 år sedan”, hävdade Celander, ”är i själva verket genomgripande”. Julens centrala ritual – slaktandet av julegrisen – var det få som själva ägnade sig åt. Nu hämtades i stället julskinkan färdigpaketerad hos kötthandlaren. Vem brydde sig om att lussekatten egentligen tillreddes av blodmat och fläskbitar och vem orkade stiga upp till ottetröskningen eller staffansgången?

Lekarna – som lär ha varit hjärtat av forna tiders julfirande – hade ersatts av ett torftigt dansande kring granen. Svenskarna ignorerade att lekar som ”Myssla sko”, ”Tämja stutar”, ”Torka malt”, ”Spänna kyrka” och ”Markus, vill du ha dask” hade varit oomtvistliga inslag i julfirandet ända sedan 1600-talet.

”Julen håller på att avskrivas”, skrev en annan debattör, och tillade att modernismen hade raserat allt vad julen tidigare stått för. Högtiden var nu inget mer än ”ett rudiment av något, vars innebörd man glömt”; en innebörd som varken kunde ”köpas för pengar eller ersättas av något annat”.

Med en närmast komisk igenkänning läser man hur Celander förfasar sig över att 1920-talets svenskar fallit hän åt den kommersiella julhetsens plågor och att de förträngt julens glättiga värme. Man undrar vad han haft att säga om ”traditionen” att inta julglöggen tillsammans med Kalle Anka.

Hur julen bör firas, eller ens varifrån traditionen kommer, är fortfarande en olöst fråga. Vissa hävdar att det är del av en uråldrig förkristen solkult där offrandet för ljusets återkomst – julbloten – varit dess huvudmening. Andra menar att det mesta av julen kan härledas till romerska festligheter – så kallade saturnalier – och att själva begreppet har med den julianska kalendern att göra.

Oavsett vilket kan man konstatera att till och med Jesus tycks vara en nykomling i de här sammanhangen.

Julens traditioner, likt andra kulturella uttryck, har alltid omskapats i takt med övergripande samhällsförändringar. I det nu pågående försvaret av ”svenska jultraditioner” utmålas mångkulturalismen som det stora hotet och orsaken till den dynamiska förändringsprocess som i själva verket alltid har frambragt och omgestaltat traditioner.

Ur ett sådant perspektiv framstår de hätska utfallen till traditionernas försvar som ett sätt att vinna billiga poäng och allmän uppslutning kring förljugna nationalistiska och främlingsfientliga ideal. Symtomatiskt sker det med sedvanlig historielöshet.

Om julen har ett budskap kan det inte vara annat än framgångsrik mångfald i ständig förvandling.

Oskar Sjöström
Författare och doktorand i historia vid Stockholms universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.