Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 08:56 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/ge-en-bred-regering-fyra-ar-for-att-losa-framtidsfragorna/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Ge en bred regering fyra år för att lösa framtidsfrågorna”

Valresultatet blev i praktiken oavgjort. Inget talmanstrolleri i världen kan förändra detta, skriver Mats Svegfors. Bilden från en av presskonferenserna med talmannen Andreas Norlén.
Valresultatet blev i praktiken oavgjort. Inget talmanstrolleri i världen kan förändra detta, skriver Mats Svegfors. Bilden från en av presskonferenserna med talmannen Andreas Norlén. Foto: Magnus Hallgren

DN DEBATT 2/11. I den oavgjorda situationen efter valet skulle partierna nu kunna enas om att låta en brett sammansatt regering förutsättningslöst utreda den svenska modellen och det svenska välfärdssystemet under fyra år. Det innebär ett slags reformstopp, men politiska beslut är nästan alltid är resultat av långdragna processer, inte av riksdagsomröstningar, skriver Mats Svegfors.

VAL 2018

Den medieförmedlade bilden av regeringsbildningen är nattsvart. Allt är omöjligt. Varje tänkbar väg framåt innebär brutna vallöften. Och skulle en upplösning ske i hyfsad närtid är rubrik­ordet ”SVEK” redan inprogrammerat i redaktionsdatorerna. Frågan är bara vilken eller vilka partibeteckningar som ska inleda förstasidesrubriken ” .... SVEK VÄLJARNA”.

Men det är verkligen inte särskilt svårt att lösa upp regeringsbildningsproblemet. Men partierna klarar det inte på egen hand. De är inlåsta i sitt eget systems logik. Vi som medborgare, medierna som kritisk kraft och den kvalificerade kunskapen inte minst vid landets forskningsinstitutioner måste hjälpa till.

Det är rimligt att partierna tävlar om makten. Det är demokratins drivkraft. Men redan i denna formulering ligger en fälla. För de ledande politikerna och för deras respektive entourage är maktens positioner åtråvärda. Om vi nu verkligen ska tala klartext: Innehav av regeringsmakten ger status, prestige och ekonomiska fördelar. Men regeringsinnehav är sannerligen inte detsamma som att kunna förverkliga en viss politik, inte med de jämviktsresultat som numera snarare är regel än undantag i västliga demokratier. Regeringsinnehavet är politikernas huvudintresse. Politiken är medborgarnas centrala angelägenhet.

Också orimliga förväntningar måste blottläggas. I annat fall kommer det paradoxala inträffa att ett vänstermissnöje med välfärden resulterar i en allvarlig politisk högerreaktion.

Det som öppnar möjligheter i den nuvarande situationen är att politiska beslut nästan alltid är resultat av långdragna processer, inte av riksdagsomröstningar. (Läs den här meningen en gång till! Det är den viktigaste i hela den här artikeln.)

Valresultatet blev i praktiken oavgjort. Inget talmanstrolleri i världen kan förändra detta. I den oavgjorda situationen skulle partierna (ju fler desto bättre) kunna enas om att nu sätta igång processer i centrala samhälleliga frågor. Normalt kallar vi det utredningar. Men de skulle vara förutsättningslösa på ett annat sätt än vanliga offentliga utredningar. I ett första skede, under den kommande fyraårsperioden, skulle möjligheter och alternativ belysas och utredas. Regeringen skulle vara uppdragsgivare, men i detta första skede skulle ambitionen vara att nyanserat belysa situationen och ange handlingsalternativ.

Ett exempel: sjukvården. Vari ligger sjukvårdens problem? I vilken utsträckning handlar det om att vården inte klarar sitt uppdrag och i vilken utsträckning handlar det om att medborgarnas krav har ökat? Vilka slutsatser bör dras av att Nederländerna och Schweiz med mer försäkringslika system tycks visa bättre resultat? Är ”reformkostnaden” rimlig för en mer genomgripande reform (jämför omorganisationen av polisen)?

Tänk en bred regering, inte för att kompromissa bort alla motsättningar i politiken, snarare för att verkligen driva fram dessa och göra de realistiska alternativen tydliga. Under fyra år innebär det ett slags reformstopp, men detta i syfte att verkligen pröva den svenska modellen och det svenska välfärdssystemet. Ska det lyckas kräver det mycket bred moblilisering av kvalificerad kunskap och erfarenhet i samhället. Det kräver politisk uppslutning som nog bara ett oavgjort val kan skapa. Det skulle ske genom ett antal offentliga utredningar, men inte utredningar där sektorsetablissemangen i myndigheter och intresseorganisationer begränsar genom sina sektorssnäva perspektiv.

I praktiken skulle denna breda regering ha två statsministrar, en regeringschef som ledde den stora framtidsberedningen och en finansminister som ledde det som ändå måste hanteras under de fyra åren, vilket naturligtvis är en hel del.

Behövs detta? Ja, det behövs. Moderaterna förlorade systemskiftesvalet 1985. Ingen ville ersätta det svenska välfärdssystemet med något annat. Men vi har inte längre något ”system”. Vi har ett lapptäcke av välfärdssektorer som har utvecklats av egen inneboende sektorslogik.

Knappt något i välfärden är längre generellt. Det är individuellt behovsprövat i alltmer godtycklig ordning. Fråga den läkare som ägnar oändlig tid åt att skriva intyg i stället för att utöva sin profession, intyg som sedan överprövas av tjänstemän utan medicinsk kompetens i försäkringskassan.

Sjukvården, själva styrkebältet i välfärdsstaten, är på väg in i en legitimitetskris.

Rättssystemet, som på sitt sätt är själva grundbulten i staten, är inte pålitligt. För många är skolan ett mycket stort misslyckande. Punktvis sjunkande kvalitet, segregation, ordningsproblem och bristande jämlikhet har många och komplexa förklaringsbottnar.

Bostadspolitiken var en gång en paradgren för svensk progressiv politik men har vänts i sin motsats.

Integrationen av invandrare fungerar mycket dåligt i Sverige.

Jämställdheten har varit den grannast lysande fjädern i den svenska välfärdsstatens huvudskrud. Men hur ser jämställdheten ut i praktiken? För många kvinnor består jämställdheten i att vara både kvinna och man; det vill säga att jagas av de manliga kraven i yrkeslivet och av de kvinnliga kraven i hemmet. Titta in på en klinik för människor med utmattningsdepression: 80 procent av patienterna som väntar på sin psykologkonsultation är medelålders, eller yngre medelålders, kvinnor.

Det är verkligen inte så att det mesta är skräp med Sverige. Vi lever i ett relativt sett mycket bra samhälle. Politiken har i mycket stor utsträckning bidragit till detta. Men det hindrar inte att sjukvården fungerar bättre i exempelvis Nederländerna och Schweiz, att rättsstaten i vart fall inte är sämre i Europa i övrigt, att skolan är bättre i de flesta andra jämförbara länder att bostadsförsörjningen fungerar bättre i merparten av Europas länder, att utslagningen av fram för allt kvinnor i arbetslivet är närmast extremt hög i Sverige, att integrationsproblemen är något av en svensk specialitet.

En hel del handlar om ständigt allt högre förväntningar. Men också orimliga förväntningar måste blottläggas. I annat fall kommer det paradoxala inträffa att ett vänstermissnöje med välfärden resulterar i en allvarlig politisk högerreaktion.

För politikerna innebär det oavgjorda valresultatet bara omöjligheter, för medborgarna och samhället i stort innebär det nästan bara möjligheter.

Det som förordas här är naturligtvis politiskt omöjligt, ända fram till den punkt där ett antal partiledare säger att så här gör vi. Då är det plötsligt möjligt, på gränsen till självklart.

DN Debatt.2 november 2018

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.