DN Debatt. ”Gör upp med den svenska köttprotektionismen”

Just importerat kött beskrivs allt oftare som hälsovådligt och skadligt på olika sätt. Ändå förbjuds det inte av våra ansvariga myndigheter. Det verkar konstigt, eller hur? Ett DN-reportage den 30/1 är illustrativt. Kött producerat och importerat från Holland och Tyskland beskrivs i vämjeliga ordalag och produktionen sägs av WHO vara klassat som ”ett av de största hoten mot mänsklighetens hälsa” på grund av sitt antibiotikainnehåll. Intervjuade beskriver att köttet ”känns konstigt som svamp” och väcker ”äckel”. Men om köttet inte skulle uppfylla Sveriges och EU:s livmedelsbestämmelser, utan hade varit otjänligt som människoföda, giftigt eller hot mot folkhälsan skulle det naturligtvis ha varit förbjudet. Men så är inte alls fallet, utan köttet är helt tillåtet att sälja och godkänt för människor att äta. Det som står är ett tydligt exempel på protektionistiskt krypskytte på fullt godkänd livsmedelsimport!

Av det skälet kommer landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att köra huvudet i väggen med sitt kaxiga förslag om nationell svensk lagstiftning (DN 31/1): ”Vi [regeringen] överväger lagstiftning … om inte restaurangerna börjar med frivillig [ursprungs]märkning”, och ny lag bör beslutas inom denna mandatperiod, enligt Bucht. Men, att lagstifta för att i praktiken göra det mindre attraktivt för konsumenter att välja produkter från andra EU-länder är förbjudet. Både andra EU-länder och EU-kommissionen skulle komma att klaga, och Buchts lag skulle sluta med konflikt, en stämning av Sverige inför EU-domstolen, och sannolikt skulle Sverige förlora om några år.

Stigmatiseringen av importerade livsmedel är inget nytt. I DN-fallet underblåses den genom en intervju med forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna (SLU), den svenska jordbruksprotektionismens stamort sedan decennier. Det nya är att den regelmässigt stöds av landets matskribenter och av statsrådet Buchts regering.

Självklart får ingen vilseleda eller ljuga på till exempel etiketter. Men reportagen i svenska medier som skräms om utländskt kött fungerar som en tydlig uppmaning till svensk protektionism. DN är ingalunda ensamt. SVT rapporterade nyligen om en köttskandal. ”Utländskt kött” har sålts som svenskt (26/1). En invandrad veterinär försäkrar på god svenska – som dock textas av SVT – att ”köttet är inte farligt”. Men kan man verkligen lita på en utländsk veterinär? Frågan hängde kvar i luften vid övergången till nästa inslag.

Köttet i SVT-fallet kom från andra EU-länder, som lyder under EU-gemensamma regler vad beträffar livsmedel. Producenter i fattigare EU-länder har sedan de blev medlemmar investerat hundratals miljoner euro i nya slakterier och livsmedelshygien för att med sin export kunna delta i EU:s interna handel med bland annat kött. Bör det stoppas? Nej, naturligtvis inte. Tvärtom är jordbruksproduktion för export en väg till minskad fattigdom bland annat i Central- och Sydeuropa (tänk till exempel Rumänien). Den möjligheten ska inte motarbetas!

Människor som i dag flyr till EU skulle i många fall ha kunnat bo kvar hemma, i till exempel Nordafrika, om de kunnat leva hemma på att odla till exempel grönsaker, eller kunnat försörja sig på export av olika slags kött. Men sådan export möts vid EU:s gräns av mycket höga tullar och kvantitativa importbegränsningar.

Vårt land är sedan 1995 del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den har många nackdelar, men den innebär också fri handel inom EU med jordbruksprodukter och färdiga livsmedel. Det är därför som inget land tillåts ha en lag som positivt särbehandlar det egna landets matvaror i restauranger eller butiker. Å andra sidan, om svenska livsmedelsproducenter är konkurrenskraftiga breder det ut sig en marknad med cirka 500 miljoner EU-konsumenter, det vill säga nära 490 miljoner fler än i Sverige. Ta vara på den rättigheten, och utnyttja den, är min uppmaning till svenska livsmedelsproducenter!

Många svenska köttproducenter tycks dessvärre inte klara konkurrensen med de regelmässigt ärliga producenterna i övriga EU. Eller skall vi slentrianmässigt som fuskare och skurkar betrakta grisbönderna i Danmark, nötproducenterna i Spanien, och dem som gör läckra charkuterier i Italien och Frankrike?

När svenskar turistar utomlands och äter lokalt producerad mat, brukar de då anse att den smakar illa och brukar den medföra förgiftning? Nej, hundratusentals svenskar brukar smacka av förtjusning när de smakar på de ”utländska” läckerheterna, bland annat i Tyskland och klassiska matlandet Holland.

LRF torde jubla vid snart sagt varje reportage. Men motstånd mot import är skadligt för enskilda och för Sverige, eftersom det innebär högre priser för alla – särskilt barnfamiljer med stort matintag – och inte sällan lägre matkvalitet.

När Europas bästa pastejer och patéer tillverkas på kontinenten, köper man råvaran från Sverige? Nej. När parmaskinka och Serranoskinka tillverkas, kommer råvaran från Sverige? Nej, den är lokalt producerad. Alltså: vi bör välkomna istället för att tanklöst svälja stigmatiseringen av importerade livsmedel.

Men det är värre än så med uppmuntrad livsmedelsprotektionism. EU:s gemensamma jordbrukspolitik avskärmar oss konsumenter från import av billiga och bra livsmedel från hela övriga världen. Den håller därmed människorna bland annat i potentiellt exporterande u-länder i fattigdom.

Människor som i dag flyr till EU skulle i många fall ha kunnat bo kvar hemma, i till exempel Nordafrika, om de kunnat leva hemma på att odla till exempel grönsaker, eller kunnat försörja sig på export av olika slags kött. Men sådan export möts vid EU:s gräns av mycket höga tullar och kvantitativa importbegränsningar.

Om vi håller oss till nötkött, möts fruset importerat nötkött av gränshinder motsvarande en genomsnittlig tull på 93 procent, och med en topp för benfritt fruset nötkött på hela 126 procent! För till exempel vakuumförpackat kött gäller cirka 60 procents tull.

Europas gränshinder för produkter från fattiga länder medför att EU istället vid gränsen får möta fler ekonomiska migranter och flyktingar. En given slutsats är att EU måste öppna sig mera för import av livsmedel och andra varor från sin fattiga omvärld om man vill minska antalet människor som söker sig till EU.

Kravet på frihandel, och sambandet mellan frihandel och migration, bör Sverige omgående uppmärksamma och aktualisera i EU-politiken.