De svenska grund­lagarna fungerar inte. Det blev tydligt under den nyligen genomlidna regeringsbildningsprocessen. Det är inget konstigt att det kan ta lång tid att bilda regering, som vi sett i många länder. Däremot är det orimligt att partier avsiktligt och utan rimligt syfte kan försinka processen.

Det har sagts att det parlamentariska läget är mycket komplicerat. Det är inte riktigt sant. Sedan början av 2018 har det varit tydligt att det skulle finnas tre möjliga partikonstellationer som kan nå de 175 mandat som krävs för att en regering ska tolereras:
1) en vänster-center-konstellation, ungefär som den som nu släppt fram Löfven,
2) en center-höger-konstellation, där en regering släpps fram av de forna allianspartierna och Sverigedemokraterna eller
3) en ”storkoalition” där Socialdemokraterna och Moderaterna enas om hur landet ska styras, eventuellt tillsammans med något ytterligare parti.
Baserat på någon av dessa tre konstellationer hade olika regeringar kunnat bildas, så ser mandatmatematiken ut.

Det blev krångligt eftersom några partiledare gav för tvärsäkra besked i regeringsfrågan före valet. I stället för att följa den Perssonska principen att hålla alla dörrar öppna drogs röda linjer som tillsammans definierade tomma mängden.

Det blev krångligt eftersom några partiledare gav för tvärsäkra besked i regeringsfrågan före valet. I stället för att följa den Perssonska principen att hålla alla dörrar öppna – ”Jag kommer att ta ansvar för valresultatet” – drogs röda linjer som tillsammans definierade den tomma mängden. För att en regering skulle kunna bildas blev en eller flera partiledare tvungna att bryta löften som givits till väljarna.

Att bryta löften är svårt, men inte komplicerat. När mandaten var färdigräknade hade lösningen kunnat bli klar på en vecka.

Det tog lång tid på grund av fel i vår konstitution. Redan 1976 konstaterade Gösta Bohman att ordningen där talmannen ska utse statsminister inte fungerade. Ett skäl är att när val hållits så finns ingen talman. Talman väljs när riksdagen samlats, femton dagar efter valdagen.

Eftersom talmannen är viktig, blir det ofta strid om denna post. Andra poster i riksdagen väljs i samförstånd. Om talmansposten har voterats fem gånger sedan den nya regeringsformen antogs. Vid första omröstningen, 1979, blev valet överklagat, underkänt och fick göras om.

Vi hade nu tur, och fick en talman som skickligt hanterade uppgiften och vars oväld ingen ifrågasatt, men vi kan inte ha en regeringsbildningsprocess som litar till tur. Naturligen skulle statschefen ha i uppgift att peka ut regeringsbildare. Så är det i alla parlamentariska system utom Sveriges, men det är nog svårt att nu rätta till detta misstag från Torekov.

1 En lösning, som dels skulle innebära att talmannen inte byts ut vid val, dels skulle öka möjligheten för denne att höja sig över partipolitiken, vore att talmannen väljs mitt i mandatperioden, för en fyraårsperiod. Lämpligen införs samtidigt en regel att en talman endast får omväljas en gång. Det skulle bädda för en ordning där partierna kommer överens om ett rotationssystem, där de stora partierna växelvis innehar talmansposten.

Ett annat problem är att val hålls på hösten, så att riksdagens samlas precis innan budgetpropositionen ska läggas. Även med en friktionsfri regeringsbildning, som 2006, har en ny regering minimal tid för att skriva en budgetproposition och därmed få genomslag för sin politiska inriktning. Sker stora förändringar kan statsförvaltningen drabbas av betydande störningar.

2 Lösningen är att flytta valet till våren. Varför så inte skedde när statens budgetår 1997 lades om till kalenderår är obegripligt. Med val på våren får en ny regering tillräcklig tid för att arbeta fram en budgetproposition som kan läggas vid vanlig tid i september.

Val på våren skulle dessutom sätta press på regeringsbildningsprocessen, något som nu saknas. Talmannen kan ta hur lång tid på sig som helst och partiledare kan förhala. En naturlig ordning vore att riksdagen inte får åtskiljas förrän den valt en statsminister. Med val första söndagen i maj kan riksdagen samlas i mitten av månaden. Normalt är riksdagen plenifri från någon gång kring skolavslutningstid i juni. En gissning är att hotet om utebliven sommarledighet kan verka avhållande från förhalningstaktik.

3 För att sätta ytterligare press bör tidsgränser införas för när talmannen måste föreslå en statsminister. Ett krav bör införas om att ny statsminister ska föreslås inom 14 dagar efter att statsministern entledigats. Om ett förslag faller, ska nästa förslag läggas inom en vecka. Vi såg att det var först när talmannen satte tidsgränser som regeringsbildningsprocessen kunde bringas till ett slut. Det vore bra om stöd för tidsgränser ges i grundlag. För den händelse att tidskrävande sakpolitiska förhandlingar pågår, så kan en regel införas som säger att riksdagen kan rösta om att utsträcka tidsgränsen.

Mitt sista förslag gäller extra val. Vi har haft fyra extra val sedan ståndsriksdagen avskaffades, det senaste 1958. Extra val ska inte användas ovarsamt, men nu är verktyget nästan oanvändbart. I en politisk kris finns det ofta ingen som kan utlysa extra val. En övergångsregering har inte denna befogenhet.

4 Det enklaste är att riksdagen ges möjlighet att upplösa sig själv, genom att minst hälften, eller en kvalificerad majoritet, av ledamöterna förenar sig bakom ett sådant förslag. Om ett extra val tillåts förskjuta mandatperioderna, så blir extra val ett verkningsfullt sätt att lösa en parlamentarisk kris.

Lämpligen avskaffas samtidigt regeringens möjlighet att utlysa extra val, så har vi flyttat lite av den makt som är orimlig koncentrerad till statsministern till folkets främsta företrädare i riksdagen.

Jag tror att roten till problemen med våra grundlagar är att de utgår från att en stark politisk samverkanskultur ska leda till att eventuella oklarheter reds ut i gott samförstånd. Men när samförstånd råder behövs inga lagar. Då kommer man överens utan att titta i lagboken. Lagar finns till för situationer då stark konflikt råder.

Jag har ovan givit fyra förslag på hur regeringsbildningsprocessen kan fungera bättre när man inte är överens om hur processen ska föras framåt. Jag tror att hela vårt konstitutionella system bör ses över i detta perspektiv. Den aningslösa synen på vilka konflikter som kan uppkomma kring tolkningar av grundlagarna gör att det är oklart hur Sverige ska styras när det politiska läget är oklart. Det är hög tid att vi funderar igenom hur konstitutionen ska fungera när man inte är överens om spelets regler.