DN Debatt. ”Gymnasiesärskolan leder allt för sällan till arbete”

Arbetslinjen är en central och etablerad grundbult i Sveriges välfärdspolitik. Trots det har bara en av fem elever som gått i gymnasiesärskolan ett lönearbete. Resultaten i en studie från Högskolan i Halmstad visar att samhället misslyckas med att skapa förutsättningar för deltagande i arbetslivet för unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. Nu krävs politiska krafttag.

Särskola är en skolform för elever som bedöms att inte klara grundskolans mål därför att de har en utvecklingsstörning (intellektuell funktionsnedsättning). För snart tjugo år sedan uppmärksammades att elevantalet i särskolan ökade oväntat och på ett dramatiskt sätt (DN Debatt 6/12 1998). Ingenting talade för att vi stod inför en generation med mer begränsade intellektuella förmågor än tidigare.

Däremot genomgick svenska skolan på 1990-talet stora förändringar. Ansvaret för särskolan flyttades från landstinget till kommunerna samtidigt som grundskolan hanterade sina största nedskärningar någonsin. De specialpedagogiska resurserna utarmades parallellt med att skolan blev allt mer teoretisk inriktad. Gapet mellan elevernas behov av stöd och skolans krav på eleverna och möjligheter att möta elevernas varierande förmågor har beskrivits som den främsta orsaken till särskoleökningen.

Trots elevökningen i särskolan har frågan om vad särskoleutbildningen leder till när det gäller elevernas möjlighet till arbete och sysselsättning aldrig tidigare undersökts nationellt och systematiskt.

Studien som presenteras här är därför unik. I ett forskningsprojekt har sysselsättningen för 12 269 elever som slutade särskolan 2001 till 2011 följts upp. Resultaten visar i huvudsak:

• 47 procent har daglig verksamhet, en obetald sysselsättning enlig Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

• 6,6 procent studerar, främst inom folkhögskola eller kommunal vuxenutbildning.

• 22 procent återfinns på arbetsmarknaden med hel- eller deltidsarbete. Anställning med lönesubvention till arbetsgivaren är vanligast. Endast 339 personer av 12 269 har lön utan subvention.

• 24 procent återfinns varken i lönearbete, studier eller daglig verksamhet.

• Män med bakgrund i särskolan återfinns i arbete i betydligt högre utsträckning än kvinnor med särskolebakgrund.

Det är anmärkningsvärt att någon systematisk nationell uppföljning av sysselsättning efter särskolan aldrig tidigare genomförts. Ansvariga myndigheter och departement har inte tagit sitt ansvar.

I regeringsformen § 2 står ”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete…”. Att komma in i arbetslivet är ett avgörande steg för individen mot ett självständigt vuxenliv och i den politiska debatten råder enighet om att arbete förhindrar och bryter utanförskap.

Att arbeta innebär möten, sociala relationer och erfarenheter utanför den egna familjen. Arbete ger struktur i vardagen och, inte minst, en möjlighet att bidra med sina färdigheter. En löneanställning påverkar naturligtvis också materiella villkor och individens handlingsutrymme.

I artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden…”

Trots att Sverige länge drivit arbetslinjen och 2008 ratificerade FN-konventionen visar vår forskning att 78 procent av unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Ett nedslående resultat som borde få ansvariga att reagera och agera. Särskilt alarmerande är att en så stor andel som 24 procent varken finns på arbetsmarknaden, i studier eller i daglig verksamhet.

Personer med funktionsnedsättning både vill och kan bidra på arbetsmarknaden. Internationella studier visar att ett personligt utformat stöd till arbetstagare och handledning till arbetsgivare gör lönearbete möjligt för i princip alla.

Lönearbete är inte förstahandsalternativet för alla unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning efter gymnasiesärskolan. En omfattande funktionsnedsättning kan innebära så stora svårigheter att andra sysselsättningsalternativ är bättre. Men undantagen får inte påverka ambitionsnivån att lönearbete ska vara målet för flertalet.

Om Sverige skall återta platsen som ett föregångsland för personer med funktionsnedsättning när det gäller både politik och praktik, vilket vi var för 20-30 år sedan men inte med trovärdighet kan påstås vara längre, behövs krafttag. Inte minst för att säkerställa delaktighet på arbetsmarknaden.

Skolan behöver bli betydligt bättre på att förbereda ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning, särskilt flickor, för ett vuxenliv där arbete är ett naturligt inslag.

Arbetsförmedling, socialtjänst, arbetsgivare, fackliga organisationer med flera måste samverka så att personer med funktionsnedsättning får stöd till anställning på arbetsmarknaden istället för obetald sysselsättning.

När elevökningen i särskolan uppmärksammades för 20 år sedan ansåg många att en särskild skolform var den bästa lösningen för elever med intellektuell funktionsnedsättning. För en del var det säkert rätt då – alternativet var sämre.

Nu vet vi att utbildningen i särskolan inte leder fram till det som flertalet elever förväntat sig av sin utbildning – ett arbete. Tidigare gymnasiesärskolelever befinner sig i hög utsträckning utanför arbetsmarknaden – och samhället måste med den kunskapen ta sitt ansvar. Ett socialt rättvist samhälle förmår att stöda unga med intellektuell funktionsnedsättning till och i arbete.

Det är anmärkningsvärt att någon systematisk nationell uppföljning av sysselsättning efter särskolan aldrig tidigare genomförts. Ansvariga myndigheter och departement har inte tagit ansvar för den här typen studier, trots att Sverige är ett av de få länder i västvärlden som har kvar särskola som egen skolform. När Högskolan i Halmstad nu genomfört den första nationellt heltäckande uppföljande studien har den finansierats genom medel från företaget Misa AB.

Studiens huvudresultat – att unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning undanhålls rätten till arbete och därmed dess sociala, ekonomiska och hälsomässiga fördelar – bör få ett stort genomslag och leda till kraftfulla politiska satsningar. Och satsningarna måste ske nu, personer med intellektuell funktionsnedsättning har väntat länge nog på att rätten till arbete ska förverkligas.

Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap, Högskolan i Halmstad

Jessica Arvidsson, forskare i hälsa & livsstil med inriktning handikappvetenskap, Högskolan i Halmstad