DN Debatt. ”Hälften av SD:s sympatisörer: människor kan indelas i raser”

Under försommaren genomförde Demoskop, på uppdrag av föreningen Vetenskap och folkbildning, en opinionsundersökning. Av 1113 tillfrågade svarade 21 procent att människan kan indelas i biologiska raser. Rastron skilde sig dock markant mellan olika grupper: Medan 28 procent av männen ansåg att människor kan indelas i raser ställde sig endast 15 procent av kvinnorna bakom påståendet.

Än större skillnader framkom mellan olika partiers sympatisörer. Endast 1 procent av de personer som i undersökningen sade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var val i dag instämde i påståendet att människor kan indelas i raser. Även bland Miljöpartiets sympatisörer var siffran förhållandevis låg: 5 procent. Övriga partiers sympatisörer instämde helt eller delvis i påståendet enligt följande fördelning: Socialdemokraternas sympatisörer 13 procent, Centerpartiets 15 procent, Moderaternas 23 procent, Folkpartiets 28 procent, Kristdemokraternas 33 procent och Sverigedemokraternas 48 procent.

Utbildningsnivå eller ålder tycks inte påverka om man instämmer i påståendet eller inte.

Bland biologer råder i dag enighet om att det inte existerar mänskliga raser. Den genetiska variationen mellan människor följer nämligen inte de gränser som tillämpades för de traditionella rasbegreppen. Men, är det verkligen problematiskt att en så stor andel av Sveriges befolkning ändå tror på denna typ av kategorisering av människor?

Indelningar av människor i olika raser har under historien utgjort en grund för förtryck, förföljelse och mord. Under Förintelsen utrotades miljoner judar och romer enbart på grundval av sin etniska tillhörighet, men även i Rwanda och det Osmanska riket utfördes fruktansvärda folkmord under 1900-talet. De rasistiska ideologierna var dock inte enbart ett 1900-talsfenomen, utan härstammade från flera hundra år av slaveri, förtryck och folkmord runtom i världen. Rasindelning av människor har kunnat spåras ända tillbaka till Antiken.

Så sent som 1954 försvann särlagstiftningen rörande romska personer i Sverige. Rasuppdelningen av människor hade långt tidigare inletts genom skallmätningar: först av skelett och sedermera också av levande personer. Människor delades in i långskalliga respektive kortskalliga och tillskrevs olika egenskaper enbart baserat på resultaten av dessa mätningar. Under början av 1900-talet påbörjades ett intensivt lobbyarbete av Svenska sällskapet för rashygien, vars syfte bland annat var att få till stånd ett rasbiologiskt forskningsinstitut. Statens institut för rashygien öppnade 1922 och den första steriliseringslagen infördes 1935. Resultatet av institutet och lagstiftningen har vi på senare år kunnat ta del av genom gripande berättelser i massmedia, exempelvis P3 Dokumentär om tvångssteriliseringarna, från oktober 2006.

Tron på att människor kan indelas i raser torde ha minskat markant under 1900-talet. Trots detta visar inte undersökningen att yngre människor är mindre rastroende än äldre.

En indelning av mänskligheten i raser är och har alltid baserats på godtycke. Såväl den historiska som den ännu använda rasindelningen är kulturellt och politiskt betingad och syftar i såväl USA som andra delat av världen till att gruppera människor utifrån geografiskt ursprung. Själva uppdelningen skiljer sig dock avsevärt åt beroende på var i världen man befinner sig. Här i Sverige, där indelningen av människor i raser slutligen har upphört, använder vi oss i stället av denna form av kategorisering när det gäller våra husdjur, såsom hundar, katter, kor och grisar.

Hur förhåller sig då den biologiska forskningen till rasbegreppet?

Inom biologin, särskilt evolutionsbiologin och populationsbiologin som är de grenar som studerar arter används inte ordet ras längre. I stället talar man om arter, underarter, populationer, geografiska grupper med mera. Att diskutera huruvida det existerar mänskliga raser blir därför ogörligt utifrån ett biologiskt perspektiv. Däremot går det att omformulera frågeställningen till “Finns det underarter inom den mänskliga arten?”

Forskare använder sig av olika definitioner för att avgöra om det finns underarter av ryggradsdjur. Biologiska raser innebär enligt dessa att det finns geografiskt avgränsade populationer som har skarpa gränser vilket skiljer dem från resten av arten. Detta innebär att det krävs genetiska variationer mellan de olika grupper som ses som underarter, som är större än de variationer som finns inom grupperna. Utifrån denna definition finns inga underarter inom mänskligheten. Vissa utseendemässiga egenskaper har historiskt sett varit vanligare förekommande inom vissa geografiska områden. Framförallt har det rört färg på hår, hud och ögon. Dessa variationer representerar dock en mycket liten del av människans genuppsättning. Några få, ytliga variationer mellan olika grupperingar av en art är långtifrån tillräckligt för att uppfylla kraven för underartsindelning, vare sig det rör sig om en skarp indelning eller baseras på mängden variation. En potentiell biologisk rasindelning, eller för den delen underartsindelning, är därför omöjlig och kan endast betraktas som ren pseudovetenskap utifrån den kunskap vi har i dag.

Vi vet alltså med bestämdhet att människor inte kan indelas i raser så som man tidigare gjorde. Denna kunskap är numera utbredd, inte bara bland biologer utan även hos huvuddelen av den informerade allmänheten. Trots detta ställer sig alltså fortfarande fler än var femte bakom indelningen av människor i biologiska raser. När en så stor andel av de tillfrågade saknar så grundläggande biologiska kunskaper uppstår givetvis många frågetecken.

Tron på att människor kan indelas i raser torde ha minskat markant under 1900-talet. Trots detta visar inte undersökningen att yngre människor är mindre rastroende än äldre. Kanske har skolan misslyckats med att förmedla tillräckliga kunskaper, men det förklarar inte att nästan dubbelt så många män som kvinnor är benägna att tro på mänskliga raser. Denna indelning av människor har genom historien visat sig leda till fruktansvärda övergrepp. Ännu i dag förekommer regelbundet såväl övergrepp som våldsdåd med rasistiska förtecken i såväl Sverige som övriga världen. Att rastron i hög grad lever vidare bland vissa grupper bör därför ses som en stark varningssignal och som ett skäl till förstärkta insatser både i grundskolans biologiundervisning och i folkbildningen.