Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 08:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/harda-regler-for-bostadslan-bygger-pa-tveksamma-fakta/

DN Debatt

DN Debatt. ”Hårda regler för bostadslån bygger på tveksamma fakta”

Politiken har gett upp idén att varje generation ska kunna göra sin livsresa på egna villkor, skriver Lennart Weiss. Foto: Henrik Montgomery/TT

DN DEBATT 24/9. Nu rasar byggandet av bostäder, också av hyresrätter – trots regeringens investeringsstöd. I en ny rapport från Veidekke visar vi att Riksbanken och Finansinspektionen ofta är vårdslösa med fakta i argumentationen för återregleringen av kreditmarknaden. Det är dags att politikerna kliver fram och tar ansvar för bostadsförsörjningen, skriver Lennart Weiss, Veidekke.

Regeringens nyligen presenterade statsbudget ger en tydlig bild av läget i svensk ekonomi: den ekonomiska avmattningen är hemmalagad. Medan exporten fortsätter att växa faller den inhemska efterfrågan till noll. De minskade bostadsinvesteringarna drar ned mest. Sedan toppen 2017 har bostadsbyggandet fallit med 30 procent i landet som helhet och med mer än 50 procent i Stockholmsregionen. Trots regeringens investeringsstöd faller även byggandet av hyresbostäder.

Utvecklingen på bostadsmarknaden kan endast förstås i ljuset av de djupgående politiska förändringar som skedde efter 1990-talets djupa finans- och fastighetskris. En av de viktigaste åtgärderna blev att flytta ansvaret för bostadsfinansieringen från staten till hushållen. Bostadsförsörjningen är i dag helt beroende av att hushåll och företag kan ordna finansieringen via en fungerande kreditmarknad.

Sedan 2010, då bolånetaket infördes, har emellertid en våg av kreditregleringar sköljt över hushåll och banker. Dessa har fått till följd att bostads­finansieringen fungerar allt sämre men har också medfört ökade kostnader för hushållen. Enligt en färsk rapport från Copenhagen economics har de ut­ökade kapitaltäckningskraven bidragit till att öka bankernas räntemarginal med en halv procentenhet.

När aktiv opinionsbildning kombineras med mandat att vidta policyåtgärder påverkas balansen mellan politik och myndigheter.

Till detta kommer de bostadssociala konsekvenserna. Rakt på tvärs mot vad Finansinspektionen hävdar visar en lång rad rapporter att kreditrestriktionerna rycker undan fötterna för unga vuxna och kapitalsvaga. Enligt färska analyser från Skandia och Unionen är två av tre unga hushåll, trots goda inkomster, i dag beroende av lån från sina föräldrar för att kunna köpa en bostad. Det betyder att ”gamla pengar” är tillbaka och att politiken gett upp idén att varje generation ska kunna göra sin livsresa på egna villkor.

Det är ingen tillfällighet att detta skett samtidigt som myndigheterna expanderat sina mandat. Cheferna från Riksbanken och Finansinspektionen tvekar numera inte att uttala åsikter om marknadshyror, bostadspriser, bostadsbolagens affärsmodeller och ungas legitima behov av bostäder. Det kan verka harmlöst, men när aktiv opinionsbildning kombineras med mandat att vidta policyåtgärder påverkas balansen mellan politik och myndigheter.

Därmed ökar också behovet av granskning. Hur faktabaserade är egentligen de påståenden som ligger till grund för den återreglering av kreditmarknaden som pågått under snart ett decennium? För att bidra med bränsle till debatten har Veidekke i samarbete med analysföretaget Evidens ringat in tio centrala påståenden i debatten om hushållens skulder som ofta upprepas av Finansinspektionen och Riksbanken. Rapporten som fått titeln ”Missförstånd, överdrifter och rena felaktigheter” visar att myndigheterna ofta är frapperande vårdslösa med fakta.

Tre exempel är belysande:

1 Ett påstående som ofta upprepas är att ”riskerna kopplade till hushållens stora skulder handlar (…) om att högt skuldsatta hushåll kan komma att dra ner sin konsumtion kraftigt vid en makroekonomisk störning. Detta stöds av utländska erfarenheter från finanskrisen 2008–2009.” En enkel litteraturanalys visar dock att detta påstående är felaktigt. Tvärtom tillbakavisar publicerade analyser att allmänt höga lån skulle innebära ett problem och att risken för ett konsumtionsfall snarare uppstår vid en kraftigt ökad kreditdriven privat konsumtion före en ekonomisk nedgång. I Sverige saknas dock tecken som tyder på att hushållen använder sina bostäder som bankomat.

2 I debatten görs ofta en stor sak av hushållens skuldkvot, det vill säga hushållens aggregerade lån i förhållande till deras disponibla inkomster. I en intervju i Dagens Nyheter hävdade Riksbankschefen Stefan Ingves att skuldkvoten ”får inte gå över 180 procent (…). Annars får vi det jag kal­lar skulddominans, vilket betyder att den ekonomiska politiken helt måste inriktas på skuldproblemen och inte klarar att samtidigt ta itu med andra viktiga frågor.” Som bekant är den nivån passerad.

Märkligt nog beaktar inte debatten att svenska hushåll har närmare fem gånger större tillgångar än lån, att svenska hushåll har ett högre sparande än flertalet jämförbara länder, att bostadsbyggande i sig driver skuldsättning, att hushåll som äger sina bostäder bor billigt eller ens att Finansinspektionens egna rapporter visar att hushållens motståndskraft vid en kris är oerhört hög.

3 Finansinspektionens generaldirektör gör också gällande att ungas svårigheter att köpa bostad ”till helt övervägande del (beror) på högre bostadspriser”, inte på införda amorteringskrav. En märklig omständighet är att Finansinspektionens beräkningar inte tar hänsyn till effekten av det utvidgade amorteringskravet som infördes i mars 2018. Såväl SBAB som före detta vice Riksbankschefen Lars E O Svensson har under våren visat att Finansinspektionen presenterar beräkningar på ett missvisande sätt.

Efter det senaste amorteringskravets införande krävs i Stockholms kommun 14.400 kronor högre bruttoinkomst för att köpa en bostad. Av denna summa förklaras 8.350 kronor av amorteringskraven och endast 4.500 kronor av prisutvecklingen.

En central fråga i debatten är om de kreditrestriktioner som Finansinspektionen infört mot hushåll och banker haft den balans som uppdraget anger. I regeringens instruktion till Finansinspektionen betonas avvägningen mellan åtgärder som främjar ett stabilt finansiellt system och en god ekonomisk utveckling. Frågan studerades av Riksrevisionen 2018 som i rapportens inledning skriver: ”FI:s tolkning av myndighetens uppdrag (har) medfört att myndigheten vidtagit åtgärder med hänvisning till makrotillsyn utan att ha som mål att bidra till den finansiella stabiliteten.” Utvecklingen på bostadsmarknaden visar tydligt att Finansinspektionen misslyckats med sitt primära uppdrag.

Som socialdemokrat sedan tonåren kan man inte bli annat än besviken på att en röd-grön regering inte förmår att presentera svar på hur bostadsfinansieringen ska säkras framåt och dagens unga få samma tillgång till goda bostäder som tidigare generationer.

Slutsatsen av Veidekkes rapport är att det finns stora brister i regeringens och finansutskottets löpande granskning av våra ledande myndigheter. Men det gäller även medierna som rapporterar iögonfallande okritiskt i dessa frågor. Eftersom införda regleringar har så kraftig påverkan på kreditsystemets funktionssätt bör finansutskottet tillkalla en oberoende expertgrupp med syfte att klargöra fakta och vederlägga felaktigheter i debatten om hushållens skulder.

Men allra viktigast är att politikerna äntligen kliver fram och tar sitt ansvar. Bostadsförsörjningen måste vara en av samhällets kärnuppgifter. Som socialdemokrat sedan tonåren kan man inte bli annat än besviken på att en röd-grön regering inte förmår att presentera svar på hur bostadsfinansieringen ska säkras framåt och dagens unga få samma tillgång till goda bostäder som tidigare generationer.