Amerikanska myndigheter tvingar europeiska företag att betala böter i miljardklassen, sedan företagen träffat uppgörelser med myndigheterna. Ett av de bolag som fogat sig är Telia, som betalat 7,7 miljarder kronor för misstänkt korruption i Uzbekistan. Ericsson står närmast på tur för misstänk korruption och därnäst Swedbank för misstänkt penningtvätt. Särskilt bankerna är utsatta. Det högsta bötesbeloppet på senare år är cirka 80 miljarder kronor som den franska banken BNP Paribas erlagt för sanktionsbrott.

Dessa böter betalas trots att de misstänkta lagöverträdelserna inte nödvändigtvis är fullt bevisade och alltså kan sakna klar anknytning till USA.

Upprinnelsen till dessa dyrköpta uppgörelser är bland annat att USA år 1977 införde en strikt lagstiftning riktad mot korruption i internationella affärer, som tillämpas rigoröst på amerikanska företag. Detta har försatt företagen i ett underläge i förhållande till europeiska konkurrenter, som vunnit kontrakt med hjälp av mutor och fortsatt att göra det.

Även svenska företag har deltagit i detta. Visserligen sa vår utrikesminister, Sten Andersson (S), i ett uppmärksammat tal 1988 att ”vapenaffärsbyken ska tvättas ordentligt och offentligt” med anledning av Bofors mutor i Indien. Men uttalandet kan ses som ett signum för Sveriges hyckleri på detta område. Det blev nämligen ingen tvätt och det var knappast heller meningen: vapenexporten först! Efter sin avgång konstaterade dåvarande statsministern, Ingvar Carlsson: ”Det är klart att det var en mutaffär.”

Sverige bör även stödja planer på en ”global sanktionsregim” riktad mot individer som begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna – i linje med USA:s ”Magnitskijlag”.

Ingen lagföring har heller skett av korrupta affärer i Sydafrika, Central­europa eller gulfstaterna. Fram till 1999 var i själva verket mutor avdragsgilla för svenska företags affärer i utlandet, till skillnad från mutor på hemmaplan. Det var först med åtalet mot tre Teliaanställda som en misstänkt mutaffär av större format lagfördes, dock med en friande dom som resultat.

Men Sverige är en mindre aktör bland alla europeiska stater som sett mellan fingrarna med korrupta affärer och annan grov ekonomisk brottslighet som pågått i decennier. Det är den europeiska obenägenheten och oförmågan att tygla den här brottsligheten på allvar som är grunden för det amerikanska agerandet. Det räcker att nämna de nordiska bankernas mångåriga penningtvätt i Baltikum för att man ska förstå och uppskatta de amerikanska myndigheternas kraftfulla agerande.

Men är inte de belopp som amerikanska myndigheter tillskansar sig drakoniska? Inte i ljuset av storbolagens vinster. De 7,7 miljarder kronor som Telia accepterat att betala för misstänkt korruption i Uzbekistan motsvarar vad förtaget tjänar på ett kvartal, så det handlar om ett hack i räkenskaperna. Men visst är det gigantiska belopp som nu hamnar hos de amerikanska skattebetalarna.

Dessutom är de amerikanska bötesbeloppens lagenlighet tvivelaktig, eftersom USA tillämpar sin lag så snart en betalning passerat det amerikanska betalningssystemet eller en server som står på amerikansk mark. Till det kommer att redan misstänkt brottslighet ger grund för sanktioner. Företagen faller till föga, eftersom deras globala affärer kan hotas, om de kommer i konflikt med amerikanska myndigheter. De föredrar därför en ”frivillig upp­görelse” framför en utdragen domstolsprövning med oviss utgång.

Det är hög tid att europeiska stater och EU skärper sin sanktionspolitik. Ett sätt är att kraftfullt höja bötes­beloppen, eftersom de räknas av mot amerikanska böter för samma transaktioner med följden att pengarna stannar hos europeiska hushåll i stället för hos amerikanska.

Sverige kan göra åtskilligt på nationell nivå, exempelvis höja maximumbeloppet för vår så kallade företagsbot. En utredning har föreslagit en höjning från 10 miljoner kronor till 100 miljoner kronor, ett beskedligt belopp i detta sammanhang (SOU 2016:82). Det vore bättre att inte stipulera ett maximum, utan låta domstolarna bestämma, så som sker i exempelvis Norge. I vart fall bör inte det högsta beloppet sättas lägre än 10 procent av ett bolags omsättning, vilket kan räknas av mot amerikanska anspråk.

Den sanktionsavgift som Finans­inspektionen kan besluta om uppgår till 10 procent av en banks omsättning. Avgiften är inte så betungande som man kunde tro, eftersom de fyra storbankerna hör till Europas mest lönsamma; deras samlade resultat uppgick i fjol till 112 miljarder kronor, varav cirka 70–75 procent delas ut. Exempelvis kan Swedbank inte föreläggas att betala mer än fyra miljarder kronor drygt, medan dess resultat uppgick till 6,8 miljarder kronor bara för första kvartalet i år.

Vissa europeiska stater har börjat utfärda kraftiga sanktionsavgifter, exempelvis den nederländska åklagarmyndigheten som i fjol bötfällde en bank (cirka 7,7 miljarder kronor) för penningtvätt, en lagföring som inkluderade ungefär en halv miljard kronor som var en muta till den uzbekiska presidentdottern. De tre miljarder kronor som Telia betalade presidentdottern har däremot inte bedömts vara åtalbar penningtvätt.

Det är emellertid bara en samfälld sanktionspolitik inom ramen för EU som kan vara effektiv och ersätta USA:s extraterritoriella sanktioner. En sådan politik bör ta sikte på korruption, penningtvätt och skatteflykt, som har välgörande synergier; bekämpning av en av dem sätter hinder i vägen för de andra.

En förebild för sanktionspolitiken är EU:s politik på konkurrensområdet, där amerikanska företag bötfällts, exempelvis Google som betalat cirka 80 miljarder kronor i böter de senaste tre åren för missbruk av sin dominerande position. En motsvarande ordning på EU-nivån för sanktioner mot viss grov ekonomisk brottslighet skulle kräva en särskild institutionell struktur. Kontrollen av regelefterlevnaden bör också harmoniseras i Europa och skärpas väsentligt i förebyggande syfte. Den Euro­peiska bankmyndigheten bör därför ges en vidgad roll.

Sverige bör även stödja planer på en ”global sanktionsregim” riktad mot individer som begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna – i linje med USA:s ”Magnitskijlag” – och gärna också mot individer skyldiga till korruption och viss annan grov brottslighet. Syftet skulle vara att vägra dessa personer att resa in i EU och att frysa deras tillgångar i EU, oavsett var brotten ägt rum. Medborgare i alla länder skulle kunna svartlistas, även i dem som har goda relationer med EU, såsom USA.