Samarbete med CIA. Var det en hemlig motståndsrörelse som låg bakom mordet på Olof Palme? Frågan ställs av två forskare i Basel och Uppsala. Motivet skulle ha varit Palmes arbete för internationell nedrustning. Det är dags att Sverige kartlägger den så kallade Stay behind-rörelsen, skriver Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s interna revision.
Journalisten och författaren Mikael Holmström avslöjade i en serie artiklar i slutet av 1990-talet Sveriges samarbete under och efter andra världskriget med de västliga stormakterna i Nato. Regeringen hade handlat i enlighet med nationens intresse för att säkra försvaret av Sverige men det hade skett i det fördolda och den svenska allmänheten hade ingen beredskap för denna nya sanning.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. En allmän uppfattning var nog att det här absolut inte kunde vara sant. Oppositionen gick i taket – ”falskspel och bristande öppenhet”. Statsminister Ingvar Carlsson ansåg att neutralitetspolitiken hade utsatts för förtal.
I sin bok ”Den dolda alliansen” från 2011 beskriver Holmström detaljrikt och fascinerande Sveriges förbindelser med västmakterna under det kalla kriget. Det var en ömsesidig informell pakt: Det låg i västs intresse att Sverige hade ett starkt försvar till skydd för den skandinaviska norra flanken framför allt. Sverige var ett ”osänkbart hangarfartyg”. I gengäld fanns ytterst hemliga garantier från väst att komma till svenskt stöd i händelse av angrepp.
En ny sanning presenteras i boken, den om Stay behind-rörelsen. Några grävande journalister har tidigare skrivit om den. Den har också behandlats i Tage Erlanders memoarer och återgetts i artiklar i DN.
Vad var – är – Stay behind? Om avslöjandet av de institutionaliserade men informella svenska förbindelserna med västmakterna under det kalla kriget möttes med förnekanden och förtrytelser men till slut accepterats som den nya sanningen, så kan man säga att avslöjandet om Stay behind fortfarande snarare behandlas som en agentromantisk rövarhistoria.
Erfarenheterna från det andra världskriget hade visat att de ockuperade länderna varit oförberedda – inga motståndsrörelser fanns, motståndet måste improviseras. Det låg nu i ländernas intresse att ordentligt förbereda sig inför hotet att bli ockuperade efter kriget.
Avslöjandet av existensen av sådana rörelser, hemliga arméer – utanför demokratisk kontroll – kom i Italien 1990. Det påpekades att liknande hemliga arméer hade upprättats i alla Natoländer och i nära samarbete med USA:s säkerhetstjänst, CIA. Det skulle visa sig att sådana hemliga motståndsrörelser även fanns i de neutrala länderna, inklusive Sverige.
En hemlig motståndsrörelse upprättades i Sverige – med nära kontakter med de västliga stormakterna. Det skedde inte på regeringens initiativ men av allt att döma på initiativ framför allt av statsminister Tage Erlander tillsammans med några andra statsråd. Detta nätverk stod inledningsvis under ledning av Alvar Lindencrona, i det civila chef för försäkringsbolaget Thule.
Under honom fanns tre avdelningschefer och regionalt och lokalt ett antal ”celler”. Möten hölls i ett hemligt rum i Lindencronas hem eller på ett hemligt kontor i Skandiahuset och lokalt i hemliga utrymmen i ledarnas sommarhus. Finansieringen kom från hemligt håll.
1951–1953 började CIA under William Colby, stationerad i Stockholm och sedermera CIA:s högste chef, att bygga upp ett nätverk i Sverige. Sverige förefaller ha tagit kontroll över detta men det är belagt att Erlander och Lindencrona under åren 1952–54 träffade CIA-chefen Allen Dulles. Det svenska nätverket förefaller ha haft kvar en högsta ledning några år in på 2000-talet, men det måste anses oklart vad som hänt med de undre nivåerna.
Omfattningen av nätverket i Sverige är okänd, ingen utredning eller kartläggning har gjorts.
Forskarna Daniele Ganser, historiker vid universitet i Basel och Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet, har behandlat Stay behind-rörelsen i Sverige. I en artikel i ”Journal for Intelligence, Propaganda and Security Studies” gör de en detaljerad genomgång.
De ställer också den onämnbara frågan: ”Var Stay behind-armén involverad i mordet på Olof Palme?”
Motivet vore att söka i Olof Palmes allt aktivare arbete för internationell nedrustning. Över tiden gick Palme från att argumentera för svensk kärnvapenutrustning till att aktivt verka för internationell kärnvapennedrustning. Som ordförande i Palmekommissionen drev han aktivt frågan om en kärnvapenfri zon i Norden.
Detta skulle ha betytt en försvagning av Västs strategiska förmåga – Danmark och Norge skulle i så fall lämna Nato, som också sannolikt skulle gå miste om sitt ”osänkbara hangarfartyg”. En sådan förändring i militära styrkeförhållanden i världen sågs med stor oro i Väst.
Det är också väl känt att även svensk militär såg med bekymmer på ett sådant scenario. Den 6 april skulle Olof Palme resa till Sovjet för ett samtal med Gorbatjov i denna fråga.
Parallellen till mordet på president John F Kennedy är inte bara slående utan närmast kuslig. James W Douglass beskriver i sin bok ”JFK and the unspeakable” hur Kennedy ända till sin sista levnadsvecka fullföljde en politik som fick hans egen militära underrättelsetjänst att se honom som en förrädare.
Efter Grisbuktsinvasionen på Kuba, som planerats av CIA, avskedade Kennedy CIA-chefen Allen Dulles och två andra höga chefer. Därmed hade han placerat sig i ”direkt konflikt med en kalla kriget-institution som hade kommit att betrakta sig själv som icke ansvarig inför någon.”
Som en följd av Kennedys fortlöpande omsvängning från kärnvapenkrig till en vision av fred ”... blev han avrättad av de makter som berördes”. Ett allt djupare engagemang för dialog med fienden blev ödesdiger.
I Europaparlamentet reagerade man kraftfullt på upptäckten av Stay behind-rörelserna, vilka hade verkat utanför all demokratisk kontroll, och krävde i en resolution i november 1990 fullständig utredning av dessa hemliga organisationer och deras eventuella utbrytargrupper. Sådana utredningar kom till stånd bland annat i Schweiz, Belgien och Tyskland.
Anmärkningsvärt nog har Sverige aldrig utrett frågan. Det är nu angeläget att regering och riksdag snarast tar initiativ till en sådan för att kartlägga nätverkets omfattning, karaktär, struktur och finansiering.
Inga-Britt Ahlenius, Före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket (1993–2003) och chef för FN:s interna revision (2005–2010). Deltog i den kommission som granskade utredningen av mordet på Olof Palme.