Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-01 18:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/hjalp-adopterade-att-soka-efter-sitt-ursprung/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Hjälp adopterade att söka efter sitt ursprung”

Sverige borde göra som Nederländerna och inrätta ett kompetenscentrum som kan erbjuda psykologiskt stöd för adopterade, skriver 115 läkare, psykologer, socionomer och psykoterapeuter i ett upprop.
Sverige borde göra som Nederländerna och inrätta ett kompetenscentrum som kan erbjuda psykologiskt stöd för adopterade, skriver 115 läkare, psykologer, socionomer och psykoterapeuter i ett upprop. Foto: Jessica Gow/TT

DN DEBATT 19/7.

Ett hundratal läkare, psykologer, socionomer och psykoterapeuter i upprop: Hjälp adopterade söka efter sitt ursprung.

Inrätta ett kompetens­centrum som utöver juridiska och praktiska resurser erbjuder psykologiskt stöd och psykiatrisk specialistkompetens, skriver sex huvudförfattare: psykolog ­Hanna Wallensteen, måndagens sommarpratare i P1, psykolog Marit Arnbom, Anna Birath Amazeen, master i socialt arbete, Anna Elmund, medicine doktor i pediatrik, ST-läkaren Natte Hillerberg och specialistläkaren i allmänmedicin Stina Lundgren Soldan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

”Jag får höra att jag ska vara tacksam. Men jag hade hellre stannat kvar i mitt ursprungsland än behövt vara med om allt som har hänt mig här.”

”Jag har mått psykiskt dåligt sedan barndomen. Jag känner mig som en misslyckad adopterad. Jag vet inte om jag orkar mer.”

Citaten kommer från klienter och patienter och exemplifierar komplexiteten i att ha transnationell adoptionsbakgrund. Vi har som läkare, psykologer, socionomer och psykoterapeuter, erfarenhet av arbete med adopterades psykiska och sociala hälsa.

I ljuset av bland annat DN:s artikel­serie ”Barn till varje pris” och SVT Uppdrag gransknings programserie ”De stulna barnen” om människo­handel i samband med svenska trans­nationella adoptioner vill vi lyfta sambandet mellan transnationell adoption och psykisk ohälsa.

Gruppen vuxna adopterade är ­överrepresenterad när det kommer till psykisk och social ohälsa. Det har påvisats i svenska och utländska studier. Forskning visar att självmord är 3,6 gånger vanligare bland adopterade än hos icke-adopterade. Risken för att vårdas i slutenvård på grund av psykisk sjukdom eller alkohol- och narkotikamissbruk är också förhöjd.

En svensk studie visade nyligen ökad risk för transnationellt adopterade att drabbas av depression, tvångssyndrom och ätstörningar. Trots dessa alarmerande forskningsresultat har uppföljande och fördjupande studier lyst med sin frånvaro.

I Sverige finns varken kompetens­centrum eller någon specialistpsykiatrisk mottagning för transnationellt adopterade. Att gruppen är extra sårbar och komplex är inte heller något som adresseras på ett systematiskt sätt på vård- och omsorgsutbildningar eller i klinisk praktik.

Sverige har genom åren lagt stora resurser på att hjälpa adoptivföräldrar att adoptera transnationellt utan att ha satsat tillnärmelsevis motsvarande resurser på postadoptionsstöd, trots att vi är skyldiga att erbjuda detta sedan Sveriges ratificering av Haag­konventionen 1997. Det tillfälliga samtalsstöd för vuxna adopterade som tillkom i fjol ska enligt det statliga uppdraget fungera som ”komplement till redan befintliga insatser inom sjukvården”. Men den ordinarie hälso- och sjukvården saknar denna specialistkompetens.

Som konsekvens har många adopterade lämnats ensamma utan stöd för att hantera psykisk ohälsa och de trauman som oftast är förknippade med adoption. Särskilt svårt har det blivit för dem som, utöver efterverkningarna av sitt separationstrauma, på egen hand tvingats hantera möten med rasism på olika nivåer i det nya landet – och numera också insikter om att deras adoptioner genomförts på oetiska och ibland illegala grunder.

Tack vare forskning om neurovetenskap, trauma och anknytning har vi fått bättre förutsättningar för att förstå och behandla det som kallas komplexa trauman. Vi har även fått ökad förståelse för den rasism och minoritetsstress som adopterade kan erfara av att leva med minoritetsstatus i västvärlden. Denna kunskap behöver omgående komma adopterade, deras närstående och vårdgivare till godo.

I februari publicerades i Neder­länderna en utredning av landets transnationella adoptioner. En mängd oegentligheter uppdagades. I samband med publiceringen stoppade landet alla transnationella adoptioner.

Utredningen rekommenderar bland annat Nederländerna att be samtliga drabbade om ursäkt och att inrätta ett nationellt expertcenter för postadoptionsstöd. Centret ska erbjuda juridiskt, socialt och psykologiskt stöd för att underlätta för de som drabbats. Kompetenscentret ska erbjuda drabbade stöd i att söka efter identitetsdokument och ursprungsfamilj, byta till ursprungligt namn eller ålder, ansöka om dubbelt medborgarskap och återkalla sin adoption. De ska därutöver erbjuda – alternativt förmedla kontakt till – kvalificerat psykologiskt stöd, med kunskap om de specifika livsfrågor som är associerade med en adoption.

Sverige borde följa Nederländernas exempel och inrätta ett kompetens­centrum som utöver juridiska och praktiska resurser erbjuder psykologiskt stöd och psykiatrisk specialistkompetens. Stöd och vård bör utgå från aktuell forskning och utföras av personal med kompetens kring adoption, rasism och etnisk identitetsutveckling. Centret bör bedriva egen forskning på området och verksamheten ska anordna regelbundna utbildningar för vårdenheter och vårdprogram samt konsultverksamhet för vård och socialtjänst.

Det finns en inbyggd motståndskraft och förmåga att överleva hos oss människor. Denna inre motståndskraft medför att många adopterade, trots samhällets brist på stöd och förståelse, lever fungerande liv.

Att ha ett fungerande liv är emellertid inte alltid samma sak som att må bra. Att Sverige som nation under mer än ett halvt sekel lämnat transnationellt adopterade åt sitt öde, parallellt med att ha bedrivit en politik som syftat till att öka antalet adoptioner från andra länder, är mycket allvarligt. De liv som har gått förlorade och det lidande det har inneburit för ännu fler kan aldrig gottgöras.

Politiker och myndigheter bör lyssna på professionen och göra allt i sin makt för att kompensera för denna historiska försummelse. Vi som yrkesverksamma möter den verklighet som ignorerats: transnationellt adopterade och deras närstående som far illa och kämpar med de komplexa utmaningar som en adoption ofta medför. Detta är ett öde de adopterade själva inte har valt men tvingas hantera, utan stöd från det samhälle som både har underlättat och möjliggjort adoptionen – ibland till varje pris.

Ämnen i artikeln

Adoption

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt