Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/hoger-vanster-bestar-alltjamt-i-svensk-politik/

DN Debatt

DN Debatt. ”Höger-vänster består alltjämt i svensk politik”

”Som jag ser det håller nu också partierna efter vinterns tumult på att ordna in sig i ledet igen”, skriver Leif Lewin. Bilden är från SVT:s partiledardebatt i maj i år. Foto: Magnus Sandberg/TT

DN DEBATT 21/6. När dimman nu skingras efter vinterns regeringskris ser vi partierna åter inordnade efter den gamla höger-vänsterskalan. Samtidigt visar den första stora opinionsundersökningen efter januariavtalet att mitten­partierna, precis som man kunde vänta sig, håller på att ätas upp av det stora socialdemokratiska partiet, skriver statsvetaren Leif Lewin.

Ibland blir modellen viktigare än verkligheten. Försöken på senare tid att ersätta höger-vänsterskalan med andra begrepp i syfte att bättre förstå svensk politik är ett bra exempel.

Sverigedemokraterna passade inte in i den traditionella partipolitiska bilden. Partiets framgångar fick den borgerliga alliansen att vackla och till sist upplösas. ”Ett nytt politiskt landskap” bredde ut sig, som journalisterna sa. Under denna process tillät jag mig för ett par år sedan att skämtsamt varna mittenpartierna för Tantalos gästabud: om de i avsky för de uppstigande Sverigedemokraterna ensamma började samarbeta med Socialdemokraterna var risken stor, menade jag, att de skulle gå samma öde till mötes som gästerna vid den mytologiske småkonungens kalas, nämligen att bli bjudna inte för att äta utan för att ätas. Tantalos hade som bekant den otrevliga vanan att slakta och tillaga sina gäster som välsmakande maträtter.

Men januariavtalet ingicks och i partisympatiundersökningen för maj ser vi nu facit. För Liberalerna är det rena katastrofen och de skulle inte komma in i riksdagen om det vore val i dag, Centern förlorar nära 2 procentenheter och likaså ledartröjan för den borgerliga oppositionen (till Krist­demokraterna, tycker många), medan det statsbärande Socialdemokratiska partiet i stort sett håller ställningarna.

Och gästabudet fortgår, lika grymt som förutsebart.

Hur kom det sig att partierna försökte gruppera om sig på detta sätt? I hundra år har höger-vänsterskalan dominerat svensk politik med synen på statens roll i näringslivet som grund­läggande skiljelinje. Det var inte utan att statsvetare och politiska journalister till slut tröttnade på denna skala (och på sig själva) och med iver famlade efter nya förklaringsmodeller, som började dyka upp i den anglo-saxiska litteraturen. ”Det nya politiska landskapet” blev snart en lika utnött klyscha som den förkättrade höger-vänsterskalan. Den nya partipolitiska dimension, som beskriver detta landskap, heter GAL-TAN (”grönt/alternativt/libertarianskt” gentemot ”traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt”). Jag ska inte heller själv svära mig fri från att ha visat ett intresse för den nya skalan.

I hundra år har höger-vänsterskalan dominerat svensk politik med synen på statens roll i näringslivet som grund­läggande skiljelinje.

Men låt oss ta den i lite närmare betraktande. GAL-TAN lanserades för att dess upphovsmän ville förklara den varierande partipolitiska entusiasmen för EU. De tyckte sig finna att stödet för fortsatt europeisk integration var starkast från mittenpartierna, medan partierna till vänster och till höger mera försvarade den nationella självbestämmanderätten. I motsats till höger-vänsterskalan beskrev den nya skalan inte i första hand inställningen till blandekonomi och välfärdspolitik utan väljarnas psykologiska hållning till sådant som tolerans, identitet och klimat. Snabbt kom det ursprungligen väl avgränsade forskningsproblemet om stödet för Europeiska unionen att generaliseras till frågan om relationerna mellan de politiska partierna över huvud taget.

Tillämpningen på svensk politik är emellertid inte alldeles enkel. Är Liberalerna, till exempel, numera det mest EU-vänliga partiet, mer ”grönt” än andra partier? Kan Socialdemokraterna, som innehaft regeringsmakten i snart ett sekel, i någon rimlig mening sägas stå för något ”alternativt” i svensk politik? Och att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle vara ”nyliberala” är naturligtvis käpprätt åt skogen.

Inte blir det bättre om man försöker förstå vad som kan menas med TAN i svensk inrikespolitik. ”Traditionella” och ”auktoritära” attityder finns lika mycket hos Socialdemokraterna som hos Moderaterna och Kristdemokraterna. ”Nationalism” fångar visserligen in Sverigedemokraterna men Moderaterna var tidigt ute med sin kampanj ”Ja till Europa” och är det parti som främst verkade för svensk anslutning till EU.

Och mitt emellan höger och vänster står de i vårt land, och så gott som endast i vårt land, krympande mittenpartierna.

Nej, det är nog så att den gamla höger-vänsterskalan fortfarande är den bästa beskrivningen av svensk partipolitik. Som jag ser det håller nu också partierna efter vinterns tumult på att ordna in sig i ledet igen. På vänstersidan har Miljöpartiet definitivt anslutit sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, medan partiet från början uttryckligen förklarade sig stå utanför blockpolitiken. På högersidan har Kristdemokraterna öppnat dörren för Sverigedemokraterna med den avväpnande formuleringen att vilar man bara tryggt i sin egen värdegrund, underförstått som de själva gör, är det ingen risk att förhandla med vem som helst för att uppnå lösningar i konkreta sakfrågor, för det kommer aldrig att bli fråga om att svika något i själva denna värdegrund.

Och mitt emellan höger och vänster står de i vårt land, och så gott som endast i vårt land, krympande mittenpartierna. Är det GAL-TAN som förlett dem att bryta upp från sin traditionella position och binda sig till vänster? Är det säkert att deras väljare delar partiledningarnas förtjusning i dessa statsvetenskapliga finesser? Avgörande beslut fattas nu i skuggan av det strategiska valet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, såsom den tvetydiga räddningen av statsrådet Strandhäll och det förestående valet av ny liberal partiledare.

Under tiden tillreder Tantalos lugnt sina grytor, nynnande sin refräng om blockpolitikens fördumning, förnöjd över att ha splittrat Alliansen vars upphovsman Fredrik Reinfeldt var den ende borgerlige politiker som var honom jämbördig som strateg.