Att ersätta jobbskatteavdraget med ett högre grundavdrag är ett förtäckt sätt att göra arbete mindre lönsamt, skriver Fredrik Schulte (M).
Det sägs att djävulen finns i detaljerna. Att stora delar av fackföreningsrörelsens och den svenska vänstern nu sakteligen tycks acceptera de nya inkomstskattenivåerna är Alliansens kanske största seger. Samtidigt kan en ny strategi skönjas där flera av reformens tidigare hårdaste kritiker istället för regelrätta skattehöjningar börjat förorda att jobbskatteavdraget ersätts med ett högre grundavdrag. Nu senast framlades detta förslag av två LO-ekonomer på DN-debatt den 16 februari.
Med förenkling som ledord förpackas förslaget som att en skattesänkning ersätter en annan. Detta kan tillsynes förefalla tilltalande då förenklingseffekten av en sådan förändring trots allt vore påtaglig, åtminstone rent estetiskt. Vad som inte är lika uppenbart är att konsekvensen vore en massiv skattetransferering från förvärvsarbetande till socialförsäkringssystemens ersättningsmottagare.
Då grundavdraget undantar alla former av inkomster, inklusive beskattningsbara bidrag så som a-kassan och sjukpenningen, skulle en sådan förändring kraftfullt minska drivkrafterna för arbete. I genomsnitt skulle en förvärvsarbetande se sin skatt höjas med närmare 5000 kr per år, vilket i sin tur skulle driva ut människor från arbetsmarknaden.
LO slår även ett slag för sina traditionella skattepolitiska käpphästar, om än mer diplomatisk kommunicerat än tidigare. Att ”se över fastighetsbeskattningen”, avskaffa ”nedsättningar och avdrag som subventionerar viss konsumtion” samt att ”harmonisera bolagsskatten med EU” i sammanhanget skulle betyda något annat än höjd fastighetsskatt, höjda arbetsgivaravgifter för unga, avskaffad RUT och ROT, höjd matmoms (då den inmundigas på restaurang) och återinförd fastighetsskatt vore förvånade. Det enda förslaget där deras egentliga intentioner tydligt framkommer gäller återinförandet av arvsskatten. Detta skulle ånyo innebära att överlåtelse av familjeföretag, fastigheter och lägenheter försvåras vid dödsfall. Inte sällan till den grad att samma egendom inte kan behållas inom familjen (därför ofta kallad ”dödsskatt” i en internationell kontext).
Sverige har kanske varit det land i västvärlden som klarat krisen bäst. Utanförskapet, det vill säga människor försörjda av bidrag och sociala ersättningar, har sedan 2006 minskat från en miljon till 800 tusen. Den sedan 80-talet markanta ökningen av klyftorna har avstannat och till och med minskat något. Resurserna till välfärdens kärna har ökat. Icke desto mindre står Sverige onekligen inför stora utmaningar. Vägen till full sysselsättning och ett mer sammanhållet Sverige med fler i arbete är alltjämt lång. Politiken måste också klara av att möta samhällets alltmer högt ställda krav på välfärden. Detta i synnerhet mot bakgrund av att den ökade kvalitsgranskningen blottat långvariga tillkortakommanden som tidigare gått obemärkt förbi.
För att successivt nå dit måste istället arbete göras än mer lönsamt, arbetsmarknaden breddas ytterligare för att ge plats åt fler och Sverige konkurrenskraft öka. Inte det motsatta!
