Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Humanismen suddas ut med fp:s dubbla budskap"

Ola Ullsten dömer ut folkpartiets högervridning: Väljarna accepterar inte att partiet trängt undan den humanistiska människosyn som kännetecknar socialliberalismen. Folkpartiet har traditionellt skilt ut sig från partier till höger genom att beskriva sin politik som socialliberal. Men på senare år har man urholkat sin socialliberala profil och med anspråk på att vara mer "tydlig" förordat teknokratiska lösningar i frågor som kvalitet i skolan, invandring samt skydd för den personliga integriteten. Åtminstone sedan förra årets valrörelse uppfattas dock detta av väljarna som att partiet trängt undan den humanism som kännetecknar socialliberalismen. Blir Jan Björklund ny partiledare måste han rätta till den bild av folkpartiet som blev suddig när den var tänkt att bli tydlig, skriver tidigare fp-ledaren och statsministern Ola Ullsten.

I höst ska folkpartiet välja ny partiledare. Det är viktigt att det dessförinnan också blir en debatt om partiets framtida kurs. Med partiledarnas starka ställning hänger de båda frågorna intimt samman.

Folkpartiet har varit där förut, bland annat 1982 när jag själv avgick som partiledare efter ett katastrofalt dåligt valresultat. Vi hade haft två (treåriga) mandatperioder med både upp och nedgång för partiet. Vi hade tagit oss in i en regering för första gången efter 44 år av händelselöst oppositionsarbete. Valen 1976 och 1979 hade gått hyggligt. 1978 avgick Per Ahlmark av personliga skäl och jag valdes till hans efterträdare. Fortsättningen bjöd på två regeringkriser och tre regeringar varav den ena var en liberal minoritetsregering. Partiet var mindre borgerligt sinnat då än det är nu.

Leijonborg har suttit i tio år, vunnit en intern strid om partiledarjobbet och gett partiet ett remarkabelt uppsving i valet 2002. Han har varit en nyckelaktör i alliansens bildande och fört folkpartiet tillbaka i regeringen för en tredje gång. Den här gången med mer högerprofil än partiet hade med sig vid de två första. Det hjälpte inte. Valet gick dåligt, den inslagna kursen har kritiserats och partiledaren tvingats avgå.

Därmed är det återigen öppet för en omgång om liberalismens roll i dagens politiska landskap. I jämförelse med för 25 år sedan är det ett starkt förändrat landskap. Sverige har inte längre vare sig någon riktig höger eller någon riktig vänster. Skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och min moderatkollega Gösta Bohman spänner över nästan hela skalan av det svenska partiideologiska spektrat.

Socialdemokraterna har inte följt Tony Blairs exempel och döpt om partiet men ändå genomgått i stort sett samma metamorfos från planhushållningsparti till god företrädare för marknadsekonomi och kapitalism. Det är helt i sin ordning att s-ledaren kort efter sin avgång blir medarbetare i en moderatorienterad pr-firma. Dagens kd är knappast detsamma som på Lewi Petrus tid och centern är ute efter en match med folkpartiet om vem som är mest socialliberal. Miljöpartiet lurar i vassen. Om Ohly är kommunist eller inte spelar ingen roll; utan Sovjet är kommunism en kuriositet.

Men det är inte bara ideologier som har bytts ut, själva sättet att bedriva politik på riksnivå har också förändrats. Göran Persson lyckades pacificera en del av oppositionen genom ett avtal med vänsterpartiet och miljöpartiet om ett permanent samarbete på centrala politiska områden, inklusive budgeten och på det sättet befästa det socialdemokratiska maktinnehavet. De övriga fyra oppositionspartiernas svar, Allians för Sverige, visade sig vara ett effektivt medel att få tyst på socialdemokratins gnäll om borgerlig splittring och , givetvis, på ''splittringen'' i sig. Framför allt moderaternas vandring mot mitten möjliggjorde alliansens tillkomst och segern i valet förra året. Förutsättningarna för ett effektivt regeringsarbete är uppenbarligen bättre än de var 1976.

I de fyra borgerliga partisekreterarnas gemensamma artikel på DN Debatt (3/5) anger författarna tre riktlinjer för alliansens sätt att arbeta i regeringsställning. Den första är att '' i diskussioner mellan partierna skall utgångspunkten vara det som förenar''. Den andra är att utgångspunkten skall vara ''samhällsproblemen'' och hur dessa skall lösas. Den tredje att de fyra medlemspartierna skall ''förbli fyra partier i utveckling''.

Den sista utgångspunkten är givetvis den intressantaste både när det gäller folkpartiets och andra partiers möjligheter att profilera sig inför väljarna. Hur lätt blir det att beskriva vad som är det egna partiets speciella bidrag till alliansens politiska inriktning utan att hamna i polemik med eller göra aldrig så artiga jämförelser med andra allianspartiers hållning.

Hur länge kommer det att vara tillräckligt som förenar för att räcka till en allsidig valplattform? Hur länge kan man upprätthålla myten att partier inte konkurrerar med varandra, bara därför att de avstår från att polemisera?

Samhällsutvecklingen inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden har otvetydigt gått i liberal och demokratisk riktning. Var och en som står för en liberal idétradition har anledning att välkomna den rörelsen. I Sverige har utvecklingen stötts inte enbart av folkpartiet. Det finns liberala inslag hos alla demokratiska partier men också många tolkningar av vad som är liberal politik.

Folkpartiet har traditionellt skilt ut sig från partier till höger genom att beskriva sin politik som socialliberal.

Att partiet nu ingår i en fast allians som domineras av ett låt vara mycket moderat men dock konservativt parti kan knappast ha minskat det behovet.

Det har alltid varit trångt i den politiska mitten, nu har det blivit packat. Inför valet verkade det som om folkpartiet försökte skaffa sig svängrum, inte genom att markera sin socialliberala profil men genom att med vad som med en populär men oklar term kallas att vara ''tydlig''.

Det är förstås inget fel att vara tydlig men det har sina risker när det innebär att viktiga principiella sammanhang presenteras med lösryckta och ofta tekniskt betonade lösningar. Särskilt om dessa blir mer provokativa än ideologiskt klargörande.

Det var det som folkpartiet råkade ut för eller eftersträvade i de två senaste valrörelserna. Man blev särskilt oförsiktig på områden där partiet varit känt för en klart progressiv hållning; när det gäller ordning och reda och kvalitet i skolan, öppnare invandring, värdet av mångkulturalism och skyddet för den personliga integriteten. Man sade sig också ha övergett ''snällismen'' vilket kanske var rätt tänkt, men som uppfattades som att partiet trängt undan den humanism och kännande människosyn som är en av den sociala liberalismens kännetecken.

Ger man sig tid att läsa igenom partiets valplattform i de senaste valen, genomarbetade tal av partiledaren och andra i folkpartiets ledning är det lätt att se att valrörelsens pr-bild inte på alla punkter stämmer med den politik partiet faktiskt står för. Uppläggningen höll 2002 men inte 2006.

2002 var ''Leijonkungen'' på offensiven, i valet förra hösten fick han offra mycket tid i teveutfrågningar, på torgmöten och i pressintervjuer på att förklara vad partiet inte stod för. Det gjorde han mycket bra, men så onödigt och så fel att köra med dubbla budskap.

Nu ska ett nytt kapitel skrivas. Blir det Jan Björklund som tar över blir han en efterfrågad kraft med ett starkt mandat att rätta till den del av folkpartibilden som blev suddig när det var tänkt att den skulle bli tydlig. Utmaningarna är många och stora.
Ola Ullsten

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.