DN Debatt. ”Hundra år kvar till jämställda livsinkomster”

Kommissionen för jämställda livsinkomster lämnar på måndag över betänkandet ”Minska gapet. Åtgärder för jämställda livsinkomster” till regeringen. Där synliggörs miljongapet i livsinkomster som finns mellan kvinnor och män.

Kommissionen visar att med det senaste decenniets utvecklingstakt kommer det ta hundra år tills gapet i disponibla inkomster mellan kvinnor och män sluts. För att uppnå jämställda livsinkomster krävs därför ett metodiskt, systematiskt och ihärdigt arbete.

Kvinnors livsinkomster är i dag ungefär tre fjärdedelar av mäns. Oavsett hur man räknar landar man i ett miljongap. När vi lägger ihop alla inkomster från arbete, näringsverksamhet, kapital och transfereringar ser vi det skiljer omkring sex miljoner kronor i livsinkomst mellan kvinnor och män. Gapet beror på flera faktorer.

● Allt annat lika har kvinnor fortfarande lägre inkomster från arbete än män. Det skapar ringar på vattnet, eftersom arbetsinkomsten utgör grund för många andra ersättningar, som pension, föräldrapenning och sjukersättning. Även en liten skillnad i lönen i sig kan få stora konsekvenser över tid, eftersom löneökningar ofta sker procentuellt.

● Utöver det ser vi att många myndigheter brister i sitt jämställdhetsarbete vilket påverkar hur offentliga stöd­åtgärder fördelas mellan kvinnor och män. Då svenska myndigheter omfördelar miljardbelopp varje år är det en central aspekt av livsinkomsterna, vilket ofta missas i debatten.

● En annan delförklaring till gapet är att kapitalinkomsterna de senaste ­decennierna har vuxit betydligt snabbare än arbetsinkomsterna, vilket gynnar fler män.

● Till det har utvecklingen mot ekonomisk jämställdhet fått en smäll av covid-19-pandemin, då många kvinnor har förlorat mer i inkomst än män, bland annat på grund av högre sjukfrånvaro, ökat vabbande och fler uppsägningar och permitteringar i de kvinnodominerade yrkena inom handel, hotell och restaurang.

När vi lägger ihop alla inkomster från arbete, näringsverksamhet, kapital och transfereringar ser vi att det skiljer sig omkring sex miljoner kronor i livsinkomst mellan kvinnor och män

Den här utvecklingen är allvarlig, eftersom den står i direkt motsats till regeringens jämställdhetspolitiska mål om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. En lägre inkomst innebär sämre möjligheter att kunna spara, ha en god hälsa, och försörja sig själv och sina barn vid separation eller sjukdom. En ojämställd ekonomi får påtagliga effekter på alla delar av livet. Mot denna bakgrund föreslår kommissionen en rad förbättringar som syftar till att öka den ekonomiska jämställdheten:

1. En mer jämställd fördelning av offentliga stödåtgärder. Varje år fördelar myndigheter som Arbetsförmedlingen, CSN, Försäkringskassan, Migrationsverket, Pensionsmyndig­heten och Skatteverket miljardbelopp i offentliga stödåtgärder. Dock saknas det kunskap om hur beloppen fördelas mellan kvinnor och män, eftersom myndigheterna ofta inte redovisar verksamhetsstatistiken uppdelad på kön. Vi kan också konstatera att även i de fall som statistik finns så analyserar myndigheterna sällan hur och varför fördelningen är ojämställd. När myndigheterna väl har könsuppdelat sin statistik framkommer systematiska könsskillnader, trots försök att agera könsneutralt.

Vi ser att män i större utsträckning än kvinnor tar del av stöd som för dem närmare arbetsmarknaden eller på andra sätt ger bättre förutsättningar att ackumulera inkomster av arbete eller kapital. Att förstå vad dessa skillnader beror på är centralt för att komma till rätta med ojämställdheten. Könsuppdelad statistik och jämställdhets­integrering av myndigheter är grundläggande för en mer jämställd för­delning av offentliga stödåtgärder.

2. Statistiken över löne- och inkomstskillnader mellan kvinnor och män måste kompletteras. Att det finns tillförlitlig statistik är en demokratifråga. Det handlar om att kunna följa upp politiska reformer och beslut och om möjligheter till ansvarsutkrävande. Men verkligheten är komplex. Det behövs därför kompletterande statistik över inkomstskillnader mellan kvinnor och män som tar fasta på fler kategorier än bara kön.

Ojämställdhet och ojämlikhet går ofta hand i hand. För att motverka ­detta är det avgörande att såväl ­myndigheter som arbetsgivare integrerar sitt jämlikhets- och jämställdhet­s­arbete.

Vi ser också hur Medlingsinstitutets statistik underskattar strukturella löne­skillnader mellan kvinnor och män, då myndigheten i sina analyser inte tar hänsyn till yrkessegregering och ofrivilligt deltidsarbete. Då fler kvinnor än män arbetar deltid framstår löne­skillnaderna som mindre än vad de är. Det behövs därför analyser som inte bara har fokus på heltidslön.

Kvinnor och män har olika yrken och utför olika arbetsuppgifter, vilket innebär att både arbetsmiljö och arbetsvillkor skiljer sig åt, även på samma arbetsplats, och att kvinnors arbetsmiljöproblem underskattas

3. Strukturella problem på arbetsplatser behöver åtgärdas. Kvinnor har i större utsträckning än män problem med arbetsrelaterad ohälsa. Det beror till stor del på att kvinnor och män har olika yrken och utför olika arbetsuppgifter. Det innebär att både arbetsmiljö och arbetsvillkor skiljer sig åt, även på samma arbetsplats.

Ett vanligt exempel är bristen på hjälp- och skyddsutrustning i den kvinnodominerade vården jämfört med den mansdominerade industrin. En dålig arbetsmiljö kan orsaka ökade sjukskrivningar och/eller påtvingad deltid, vilket i sin tur får konsekvenser för livsinkomsten. Kunskap om vad som orsakar könsskillnader i arbets­relaterad ohälsa är därför centralt för att komma åt problemen.

Det finns få politikområden där det råder så bred konsensus över partigränserna som just inom jämställdhet. Alla vill komma till rätta med problemen, men trots det har inkomstgapet mellan kvinnor och män knappt förändrats på 25 år.

Det är tydligt att för att uppnå jämställdhet är det inte främst attityder som behöver förändras, utan beteenden. Politiken måste skapa förutsättningar för såväl individer som beslutsfattare att förändra beteenden och göra jämställdhet i praktiken. Problemet är inte att det saknas lagar på jämställdhetsområdet, utan att de behöver tillämpas bättre. Det måste också få konsekvenser att bryta mot dem.

Det är också nödvändigt att tillförlitlig statistik samlas in och omvandlas till kunskap. Myndigheter behöver visa hur deras verksamhet bidrar till att uppfylla de jämställdhetspolitiska målen. Vidare krävs att politiker vågar fatta obekväma beslut.

Det handlar om ett långsiktigt och systematiskt arbete för att få hållbara förändringar. Först då kan vi se fram emot jämställdhet innan våra barnbarn har blivit gamla.