Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 20:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/hur-nara-dodshjalp-har-coronavarden-av-aldre-varit/

DN Debatt

DN Debatt. ”Hur nära dödshjälp har coronavården av äldre varit?”

Hur många äldre som skulle ha haft en chans att överleva har bortprioriterats och dött därför att de inte hade en anhörig som stred för dem? skriver artikelförfattarna.
Hur många äldre som skulle ha haft en chans att överleva har bortprioriterats och dött därför att de inte hade en anhörig som stred för dem? skriver artikelförfattarna. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 24/6.

Sveriges kristna råd: Frågan måste ställas: Hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?

Vi läser om äldre som avlidit på sina boenden, där det i efterhand har ifrågasatts om de inte borde ha fått mer adekvat vård. Vi vet i dag inte om dessa berättelser är unika eller om de utgör toppen på ett isberg.

Coronapandemin har inneburit drastiska förändringar för oss som personer och samhälle. Begränsningar av resor och fysiska kontakter har påverkat oss alla. Samtidigt som viruset inte gör skillnad på rika och fattiga har följderna av pandemin drabbat högst olika. Människor som redan lever i utsatthet har drabbats hårdare. Den som inte har något hem kan inte stanna hemma med symtom. För den som lever i ett otryggt hem ökar risken för våld i nära relationer. Den som saknar säker uppkoppling och en god studiemiljö har sämre villkor för att tillgodogöra sig distansundervisning.

Under rubriken ”De valdes bort av vården” läser vi i Dagens Nyheter (12/6) om att covidsjuka äldre i flera fall har nekats vård – trots att vårdplatser stod tomma. ”Noll intensivvård, noll hjärt-lungräddning, noll respirator”, ljöd läkarbeslutet om en 81-årig man som skulle ha avlidit, om inte hans anhöriga hade stridit för att han ändå skulle få behandling. Han överlevde och siktar nu mot sin 33:e Vätternrunda. Det må vara ett undantag. Men hur många äldre som skulle ha haft en chans att överleva har bortprioriterats och dött därför att de inte hade en anhörig som stred för dem?

Vi läser om äldre personer som avlidit på sina boenden, där det i efterhand ifrågasatts om de inte borde ha fått mer adekvat vård. Var det så att det utgicks ifrån att alla som bor på särskilt boende automatiskt befinner sig i livets slut­skede – även om detta ”slutskede” redan kan ha varat i åtskilliga år? Läkare som jobbar hemifrån och på distans beslutar om morfin och ångestdämpande som åtgärd när dropp och syrgas skulle kunna göra en skillnad på liv och död – är det så vi vill att det ska vara?

När staten nu tillsätter en kommission för att beskriva, analysera och bedöma hur vårt samhälle agerat under covid-19-pandemin är en naturlig fråga hur respekten för alla människors värde och värdighet har påverkats av de åtgärder som vidtagits.

Vi vet i dag inte om dessa berättelser är unika eller om de utgör toppen på ett isberg. Även om det rör sig om enstaka fall är det allvarligt nog. Frågan måste ställas: Hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?

Pandemins tid är en orons tid, en besinningens och sorgens tid, men också en lärandets tid. Kommissionen för coronapandemin kommer att vara betydelsefull för hur vårt gemensamma lärande kommer att se ut. Därför är det oerhört viktigt att den har de rätta ingångsvärdena med sig in i arbetet. Om den ska bidra till vårt gemensamma lärande måste den höja sig över partipolitiska begränsningar och ta sin utgångspunkt i grundläggande värderingar när det gäller människor och deras okränkbara värdighet. Pandemin har avslöjat att hur vi har organiserat vårt samhälle inte står i full överensstämmelse med de mänskliga rättigheter som vi annars stöder.

Dödsfallen i covid-19 har passerat 5.000 och medierna försöker på olika sätt att hålla medvetenheten vid liv att bakom varje siffra finns en hel livsberättelse – ofta en mycket lång sådan – och män­niskor som på olika sätt har berörts av den människa vars liv nu har tagit slut.

Sjukvårdsresurserna har koncentrerats för att möjliggöra avancerad vård av de svårast sjuka. Personalen i vården har gjort ett enastående arbete under hård press. Samtidigt har en ”vårdskuld” byggts upp som skapar oro hos dem som ska vårdas framöver och dem som ska vårda. Företrädare för sjukhuskyrkan berättar om ett växande behov av existentiella samtal bland vård­personal som ställts inför frågor om liv och död på ett nytt och ovant sätt.

Anhöriga har inte kunnat ta avsked på brukligt vis. En av de pastorer och präster som arbetar i sjukhuskyrkan berättar: ”Det kändes ovant att sitta och hålla en kort andakt vid en döende persons sida iklädd visir, andningsskydd och övrig skyddsutrustning. I min tjänst har jag varit med vid flera avskedstaganden inom vården men detta blev något nytt. Vi fick dock till­fälle att dela ett bibelord, nynna en psalm och be en bön.”

Sjukhuskyrkan har också hjälpt till att ta fram livsåskådningsoberoende texter som kan användas i vården i syfte att hjälpa till att öppna upp det existentiella samtalet även för icke-troende. Möjligheten till existentiella samtal med en präst, pastor eller diakon ska finnas i vårdsammanhanget. Formerna för själavård och andra samtal anpassas till de villkor som uppstått när viruset omöjliggör vanliga samtalsformer.

I kristider blir det särskilt tydligt att vi människor har behov av riter och igenkänningsbara ordningar. Det är djup visdom och grundläggande existentiella behov som kommer till uttryck i de gudstjänstordningar som vuxit fram i kyrkorna. Känslan att få ingå i ett större sammanhang spelar en ofrånkomlig roll i bearbetning av kris och sorg.

En lärdom från tsunamin 2004 är att det behövs tillgång till riter. Då skapades en ordning som före begravningen kunde användas i väntan på identifieringen av en avliden person. Nu har kyrkor och begravningsbyråer samarbetat kring värdiga former för begravning under pandemins villkor.

Alla dessa sätt att värna om människors värdighet ska förverkligas i en verklighet där ofta krassa prioriteringar är nödvändiga. Här uppstår konflikter som inte får sopas under mattan.

Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara medlemmar är ett mått på allas trygghet och tillit. Vi är alla beroende av vetskapen om att det finns någon som ser och värnar människans värdighet även när hon är som svagast. Det är en existentiell grundbult i ett demokratiskt samhälle som bygger på tillit, respekt och delaktighet.

Och just här finns anledning för Sverige att gå långt i sin självrannsakan. Hur har det förhållit sig med beredskapen? Med tillgång till skyddsutrustning, rutiner och utbildning för personalen? Hur har vi egentligen behandlat våra äldre?

När staten nu tillsätter en kommission för att beskriva, analysera och bedöma hur vårt samhälle agerat under covid-19-pandemin är en naturlig fråga hur respekten för alla människors värde och värdighet har påverkats av de åtgärder som vidtagits. Människo­värdesfrågan bör vara en självklar grund för bedömningen. I kommissionens arbete bör därför representanter för trossamfunden självklart finnas med.

 

Ämnen i artikeln

Dödshjälp
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt