Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Hur ska jag veta vilket parti jag ska lägga min röst på?”

Klokt kan i så fall vara att luta sig mot den traditionella vänster/höger-skalan, då så mycket av politiken till sist kommer att handla om den. Det viktigaste beslutet riksdagen måste fatta är väl det om rikets budget, skriver Torbjörn Tännsjö.
Klokt kan i så fall vara att luta sig mot den traditionella vänster/höger-skalan, då så mycket av politiken till sist kommer att handla om den. Det viktigaste beslutet riksdagen måste fatta är väl det om rikets budget, skriver Torbjörn Tännsjö. Foto: Johan Nilsson/TT

DN DEBATT 8/9. Att gå efter sakfrågor är en otillförlitlig metod; vi väljare är inte tillräckligt insatta. Sanningen är nog att vi måste lita till vår förmåga att bedöma vilka politiker som är mest tillförlitliga, också inom politiken finns utrymme för att luta sig mot expertis. Och utgångspunkten måste nog främst bygga på allmänna värderingar, skriver Torbjörn Tännsjö.

VAL 2018

På söndag är det val till Sveriges riksdag samt till olika landstings- och kommunfullmäktigeförsamlingar. Många undrar fortfarande hur de ska rösta. Men först måste vi alla ställa oss frågan om vi alls ska rösta och i så fall varför.

Ekonomer brukar insistera på att människan är rationell egoist. Bör en rationell egoist rösta? Visst kan utfallet av valen påverka storleken på den enskilde väljarens plånbok, men skillnaden mellan olika partier är i ekonomiska frågor liten. Om din egen plånbok också är tunn tvingas du nog resonera så här: Det innebär ett visst besvär att bestämma sig för hur jag ska lägga min röst, och det är också ett ytterligare besvär att ta sig till en vallokal. Sannolikheten för att min röst ska fälla utslag i valet är mikroskopisk och om alltså inte särskilt mycket står på spel för min egen del gör jag klokt i att avstå ifrån att rösa. Mitt deltagande är inte värt besväret.

Riksdagen fattar ibland beslut som saknar stöd hos folkets majoritet, inte för att riksdagsledamöterna blivit korrumperade, utan helt enkelt för att riksdagsledamöterna kunnat sätta sig in i sakfrågorna. Under ideala omständigheter fattar riksdagen alltså beslut folket skulle ha fattat om det varit lika välinformerat.

Man kan förstås ändå ta parti och rösta av narcissistiska skäl. Man struntar i konsekvenserna, man vill uttrycka ”vem man är” och man lägger sin röst där det känns bra, kanske på ett parti som man vet inte kommer att få någon representation. Detta är inte förnuftigt i ekonomernas mening, men detta handlande inrymmer kanske ändå ett slags förnuft. Man handlar utan kostnad så att man känner sig nöjd med sig själv.

Finns det inget bättre skäl att rösta? Jo, det gör det verkligen.

Människor är inte normalt eller åtminstone inte alltid vare sig narcissister eller egoister. Vi bryr oss om hur det går för oss själva och våra närmaste, men vi ägnar också helheten en tanke. I synnerhet har vi ofta en förmåga att solidarisera oss med människor i samma belägenhet som vi själva. Ett traditionellt uttryck för detta är klassröstning.

Är klassröstning förnuftig? Ja, den kan vara förnuftig. Om vi bryr oss om hur det går inte bara för oss själva och våra närmaste utan också för en grupp vi tillhör, så kan plötsligt stora värden stå på spel. Om ett parti får överhand snarare än ett annat så kan det betyda en del för många plånböcker. Men då kan också en liten sannolikhet för att man ska fälla utslaget göra det förnuftigt att anstränga sig. Då väldigt stora värden står på spel är också mycket små sannolikheter för att man ska fälla utslaget beaktansvärda.

Den som solidariserar sig med andra har alltså förnuftiga skäl att rösta, också om det kostar på litet.

Men hur ska man rösta? På vilket parti ska man lägga sin röst?

Svaret på frågan måste grundas på insikt om hur en proportionellt parlamentarisk demokrati som den svenska fungerar. Här är väljarnas uppgift att utse församlingar, som demokratiskt kan styra åt oss. Det innebär att valen som sådana inte är demokratiska. Majoriteten har inte kontroll över vem som ska sitta i till exempel riksdagen. Det proportionella valsystemet garanterar en plats också för partier som har stöd endast av en minoritet och som en majoritet skulle önska all världen väg.

Det kan vara svårt för majoriteten att tolerera att minoriteter tar plats i riksdagen, men systemet är konstruerat för att så ska ske. Tanken bakom det är denna: Riksdagen ska vara politiskt representativ för folket. Då en riksdag väljs, som är representativ för folkets uppfattningar i politiska frågor, kan folket sägas styra landet genom riksdagen. Riksdagen finns där så att säga i stället för folket självt (som ju av praktiska skäl inte kan träffas och besluta genom direkt demokratiska mekanismer). Riksdagen är ett instrument för folkviljan.

Sanningen är nog att vi måste lita till vår förmåga att bedöma vilka politiker som är mest tillförlitliga.

Om systemet fungerar och riksdagen är representativ för folkets uppfattningar stiftar alltså riksdagen de lagar folket skulle ha stiftat, om det hade kunnat samlas och bestämma med stöd av majoritetsprincipen.

Här måste ett viktigt förbehåll göras. Riksdagsledamöterna har politiken som sitt yrke. De har tid och möjlighet att sätta sig in i alla politikens sakfrågor. Det kan inte folk i allmänhet göra. Det innebär att riksdagen ibland fattar beslut som saknar stöd hos folkets majoritet, inte för att riksdagsledamöterna blivit korrumperade, utan helt enkelt för att riksdagsledamöterna kunnat sätta sig in i sakfrågorna. Under ideala omständigheter fattar riksdagen alltså beslut folket skulle ha fattat om det varit lika välinformerat.

Då återstår frågan hur individer, som känner solidaritet med någon grupp eller samhället som helhet, bör lägga sina röster. Vill vi ha svar på den frågan, och det vill ju de flesta av oss, bör vi resonera så här: Det viktiga för mig när jag lägger min röst är att riksdagens som väljs inrymmer ledamöter som kan vara mina representanter. Vilket parti representerar mig bäst?

Olika test som tar sikte på sakfrågor lanseras nu. Många gör dessa test och förvånas över utgången. Jag visste inte att jag var vänsterpartist, konstaterar den som troget röstat på Centerpartiet. Än mer chockerad är det kanske den som röstat på Socialdemokraterna och som finner sig vara sverigedemokrat. Hur ska sådana testresultat tolkas? Bör vi följa dem då vi lägger vår röst?

Nej, detta är en otillförlitlig metod att bestämma sig för hur man ska rösta. Problemet är det ovan omtalade. Vi väljare är inte insatta i alla politikens sakfrågor. Våra uppfattningar om dem är ofta ytliga och sådana att vi skulle ge upp dem om vi fick mer information. Men tider räcker inte för att inskaffa informationen. Hur ska vi då göra?

Sanningen är nog att vi måste lita till vår förmåga att bedöma vilka politiker som är mest tillförlitliga. Också inom politiken finns utrymme för att man ska luta sig mot expertis. Och utgångspunkten då vi bedömer vilka som bäst kan representera oss måste nog i långa stycken bygga på mycket allmänna värderingar.

Vänster-högerskalan bjuder på enkla besked. Var står jag på denna skala? Vill jag ha ett mera jämlikt samhälle, där skatter och transferering tenderar att jämna ut skillnader? Eller vill jag ha ett samhälle där förmögenhets- och lönebildning tillåts ske spontant utifrån marknadens egna mekanismer?

På den skalan kan jag utan specialkunskaper placera in partierna och relatera deras positioner till min egen. Det kan jag göra även om jag inte ser igenom olika tekniska förslag om ränteavdrag, rot-tjänster och så vidare.

Den så kallade GAL/TAN-skalan kan vara en annan referenspunkt. Hur gröna och alternativa och liberala är de olika partierna? I hur stor utsträckning lutar de åt traditionalism, auktoritet och nationalism. Också här kan jag nog relatera till dem.

Om de två skalorna hamnar i konflikt? Då är jag illa ute. Eller så tvingas jag sätta ned foten och låta den ena av dem ta överhanden.

Klokt kan nog i så fall vara att luta sig mot den traditionella vänster/höger-skalan, då så mycket av politiken till sist kommer att handla om den. Det viktigaste beslutet riksdagen måste fatta är väl det om rikets budget.

DN Debatt.8 september 2018

Debattartikel

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi:

”Hur ska jag veta vilket parti jag ska lägga min röst på?”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.