Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/i-den-nya-varldsekonomin-maste-regeringen-tanka-om/

DN Debatt

DN Debatt. ”I den nya världsekonomin måste regeringen tänka om”

Räntesänkningarna under finanskrisen för ett årtionde sedan sågs då som en krisåtgärd som så småningom skulle ersättas av en ”exit-strategi” när centralbankerna normaliserade räntorna igen. Men så blev det inte, skriver Klas Eklund. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 12/8. Visst är det bra med ordning och reda i statsfinanserna. Men om statsskulden är bland de lägsta i Europa, långivarna är villiga att betala för att låna ut till oss, och penningpolitikens verktygslåda är ineffektiv – då är det nog dags att fundera en vända till. Vi behöver också göra vår ekonomi mer effektiv, mer innovativ, mer konkurrenskraftig, skriver Klas Eklund.

Sommaren är över. Välkommen tillbaka till vardagen. Men det är en ny, upp- och nedvänd vardag. I alla fall när det gäller ekonomin.

I slutet av juli sänkte den amerikanska centralbanken Federal Reserve sin styrränta, för första gången på elva år. Det var i sig inte märkligt, efter flera års konjunkturuppgång. Det anmärkningsvärda var att de sänkte så tidigt – långt innan någon lågkonjunktur hunnit visa sig. Och att det skedde från en så låg räntenivå, bara drygt två procent. Efter inflation är det så gott som nollränta – och nu börjar man alltså sänka från en nivå som redan är rekordlåg!

Andra centralbanker, framför allt i Asien, följde snabbt efter. I vår egen världsdel har den europeiska centralbanken aviserat att de ska öka tillförseln av likviditet till den europeiska ekonomin. De flesta analytiker tror att även ECB kommer att sänka sin styrränta – från en nivå som redan ligger under noll! Också den japanska centralbanken fortsätter att stimulera, efter flera år av extremt låg ränta och stora uppköp av värdepapper.

Vaffor gör di på detta viset?

I grunden handlar det om att tillväxten är låg och inflationen mer eller mindre utrotad. Högkonjunkturen i USA efter finanskrisen 2008 var visserligen lång, men faktiskt inte så stark. I Europa har tillväxten varit än mer anemisk. Produktivitetstillväxten i västvärlden (produktionens ökning per arbetad timme) har det senaste årtiondet varit lägre än under tidigare decennier, trots all hype om nya sexiga it-prylar och tekniska genombrott.

Arbetare och lägre tjänstemän pressas hårt. Lönestegringarna blir små, inflationsförväntningarna låga. Inflationen tar sig inte. I det läget blir inte bara centralbankernas styrräntor rekordlåga, utan också marknadsräntorna.

Några ekonomer menar att västvärlden är inne i en längre fas av dämpad ekonomisk tillväxt. Debatten går het om vad detta i så fall skulle bero på. Några betonar att de växande inkomstklyftorna håller tillbaka konsumtionen; när de högavlönade ökar sin andel av nationalinkomsten tenderar sparandet att öka. Andra menar att företagen inte insett att vi nu lever i en värld med nollränta; när de fortsätter att ställa höga avkastningskrav så sållas viktiga investeringar bort. Ytterligare andra säger att svagare tillväxt är en naturlig följd av övergången till ett tjänstesamhälle.

Lägg till detta fortsatt robotisering och lågkostnadskonkurrens från Kina, Indien och andra växande ekonomier så blir resultatet att arbetare och lägre tjänstemän pressas hårt. Lönestegringarna blir små, inflationsförväntningarna låga. Inflationen tar sig inte.

I det läget blir inte bara central­bankernas styrräntor rekordlåga, utan också marknadsräntorna. Det eldar på börserna och fastighetsmarknaderna, som går upp trots den klena tillväxten. När nu lågkonjunkturen nalkas och centralbankerna samtidigt frenetiskt söker hålla fast vid sina inflationsmål – ja, då har de knappast något val än att ytterligare gasa på, varpå marknaderna pressar ner marknadsräntorna än mer.

Till denna brygd ska adderas det eskalerande handelskriget mellan USA och Kina, vilket hotar att skada produktion och handel. Och så har vi Brexit, med påtaglig risk att Storbritannien kraschar ur EU utan avtal. Den svartsynte kan ovanpå detta också lägga växande spänningar i såväl Hong Kong som Hormuzsundet…

Sådana geopolitiska risker motverkar centralbankerna med – gissa vad? – ännu lägre räntor. Konsekvenserna av handelskriget var ett centralt argument när den amerikanske centralbanks­chefen förklarade varför Federal Reserve sänkte sin styrränta.

Så det blir ingen normalisering av penningpolitiken. De stora räntesänkningarna under finanskrisen för ett årtionde sedan sågs då som tillfälliga; en krisåtgärd, som så småningom skulle ersättas av en ”exit-strategi” när centralbankerna normaliserade räntorna igen.

Men så blev det alltså inte. I stället ligger många länder, ett helt årtionde efter krisen, fortfarande på historiskt låga räntenivåer. Och nu ska alltså det penningpolitiska experimentet inte bara förlängas utan intensifieras. Negativa räntor har blivit det nya normala.

Den svenska Riksbanken har varit en ledande företrädare för den expansiva penningpolitiken. Den nominella styrräntan har länge varit negativ, samtidigt som Riksbanken köpt upp hälften av den utestående statsskulden. Kronan har försvagats. Banken spår visserligen en räntehöjning fram­över. Men få, om ens någon, tror att Riksbanken kan höja på egen hand, när de stora centralbankerna omkring oss förbereder sänkningar och svensk ekonomi bromsar in.

Allt detta syns i fallande långräntor. Konungariket Sverige lånar för när­varande till negativ nominell ränta. Den tioåriga statsobligationsräntan är minus en kvarts procent. Inflations­rensat betyder det att långivarna betalar Sverige 1,5–2 procent om året för att få låna ut till oss. Varje år, under tio år framåt. I Tyskland är räntan negativ till och med på 30-åriga lån.

Detta ter sig onekligen som upp- och nedvända världen. För inte så länge sedan straffade obligationsmarknaden den som lånade för mycket. Nu driver de förra vakthundarna i stället på för ännu lägre räntor. När Fed sänkte, blev marknaden besviken för att sänkningen inte blev större…

Det kan tolkas som att marknaden tror på djup recession. Eller att vi är inne i en lång stagnationsperiod av låg inflation med åtföljande låga styrräntor. Eller att finansmarknaderna helt enkelt har blivit beroende av dopning.

1 En slutsats är att centralbankerna bör ompröva sina strategier. Att sikta på att driva upp inflationen till den målsatta nivån även under nästa lågkonjunktur leder till ännu mer negativa räntor, dopning av tillgångspriser och kanske till valutakrig. Det lär kosta mer än det smakar.

2 Även finansdepartementet bör överväga konsekvenserna av det nya läget. Visst är det bra med ordning och reda i statsfinanserna. Men om statsskulden är bland de lägsta i Europa, långivarna är villiga att betala för att låna ut till oss, och penningpolitikens verktygslåda är ineffektiv – då är det nog dags att fundera en vända till.

3 En tredje slutsats är att vi bör göra vår ekonomi mer effektiv, mer innovativ, mer konkurrenskraftig. På så vis ökas motståndskraften mot externa chocker och lågkonjunkturer. Det förut­sätter reformer av arbetsmarknad, bostadsmarknad och skatter.

Sverige är i gott läge att göra detta, med starka statsfinanser.

Andra länder i Europa har stora statsskulder och måste hålla sig till valutaunionens regelverk. Dessutom är de politiska låsningarna på flera håll mycket starka. Det bådar illa. Om både penningpolitik och finanspolitik är blockerade när lågkonjunkturen kommer och arbetslösheten stiger – då ökar i stället sannolikheten för nya krav på till synes enkla recept: stäng gränserna och höj tullarna. Då får EU ännu svårare att föra en konstruktiv politik. Risken för fragmentisering ökar.

Som sagt: Välkomna tillbaka! Till en upp- och nedvänd – och farligare – värld.