Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Idén om ett utgiftsmål för biståndet har tjänat ut”

Vår biståndsminister hävdar att Sverige är en stormakt på biståndsområdet. Det är svårt att se att vi är det i något annat avseende än att vi betalar mer än alla andra, skriver Lars Anell.
Vår biståndsminister hävdar att Sverige är en stormakt på biståndsområdet. Det är svårt att se att vi är det i något annat avseende än att vi betalar mer än alla andra, skriver Lars Anell. Foto: Emil Wesolowski

Biståndspolitiken bör fokusera på vad man gör och åstadkommer. Förväntade resultat bör motivera anslagens storlek. Det finns gott om exempel på att biståndsanslagen ibland blivit större än vår förmåga att utforma och genomföra effektiva insatser, skriver Lars Anell, som står bakom en rapport för Expertgruppen för biståndsanalys.

Sedan 1961 har Sveriges ambition varit att biståndet ska motsvara 1 procent av Bruttonationinkomsten (BNI). Målet nåddes budgetåret 1974/75. Då hade den internationella ambitionsnivån satts till 0,7 procent. I dag är det bara Norge och Sverige som håller fast vid ett enprocentmål. Flertalet andra rika länder ställer sig i princip bakom 0,7-procentmålet men i praktiken stannar OECD-ländernas utbetalningar av bistånd på 0,3 procent av BNI.

Men problemet är inte att så få länder håller vad de lovat. Det är idén med ett utgiftsmål som tjänat ut. Det är en anomali att ha mål som går ut på att fylla en förutbestämd ram före budgetårets utgång. Framgång kan inte mätas som kostnad. Det är bättre att fokusera på vad man gör och åstadkommer och låta förväntade resultat motivera anslagens storlek.

Den modell jag vill föreslå är hämtad från forskningspolitiken. Regeringen lämnar vart fjärde år ett förslag till riksdagen om anslagens storlek och den inriktning verksamheten ska ha under de kommande fyra åren. Inför arbetet med propositionen begär regeringen in underlag från berörda myndigheter och erbjuder andra intressenter att lämna synpunkter. För biståndet skulle det framför allt vara Sidas ansvar att ta fram ett underlag för propositionen men det finns en rik flora av icke-statliga organisationer som kommer att känna sig kallade att bidra. Ett viktigt syfte, både vad gäller forskning och bistånd, är att stimulera till en öppen och förutsättningslös debatt.

Inte ens på 1960-talet skulle ett bistånd på 1 procent ha varit, som ofta hävdades, en droppe i havet. I dag skulle det bli en tsunami.

Behovet av en friskare debatt är särskilt stort på biståndsområdet. Både innehåll och inriktning är i dag radikalt annorlunda än vad den var för ett halvt sekel sedan. Den grundläggande uppgiften var då att genom ett långsiktigt samarbete med ett utvalt antal länder lägga grunden för en självbärande tillväxt. Alla offentliga utredningar har bekräftat denna kurs och betonat att mottagarlandet måste äga och ha förmåga att ta ansvar för sin egen utveckling. Den senaste i raden (GlobKom SOU 2001:96) fann till sin överraskning att Sverige hade samarbetsavtal med 45 länder och ”någon form av biståndsrelation” med 116 länder. Kommittén förordade att vi borde återgå till att koncentrera biståndet till ett tjugotal länder. Detta förslag fick inget genomslag i den proposition som lämnades till riksdagen.

Än mer uppseendeväckande är att en försvinnande liten del av biståndsanslagen disponeras för ett direkt samarbete med mottagarländers regering och myndigheter. Skälet är enligt Sidas årsrapport (2014) att i så gott som samtliga länder försvåras ett nära samarbete av svaga demokratiska institutioner och av korruption. Den överväldigande delen av biståndet går därför till multilaterala organ och civilsamhällets organisationer. Bistånd är svårt men det måste ändå ifrågasättas om vi kan vältra över ansvaret för långsiktigt kapacitetsbyggande på andra organisationer (vars effektivitet och oväld inte är oomtvistade). Det finns en intressant rapport (Financing the Future) från det brittiska Overseas Development Institute som, i fullt medvetande om svårigheterna, insisterar på att bistånd måste förmedlas via nationella institutioner om man alls ska kunna tala om mottagarens ägande och ansvarstagande.

Det har lite elakt sagts att det överordnade målet för svenskt bistånd är att betala ut 1 procent av BNI före budgetårets slut. Helt utan fog är inte detta. Massmedia uppmärksammar när pengar kommer på avvägar men hörbart politiskt larm uppstår bara när enprocentsnivån hotar att underträffas. Det finns gott om exempel på att biståndsanslagen ibland blivit större än vår förmåga att utforma och genomföra effektiva insatser. Relationen mellan växande anslag och vår förmåga att själva utforma, genomföra och kontrollera projekt är i dag än mer aktuell. Direkt absurd blev situationen när en öppen konflikt rådde mellan Sida och Alliansregeringen 2006–2014. Anslagen ökade i oförminskad takt samtidigt som verkets kompetens och kapacitet beskars.

Vår biståndsminister hävdar att Sverige är en stormakt på biståndsområdet. Det är svårt att se att vi är det i något annat avseende än att vi betalar mer än alla andra. Sverige står nästan alltid för en oproportionellt stor andel av budgeten för så gott som alla internationella organ och program. Inte sällan är Sverige numera den största eller en av de största givarna också i absoluta tal. Detta kan vara en klok politik men det kräver i så fall en förklaring. Framför allt kärleken till Världsbanken vore bra att få belyst. Om vi vill att biståndet ska vara en del av vår utrikespolitik så kan vi inte låta andra göra den synliga delen av arbetet.

Det är också uppseendeväckande att senare års dramatiska förändring av relationen mellan givar- och mottagarländer sällan berörs i den nationella debatten. På 1960-talet var den samlade totalproduktionen i de OECD-länder som gav bistånd trefalt större än BNP i vad som då kallades Tredje världen. I dag är värdet på den samlade produktionen i en rimligt definierad krets givarländer cirka 50 000 miljarder dollar. Den grupp länder som klart kan göra anspråk på bistånd har nu en samlad BNP som uppgår till 2 400 miljarder dollar. Inte ens på 1960-talet skulle ett bistånd på 1 procent ha varit, som ofta hävdades, en droppe i havet. I dag skulle det bli en tsunami.

En annan radikal förändring är att katastrofinsatser och humanitärt bistånd nu är Sidas utan jämförelse största ”strategi”. Mycket länge handlade det om naturkatastrofer och behoven var inte möjliga att förutse. I dag är de humanitära behoven i stort sett permanenta i en värld med 60 miljoner på flykt och ett femtiotal ”sviktande” stater. Konsekvenserna av detta är en annan fråga som förtjänar att analyseras.

Biståndsdebatten nådde en slags bottennivå när dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson i en tv-debatt vägrade att dementera eller ens kommentera ett påstående att allt bistånd försvinner i ”ett svart hål”. Det gör det inte, men det finns en rad utmanande frågor som förtjänar en informerad och öppen debatt. Förutsättningarna för en sådan är goda. Forskningen är omfattande och ofta av god kvalitet. Det finns en rad nya rapporter som innehåller omfattande empiriska redovisningar. Det vore både märkligt och illavarslande om regeringen skulle sakna konstruktiva bidrag till en proposition om biståndets omfattning, innehåll och målsättning för de kommande fyra åren.

Bakgrund. Rapporten

Rapporten ”Enprocentsmålet – en kritisk essä” har skrivits av Lars Anell på uppdrag av Expertgruppen för biståndsanalys. Den presenteras i dag, fredag 17 mars.

DN Debatt. 17 mars 2017

Debattartikel

Lars Anell, författare av rapport för Expertgruppen för biståndsanalys:
”Idén om ett utgiftsmål för biståndet har tjänat ut”

Repliker

Thord Palmlund, tidigare verksam inom Sida, UD, Invandrarverket och UNDP:
”Håll fast vid enprocentsmålet”

Isabella Lövin (MP), minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat:
”Regeringen fokuserar alltid på resultat”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.