Riskerar tilliten till det offentliga. Hög tilltro till samhällsinstitutionerna och deras beslut är grunden till det lyckade nordiska samhällsbygget. Identitetspolitiken underminerar denna tilltro – om det så gäller betyg i skolan, rättsväsendets agerande eller olika bidrag – och hotar stabiliteten, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Att döma av den politiska debatten lever vi med två helt olika bilder av vilket typ av samhälle Sverige är. Enligt den identitetspolitiska inriktning som kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet är Sverige ett land som domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter vilket tar sig uttrycks i olika former av strukturell och systemisk diskriminering av invandrare, kvinnor, funktionshandikappade, HBTQ-personer och så vidare. Det ligger åtminstone ett antal korn av sanning i detta. Tar man proklamationerna i till exempel grundlagens huvudparagraf om allas lika värde och om frihet från alla former av diskriminering är Sverige ännu långt ifrån detta ideal. Detta gäller emellertid också för alla andra nu kända samhällen och följer givetvis av att jämfört med allsköns glimrande ideal är verkligheten oftast rätt grådaskig.
Ser man i stället den svenska samhällsmodellen från ett jämförande perspektiv blir bilden rätt så annorlunda. Under de senaste tjugo åren har alltfler forskningsinstitut tagit sig för att försöka ranka länder efter hur väl de lyckas åstadkomma goda levnadsvillkor. Till de traditionella måtten av typ spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd finns nu också mått på jämställdhet, innovationsförmåga, korruption, hållbar miljö, demokratins och den offentliga förvaltningens kvalitet, pressfrihet, rättstatlighet, om människor uppfattar sig vara nöjda med sitt liv, minoriteters ställning, situationen för HBTQ-personer, och så vidare.
Vart och ett av dessa mått kan naturligtvis diskuteras men den samlade bilden är entydig: Tillsammans med de övriga nordiska länderna ligger Sverige i topp när man på detta sätt rangordnar länder efter hur väl de lyckas skapa goda livsvillkor.
Tillgången till dessa data har också skapat ett stort intresse för att förklara de enorma variationer som finns mellan hur väl olika länder lyckas skapa goda levnadsvillkor. Många av förklaringarna blir emellertid triviala – kanske mest så de som hävdar att det är ekonomiskt välstånd som är avgörande. Detta är i stora drag sant men också trivialt eftersom det är ungefär som att säga att det goda samhället förklarar det goda samhället. Andra har pekat på att det är demokrati som är avgörande men här har data sparkat bakut. Statistiken visar tämligen entydigt att det dessvärre inte är demokrati i sig som är kopplat till goda levnadsvillkor. Ett exempel är att numera överträffar med råge det autokratiskt kommunistiska Kina det liberalt demokratiska Indien på varje känt standardmått på mänsklig välfärd.
I stället för faktorer som dessa har många forskare kommit att peka på en annan mera grundläggande faktor, nämligen den mellanmänskliga tilliten i samhället. Denna mäts med frågor av typen ”anser du att man i allmänhet kan lita på andra människor”, vilka ställs till representativa urval av befolkningen. Frågan kan sägas mäta människors allmänna uppfattning som den moraliska halten i det samhälle de lever i. Samhällen med hög mellanmänsklig tillit anses vara i besittning av ett socialt kapital vilket visar sig vara en avgörande tillgång för att skapa goda levnadsvillkor. Litar man inte på andra människor avstår man till exempel från många utbyten som skulle ha varit fördelaktiga, såväl ekonomiska som emotionella. Litar man inte på att de flesta andra betalar sina skatter, källsorterar sina sopor, avstår från att ta emot mutor eller överutnyttja de sociala förmånerna är det föga rationellt att vara ”den ende” som betalar sina skatter, källsorterar sitt avfall och helt enkelt spelar enligt reglerna.
Nästa fråga är då vad som förklarar de mycket stora skillnader som finns i graden av social tillit i olika samhällen. Från början trodde många att det handlade om att människor som var aktiva i frivilliga organisationer utvecklade social tillit. Detta visade sig emellertid inte stämma, undersökning efter undersökning gav ett negativt resultat för att detta skulle ha något med det civila samhället att göra. I stället har forskningen här kommit med ett rätt så överraskande resultat, nämligen att det är uppfattningen om kvaliteten i de offentliga institutionerna som är avgörande. Inte bara utvecklingsländer utan även många länder i Europa som till exempel Grekland, Italien och Rumänien, är svårt drabbade av allehanda former av maktmissbruk i sin offentliga sektor.
Människor som ser att exempelvis lärare, läkare, poliser, domare och de som administrerar skatter och sociala förmåner är ohederliga, kan mutas och bryter mot normer som opartiskhet, saklighet och allas likhet inför lagen, kan tänkas dra två slutsatser. För det första, om man inte kan lita på människor som har denna slags funktioner i ens samhälle, hur ska man då kunna lita på folk i allmänhet? För det andra kommer man att tänka att de flesta människor, för att få vad de behöver, på grund av tjänstemännens ohederlighet måste engagera sig i allehanda oegentligheter och därför är andra människor i allmänhet inte att lita på. Grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga skulle då ligga i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.
En central fråga är vilka hot som finns mot den framgångsrika samhällsmodell som de nordiska länderna representerar. Ett möjligt sådant hot kommer från just den identitetspolitiska inriktningen. Den säger nämligen att idén om opartiskhet är en chimär. I detta politiska tänkande hålls för sanning att personer som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen alltid kommer att diskrimineras i sina göranden med den offentliga sektorn. Det handlar om alltifrån beslut om olika bidrag till betygssättning i skolan, rättsväsendets agerande, anställningar, befordringar och tilldelning av allehanda anslag. I alla dessa sammanhang, säger oss den identitetspolitiska inriktningen, har personer som inte följer majoritetsbefolkningens mönster att vänta sig att bli diskriminerade. Enligt denna politiska inriktning ligger det helt enkelt inte inom mänsklig förmåga att opartiskt och sakligt kunna bedöma en person som inte tillhör den egna gruppen. Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.
Av detta följer en viktig slutsats: I det fall identitetspolitiken skulle komma att bli dominerande så kommer grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska samhällsmodellen att falla samman.