Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Ihålig argumentation mot Nato-medlemskap”

Tre pensionerade svenska diplomater motsätter sig ett finländskt och svenskt medlemskap (25/1) med argument, som kan ifrågasättas, skriver förre finske försvarsministern Ole Norrback.

Finlands och Sveriges relation till Nato är i hög grad en icke-fråga i ländernas politiska debatt. Orsakerna är flera; kvardröjande attityder från kalla kriget, rädsla för hur Ryssland reagerar, ett känslomässigt synsätt när det gäller militärt samarbete är några. Så borde det inte vara. Försvarspolitiken måste vara långsiktig, och då bör alternativ kunna prövas fördomsfritt.

Rysslands reaktion är deras huvudargument mot ett medlemskap. Det finns en växande skillnad mellan Västeuropa och Ryssland när det gäller synen på demokrati, mänskliga rättigheter, rättskydd och maktpolitik. Ryssland fjärmar sig från vår syn i de frågorna. Debattörernas stora hänsyn till Ryssland tolkas lätt där som en acceptans för de ryska åsikterna – eller som ett svaghetstecken.

Rysslands förhållande till Nato, liksom till hela västvärlden är alldeles riktigt antagonistiskt och i växande grad, vilket inte gäller omvänt. Enskilda EU-länder har ju sökt bilaterala avtal med Ryssland, vilket försvagat EU-samarbetet inom t.ex. energipolitiken. Debattörerna gör sig till talesmän för den ryska makteliten när de påstår att "det råder ju ingen tvekan om att ett svenskt och finskt medlemskap skulle vara riktat mot Ryssland". Eftersom Ryssland också enligt debattörerna inte är ett militärt hot, och eftersom varken Finland, Sverige eller Nato har aggressiva planer så är det svårt att se varför ett medlemskap så entydigt vore riktat mot Ryssland. Det finns många andra och mera aktuella argument för medlemskap. Det viktigaste argumentet är att små länder som våra i eget intresse bör vara medlemmar i alla de internationella organisationer, som verkar på basen av värderingar vi delar och där beslut fattas, som rör oss.

Nato bildades ju i tiden för försvar av västländernas demokratier ifall av en väpnad konflikt med de totalitära kommunistländerna i Östeuropa. Natos huvuduppgift upphörde när huvudfienden, kommunismen och Warszawapakten dog sotdöden. I globaliseringen har Nato sökt sig nya uppgifter, men de grundläggande värderingarna, försvar av demokrati och marknadsekonomi, finns kvar. För exportberoende länder som Finland och Sverige borde Nato vara ett viktigt instrument i strävan till samarbete och stabilitet, också utanför Europa.

De tre herrarna anser att merinflytande via medlemskap är ett svagt argument, vilket låter en aning befängt. Självklart har medlemmar större inflytande än icke-medlemmar, i alla organisationer. Enligt dem skulle ett medlemskap inte främja det brobyggande arbetet, som kännetecknar svensk utrikespolitik. Norge har länge varit med i Nato och trots det medlat i många konflikter, förmodligen i fler än de alliansfria länderna Sverige och Finland. Varför arbetet mot kärnvapenspridning skulle bli lidande av medlemskapet framgår inte klart, men med lika oklara argument kan man hävda det motsatta, att arbetet är effektivare om man verkar inom en organisation med egna kärnvapen. Självfallet stärker inte ett medlemskap i sig den nationella försvarspotentialen, men lika själklart kan man hävda att medlemskapet stärker försvarsförmågan.

Till en folkomröstning om militärt samarbete finns det orsak att ställa sig tveksam. Till sakens natur hör ju att allt material om militära och säkerhetspolitiska frågor inte kan vara allmänt tillgängligt. Därmed tvingas väljarna att ha åsikter, utan tillgång till alla fakta. Resultatet av omröstningen skulle därmed belastas av en betydande brist på trovärdighet. De tre herrarna vet dessutom att resultatet skulle var ett nej. Så blir det säkert om deras argument förblir oemotsagda. I Finland säger man att medlemskapet i Nato är en option, men är inte nu aktuellt. Det är en option för vackert väder. När hela havet stormar kan den helt ha förlorat sin aktualitet.

Mitt inlägg är inte avsett som ett ensidigt försvarstal för medlemskap, utan för att dels peka på ihåligheterna i debattörernas inlägg, dels peka på att ett medlemskap också har fördelar. Vår försvars- och säkerhetspolitik borde vara föremål för politisk debatt som andra frågor, och den borde föras av dagens politiker. Det räcker inte att föredettingar som de tre herrarna och jag samt några medier för debatten. I vår representativa demokrati skall de folkvalda våga leda debatten och också ta besluten. Det har vi rätt att förvänta oss. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.