Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Illusion att samhällsnytta kan definieras av bokföring”

Konstitutionsutskottets utredning är en utmärkt chans att omdefiniera Riksrevisionens roll, skriver Sverker Sörlin. Bilden från KU-förhören med riksrevisorerna Susanne Ackum, Margareta Åberg och Ulf Bengtsson 5 augusti.
Konstitutionsutskottets utredning är en utmärkt chans att omdefiniera Riksrevisionens roll, skriver Sverker Sörlin. Bilden från KU-förhören med riksrevisorerna Susanne Ackum, Margareta Åberg och Ulf Bengtsson 5 augusti. Foto: Izabelle Nordfjell TT

Riksrevisionens kris. ”Effektivitet” är numera det centrala ordet i Riksrevisionens instruktion. Risken är att ordet tolkas på snävt ekonomiska grunder och att en viss begränsad typ av expertis ges exklusiv makt att värdera hela statens förehavanden. Att revisionen alltså de facto är politisk utan mandat, skriver Sverker Sörlin.

Konstitutionsutskottet har fattat ett klokt beslut om att utreda Riksrevisionens framtid. Den utredningen bör inte begränsas till rekryteringsprocedurer och personkontroll. Vad händelserna i Riksrevisionen visar är inte bara ett växande bekymmer med hur myndigheter sköts utan ett annat och mycket större problem som handlar om var och hur makt i staten utövas. För detta handlar ytterst om makt.

Riksrevisionen har ett mycket omfattande och just därför problematiskt mandat som den nuvarande krisen blottlägger. Dåvarande Riksrevisionsverket kunde inte gå så långt i värderingen samhällsnyttan av offentliga verksamheter. Det ansågs vara politiska bedömningar. Från 1980-talet växte emellertid idéer fram som gick ut på att det offentligas roll borde begränsas. Avregleringar och privatiseringar skedde inom en mängd offentliga verksamheter. Idéerna, huvudsakligen från USA och England, formulerades ofta av ekonomiska tänkare med stark ideologisk avsky mot staten och mot höga skatter.

Att även Riksbanken och Riksrevisionen gjordes självständiga tillhör samma mäktiga våg av skiljande av de offentliga verksamheterna, inklusive beslutsfattandet, från den demokratiskt valda makten. Då infördes också, som samma andas barn, begreppet effektivitetsrevision, som är centralt här.

Forskning om hur detta gått till, i många länder, visar att denna kan ses som ett inslag i samma grundläggande strävan att begränsa staten som finns hos andra sidor av det nyliberala tänkandet. Till effektivitetsrevisionens tidiga tänkare hörde T Coleman Andrews, som hade en ledande revisionsbefattning i USA:s administration och spelade en viss roll som radikalkonservativ ideolog, men främst gjorde sig bemärkt genom att på 1950-talet hävda att inkomstskatt var stöld och borde avskaffas, annars blev medborgarna ”slavar” under politiken. Hans ledmotiv för effektivitetsrevision var följaktligen att minska statens utgifter.

Mycket har skett med effektivitetsrevisionen sedan dess och den har många obestridligt innovativa och nyttiga inslag som också tillämpas i andra utvärderingsformer. Men det går inte att komma ifrån att den inte bara, som i äldre revision, ska granska om myndigheterna följer lagar och regler och hanterar offentliga medel korrekt. Effektivitetsrevisionen ska också granska samhällsnyttan och om verksamheten ger valuta för pengarna.

 

Riksdagen kan själv spela en större roll i att utveckla sina arbetsformer, med exempelvis mer av utfrågningar och öppen debatt. Då blir också genomlysningen offentlig och tillgänglig för medborgarna.

 

I Riksrevisionens instruktion är ”effektivitet” numera det centrala ordet. Ingen är emot god hushållning, men om hörnet lurar risken att definitionen av ”effektivitet” görs på snävt ekonomiska grunder, ett intryck som förstärks av riksrevisorn Susanne Ackums rekryteringsfilosofi som dessutom ogenerat favoriserade personer från just finansdepartementet. En annan risk är att offentliga verksamheter kan ifrågasättas därför att de avviker från det ekonomiska tänkandets rådande doktriner, till exempel att konkurrens är bra och monopol skadligt eller att möjlighet till vinst är ett villkor för nyskapande – inte för att de inte är bra för medborgarna eller för landet. Helt nyligen har Riksrevisionen exempelvis vid interna arbetsseminarier rest frågan om de statliga bolag man granskar borde förbli statliga.

Det är en av de allvarligaste konsekvenserna av den nuvarande ordningen: vi blir osäkra på vad som är de egentliga drivkrafterna bakom revisionen. Vi kan få intrycket att en viss, begränsad typ av expertis, med ett bestämt sätt att tänka, ges exklusiv makt att värdera hela statens förehavanden. Att revisionen alltså de facto är politisk utan mandat.

Detta är allvarligt eftersom sättet man tänker på när man definierar samhällsnytta och ”effektivitet” har stort inflytande över resultatet. Ska Sverige exempelvis bygga snabbjärnvägar? Forskare och experter ser olika på detta. Men BIL Sweden, vars intresse är tydligt, kräver att Riksrevisionen ska ta upp frågan (DN 4/1 2016). Detta krav i sig antyder vad Riksrevisionens trovärdighetsproblem handlar om.

För debattens skull är det bra också med renodlade eller extrema perspektiv, exempelvis präglade av ensidigt ekonomiska synsätt på samhällsnytta. Men det finns redan ett stort antal myndigheter där detta sker och inte minst sker det på finansdepartementet. Riksrevisionen får inte misstänkas för att vara platsen där sådan ensidighet odlas eller där kompetens av en viss typ koncentreras och därmed favoriserar vissa resultat. Det är ett missbruk av förtroende och makt. Ändå är det, på sätt och vis helt förutsägbart, det som blivit effekten.

En annan effekt av Riksrevisionens allt vidare agerande är att risken för amatörism ökar, som de många nedlagda granskningarna visar. Forskarutvärderingarna av myndigheten visar samma sak. Ännu ett exempel är Riksrevisionens misslyckade inhopp nyligen i frågan om stiftelsers redovisning (rapporterat i revisorernas branschtidning Balans, ”Riksrevisionen agerar domstol”). Där var det juridiken som brast. Det är inte kompetensens djup som är problemet utan dess ensidighet.

Det behöver inte vara så här. Vi behöver inte lägga allt i Riksrevisionens knä. Det finns många andra former för granskning av offentliga verksamheters kvalitet där experter med en mer varierande bakgrund kan bidra – utvärderingar, specialkommissioner. Riksdagen kan själv spela en större roll i att utveckla sina arbetsformer, med exempelvis mer av utfrågningar och öppen debatt. Då blir också genomlysningen offentlig och tillgänglig för medborgarna.

Effektivitetsrevisionens maktinstrument i kombination med den höga graden av oberoende för riksrevisorerna som personer utgör en fara. Hur noggrann man än är i sin rekrytering finns det ingen möjlighet för riksdagen att friskriva sig från risken att denna makt missbrukas, vanligtvis i det tysta och utan att några felsteg begås. Det är själva misstanken om att det kan ske som är problemet. Finns den misstanken saknar myndigheten förtroende. I den nuvarande ordningen riskerar utnämningen av riksrevisorer att påminna om utnämningen av domare i USA:s högsta domstol, där alla ju vet att domarnas värderingsmönster, delvis politiska, påverkar hur de agerar.

Riksdagen borde återta ansvaret för sin myndighet. Konstitutionsutskottets utredning är en utmärkt chans att inleda en process som kan omdefiniera Riksrevisionens roll. Makten behöver en uppriktig, oberoende granskare. Men denna granskare får inte misstänkas för att själv bedriva politik. Dess mandat bör ses över och dess frihet att göra sig själv ensidig och perspektivfattig begränsas.

Vad vi bevittnar med Riksrevisionens kris är på sätt och vis hur en epok och en tankestil har nått vägs ände. Det har visat sig vara en illusion att definiera samhällsnytta med hjälp av bokföring. Samhällsutvecklingen i hela västvärlden talar på ett förfärande sätt om att det nu är en helt annan tid vi lever i med den rakt motsatta utmaningen: att återställa kvaliteten i myndigheterna och säkra den demokratiska maktens företräde.

DN Debatt. 10 augusti 2016

Debattartikel

Sverker Sörlin, historiker, professor KTH:
”Illusion att samhällsnytta kan definieras av bokföring”

Repliker

Mose Apelblat, f d revisor vid Riksrevisionsverket:
”Den oberoende revisionen hotas av politisering”

Björn Hasselgren, Timbro:
”Skattebetalarnas behöver en oberoende Riksrevision”


Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.