Jag håller med de forskare som på DN Debatt (10/5) vill att hållbarhetsfrågorna tar större utrymme i politiken. Men att centralisera alla beslut till ett superdepartement är inte lösningen. Jag och Centerpartiet vill ha kvar kommuner och landsting som tar självständiga beslut – det är fel väg att gå, som debattörerna föreslår, att skapa ett nytt miljödepartement som ska kunna bestämma vilka bussar som t ex Umeå kommun eller Region Skåne ska köpa in, skriver miljöminister Lena Ek (C).
Sveriges förvaltning är uppbyggd på kommuner med egen beskattningsrätt, stort mått av självstyre och med ansvar för samhällsplanering. Alla olika nivåer delar också på ansvaret för att nå Sveriges högt ställda miljömål. Just därför går många svenska kommuner och regioner snabbt fram med klimatåtgärder och upprättar egna färdplaner och energieffektiviseringsprogram. Likaså ligger många långt framme med klimatanpassningsarbetet, anpassade till lokala förutsättningar. Ett avdömande ”superdepartement” skulle snarare försena än underlätta denna utveckling.
Debattörerna nämner inte att vi i Sverige redan har centrala styrmedel på plats, i form av fastslagna mål till 2020 för klimatutsläpp och omställning av energisystemen. Inom några år kommer såväl mål till 2050 som delmål på vägen dit att finnas på plats. Allianspartiernas klimat- och energiöverenskommelse ligger till grund för detta, och till mångas förvåning vet vi redan nu, sex år i förväg, att vi når 2020-målsättningarna.
Trenden att svenska utsläpp sjunker, bekräftas av Naturvårdsverkets prognos för 2013. Våra utsläpp gick ner med ytterligare 3 procent jämfört med året innan och har totalt minskat 23 procent sedan 1990. Såväl hushåll som industrier och jordbruk genererar allt mindre växthusgaser. Även trafiken, både tunga transporter och personbilar, sänker sina utsläpp. Allt detta är glädjande, men självfallet kan utvecklingen stimuleras mer. Därför genomför våra expertmyndigheter just nu den kontroll av klimat- och energistyrmedlen som Riksdagen slagit fast, för att till 2015 ge förslag till justeringar och förändringar.
Mitt fokus i klimatpolitiken ligger på att Sveriges utsläpp ska begränsas samtidigt som vi har tillväxt, skapar fler jobb och har fungerande industrier och företag. Detta har Alliansen lyckats med – förutom att Sveriges BNP vuxit sedan 2006 har vi höjt koldioxidskatten och gjort utsläpp dyrare. Det kostar idag över 1000 kronor att släppa ut ett ton koldioxid i Sverige, vilket är överlägset högst i världen. Enligt mitt synsätt är detta långt mer effektivt för nationella utsläppsbegränsningar än vad en utökad tjänstemannakader vid regeringskansliet kan tänkas åstadkomma.
Att Sverige minskar klimatutsläppen med stärkt tillväxt och med stabila offentliga finanser är ett av våra bästa kort i de globala klimatsamtalen. Kan vi så kan andra, och genom att vi går före får vår hemmamarknad fördelar när andra länder tar samma väg. Redan idag ökar allt fler svenska storbolag sin konkurrenskraft genom att agera mer hållbart och klimatsmart. Även här kan förstås mer ske snabbare, men såväl stål- och verkstadsföretag som skogsindustrierna har antagit ambitiösa strategier för att minska utsläpp och bli mer resurseffektiva.
I EU har Sverige under Alliansregeringen antagit bland de högsta klimatmålen och redan uppfyllt kravet om att ha hälften av vår energiproduktion förnybar till 2020. I förhandlingarna om EU-målen för 2030 tillhör vi de länder som drivit på mest för höga ambitioner och för att EU ska bidra till klimatfinansiering i utvecklingsländer.
På global nivå har vi bildat en koalition av länder för arbetet med kortlivade klimatgaser och sjösatt ett internationellt forskningsprojekt – New Climate Economy – om vinsterna med att agera för klimatet. Båda dessa frågor kommer att ligga i fokus när världens ledare samlas vid FN i New York i höst för ett klimattoppmöte. Likaså är Sverige en av de mest aktiva länderna i att konkretisera det FN-ramverk för hållbar produktion och konsumtion som antogs i Rio de Janeiro 2012.
Jag delar verkligen debattörernas oro inför utmaningarna som ligger framför världens länder. Men jag kan för regeringens del konstatera att vi byggt upp en trovärdighet på alla områden och alla beslutsnivåer när det gäller klimat- och energipolitik. Det vill jag och Centerpartiet att vi ska utveckla och gå vidare med nästa mandatperiod. De svenska utsläppen ska fortsätta minska, med bibehållen tillväxt och som ett sätt att skapa fler jobb.
Det är nog inte bara jag som noterat vilken kontrast som råder mellan Alliansen och de rödgröna partierna. S, V och MP är inte ens i närheten av att nå enighet kring klimatmål och energimix – vare sig på kort eller lång sikt, i Sverige eller i EU. Det enda vi vet är att de vill höja flera skatter – på jobb, på tillväxt och på miljöområdet – och införa ett antal nya. Jag vet inte ens vem jag ska debattera med som kan företräda en samlad opposition i klimatfrågor.