Tillsammans med forskarkollegor i Danmark, Sverige och Norge genomförde vi 2018 en representativ intervjuundersökning. Unga människor i åldern 20 till 36 år intervjuades, sammanlagt 7.500 personer. Det rörde sig både om infödda svenskar, danskar och norrmän och ättlingar till invandrare från Pakistan, Polen, Somalia, Turkiet och Vietnam. Invandrare från Irak och Somalia intervjuades också i alla tre länderna. I en extra undersökning intervjuades också invandrare från Pakistan, Polen och Turkiet i Norge.

Alla grupperna fick frågan vad som kan anses som rimliga krav för att bli medborgare? Vad tyckte de om de faktiskt existerande reglerna i respektive land? Upplevde de att de blev erkända som medlemmar i den nationella gemenskapen?

Medborgarskapet är sista anhalt på vägen mot att bli formellt erkänd i det nya hemlandet. Nya samhällsmedlemmar i de skandinaviska länderna får successivt tillgång till sociala och civila rättigheter, oberoende av orsaken till uppehållet i landet. Med medborgarskapet faller mycket mer på plats och man får lagliga skäl att stanna. Medborgarskapet är speciellt attraktivt för de som kommer från länder med juridisk, ekonomisk och politisk otrygghet. Medborgarskapet skyddar i princip mot utvisning, kan ge assistans i utlandet, ger rösträtt till parlamentet och inte minst ett skandinaviskt pass. På det sättet kan man resa fritt och söka arbete i andra EU-länder.

I stort menar intervjupersonerna att det bör krävas fem års vistelse i landet och dessutom en examen i språkfärdighet och samhällskunskap, att avlägga ed, att man deltar i arbetslivet samt att det ska vara möjligt att behålla det ursprungliga medborgarskapet.

På senare år har dock kraven skärpts för att kunna bli medborgare i många europeiska länder. Det handlar bland annat om bättre språkfärdigheter, kunskaper och insikter om landets historia och institutioner, krav på självförsörjning och ibland förlängd väntetid för de nyanlända att söka medborgarskap.

Bland forskare har det blivit ett implicit antagande att strängare krav inte ligger i invandrarnas intresse – utan att det egentligen gjorts några empiriska undersökningar. Den nu framlagda intervjuundersökningen är den första i sitt slag.

De tre skandinaviska länderna är intressanta att jämföra – då de placerat sig på hela skalan när det gäller vilka krav som ställs för att bli medborgare. Danmark har bland de strängaste reglerna i Europa för att bli medborgare. Sverige befinner sig på den andra ytterlighetspunkten. Norge, som så ofta i invandrings- och integrationspolitik, befinner sig någonstans mitt emellan. I Danmark måste man exempelvis i regel ha vistats i landet klanderfritt i nio år innan man kan söka medborgarskap, i Norge sju år och i Sverige fem år.

Resultaten av undersökningen infriade i liten mån våra antaganden – i stället blev vi på flera punkter mycket överraskade.

Vi började studien med antagandet om att dessa markanta politiska skillnader mellan länderna skulle avspeglas i invandrarnas och dess ättlingars inställningar. Alltså att invandrare och deras barn i Danmark skulle vara mer kritiska till sina regler än motsvarande grupper i Sverige. Vi antog också att infödda svenskar, norrmän och danskar ville ha strängare krav för medborgarskap än invandrargrupperna och deras ättlingar, speciellt i Danmark. Resultaten av undersökningen infriade i liten mån dessa antaganden – i stället blev vi på flera punkter mycket överraskade.

Undersökningen visade få markanta skillnader mellan de tre länderna vad gäller uppfattningar om hur regelverket är och bör vara. Det finns inte heller några större skillnader i uppfattningar mellan de tre grupperna infödda, invandrare och invandrarnas barn och barnbarn.

Den gängse uppfattningen, bland intervjupersonerna, är att det är legitimt att ställa krav på nya samhällsmedlemmar som vill bli medborgare. I stort menar intervjupersonerna också att det bör krävas fem års vistelse i landet och dessutom en examen i språkfärdighet och samhällskunskap, att avlägga ed, att man deltar i arbetslivet samt att det ska vara möjligt att behålla det ursprungliga medborgarskapet.

Det ska med andra ord ställas tydliga krav för att bli fullständig medlem i en skandinavisk nationalstat. Men kraven ska vara rimliga och möjliga att uppnå. Dessutom visar resultaten att det råder konsensus om vad som är rimliga krav – ett regelverk som ligger mellan ytterpunkterna Danmark och Sverige.

De likartade inställningarna mellan olika grupper i undersökningen visar med all tydlighet att livsvillkoren inte skiljer så mycket mellan länderna i Skandinavien, trots att politiken gällande medborgarskap, invandring och integration är olika. Troligen är utbildningssystemet, arbetsmarknaden och hälso- och sjukvården viktigare institutioner för inställningen till medborgarskap. Invandrarna använder dessa institutioner under lång tid innan det blir aktuellt att söka medborgarskap.

Undersökningen säger inte något om viktningen mellan olika institutioners betydelse för känslan av medlemskap, acceptans och tillhörighet. Emellertid ser vi bekymmerfulla tecken både på upplevelser av diskriminering och bristande tillit till institutionerna.

Samstämmigheten om att kunna ställa krav vittnar inte desto mindre om att medborgarskapet har betydelse. Vår undersökning visar också att invandrargrupper är reflekterande aktörer på samma våglängd som infödda skandinaver när det gäller att slå vakt om medborgarskapet, det vill säga ingångsbiljetten till samhället. Nya medlemmar är alltså upptagna av vad som bör krävas för att få ett mer mångfaldigt samhälle att fungera bra.