Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Inför ett sorgombud i varje kommun”

Sverige är underutvecklat när det gäller att ta hand om sörjande. Inför därför ett ”sorgombud” i varje kommun som ser till att alla får adekvat stöd i sorgeprocessen, skriver prästen Lena Fagéus och leg psykologen Ann-Kristin Lundmark. Båda är psykoterapeuter och har lång erfarenhet av sorgterapi.

I dag, onsdag, kan vi lyssna till Monica Nyström i ”Sommar” i P1. Hon är framröstad av radiolyssnarna  för att vara sommarvärd för det populära och prestigefyllda programmet. Detta trots - eller kanske till och med på grund av - att hon ska prata om sorgen efter maken som dog i armarna på henne på deras sjunde bröllopsdag. Ämnet intresserar och berör många. Sorg är något vi alla förr eller senare kommer att uppleva eftersom det är den andra delen av en nära relation. Vi tror att Monica Nyström kommer att få många lyssnare och att många kommer att känna igen sig.

Vi som skriver det här får varje dag ta del av berättelser om sorg, eftersom en stor del av dem som kommer till oss för att samtala har gjort svåra förluster. Deras erfarenheter bekräftar alltför ofta de stora brister som finns i samhället när det gäller omhändertagandet av sörjande. Det är något vi inte kan acceptera. Ibland - för ofta - får vi höra om läkare som nonchalant berättar att ”din cancer har spridit sig och det finns inget mer vi kan göra”. Sedan är det bara att åka hem utan vidare hjälp och stöd. Andra berättar om ett dåligt eller obefintligt omhändertagande på sjukhusen i samband med en anhörigs död. Vi hör också dagligen om hur svårt det är att få hjälp i sin sorg. I bästa fall erbjuds man ett par samtal av kurator eller psykolog på sjukhuset. Vissa söker själva upp en diakon eller präst i kyrkan för enskilda samtal eller i sorgegrupp. Men vad händer om man en gång tagit avstånd från kyrkan eller inte vill ta emot hjälp av ett konfessionellt samfund? Vart ska man vända sig om man inte har några pengar att betala en privat sorgterapeut?

Det måste bli ändring! I dag vet vi mer än att ”tiden läker alla sår” och att ”sorgen går över av sig själv”. I dag vet vi att skilja mellan förluster som vi förberett oss på under hela livet och förluster som kommer oväntat, alldeles för tidigt och som orsakats av sjukdom, våld eller olyckshändelser. I dag vet vi att skilja mellan ”normal” sorg och svår sorg. Utan att påstå att det är lika för alla – sorgen är självklart individuell oavsett vilken sorts förlust det handlar om – vill vi ändå påstå att det är vanligt förekommande att svår sorg kan ge en mängd följdsjukdomar. Det omhändertagande som anhöriga får under hela processen är av största vikt för hur sorgeprocessen går och hur bra man kan återkomma till ett vardagsliv som fungerar.

I våras kom
en forskningsrapport om att de barn som förlorar en förälder har en 50 procents förhöjd risk för för tidig död. I många berättelser kring personer som lider av svårare psykiska sjukdomar finns en bakgrund med förluster och sörjande föräldrar. Svår sorg är en riskfaktor för att utveckla missbruk av olika slag. Psykologen Agneta Grimsby och hennes forskarkollegor i Göteborg har funnit att var tredje änka har en överkonsumtion av alkohol.  Problemet är mycket mera omfattande än så och gäller många grupper. Det är lätt att döva smärtan med alkohol och mediciner om ingen annan hjälp finns att få. En svår förlust är en av de starkaste stressorer vi kan uppleva som människa, och leder till risker att utveckla samtliga förekommande stressrelaterade fysiska och psykiska sjukdomar. I dag vet vi också att alla dessa sjukdomar tenderar att påverka familjer i flera generationer. Sorg är ett stort folkhälsoproblem, alldeles i onödan.

Sverige är underutvecklat i omhändertagandet av sörjande. Tsunamikatastrofen är ett undantag från detta faktum. Då gjorde vi nästan allting rätt under året som följde efter katastrofen. Då förstod vi att människor med svår sorg och svåra förluster behöver hjälp och stöd för att komma vidare och komma tillbaka till livet igen. De som då drabbades fick omedelbart gott krisomhändertagande hemma i Sverige. Sedan ställde landstingen, försäkringsbolagen, jurister och andra experter upp och gjorde allt de kunde för att underlätta situationen. En stor del av de berörda fick erbjudandet om att åka till Thailand på så kallade anhörigresor, vilket gav en fantastisk möjlighet till läkning. Dessutom var det ovanligt många som erbjöds sorgterapi både individuellt och/eller i grupp och glädjande nog erbjöds även barn denna möjlighet. Hur kommer det sig att allt vi lärde oss efter tsunamikatastrofen nu verkar helt glömt? Målet måste ju vara att varje enskild som drabbas i Sverige ska erbjudas samma resurser och stöd.

De nya sjukförsäkringsreglerna diskuteras mer eller mindre dagligen i medierna. När det gäller människor som drabbats av svåra förluster är frågan mycket angelägen. Behovet av sjukskrivning varierar och man måste kunna göra individuella bedömningar. Sorgen gör det omöjligt för många att arbeta under kortare eller längre tid. SAMS, Samarbete för Människor i Sorg, har föreslagit en utökad ”sorgpeng”. Denna sorgpeng skulle innebära rätten att ta ut 100 dagar under två år vilket skulle möta behoven hos de flesta. Stressen över att bli ifrågasatt av läkare och försäkringskassan försvinner. Pressen med många korta sjukskrivningsperioder försvinner likaså då man har egen kontroll.  Om man på detta sätt separerar sorg från annan orsak till arbetsoförmåga belastas inte rehabkedjan och arbetsförmedlingen och det underlättar för sjukskrivande läkare och arbetsgivare.

Den palliativa
vården har förbättrats i Sverige och fortsätter att utvecklas. Där finns perspektivet både för den döende och anhöriga. Mycket gott kan också sägas om den avancerade hemsjukvården – men i kontakten med anhöriga i sorg har vi börjat uppmärksamma att belastningen på anhöriga ofta blir för stor, åtminstone när den sjuke bor hemma under lång tid och är svårt sjuk och hjälpbehövande. Den som inte orkar känner sig svag och illojal och säger inte ifrån. När döden kommer är man inte bara en sörjande, utan också helt utmattad efter månader av sömnlöshet, oro och en alltför tung arbetsbörda. Det är med andra ord viktigt att ytterligare förbättra den avancerade hemsjukvården utifrån dessa aspekter.
Antalet problemområden känns oändliga. Kan det vara så att skälet till detta är att sorgefrågorna inte hör hemma någonstans? Sorg är normalt och kan därför inte räknas till sjukvården och frågorna kan inte heller benämnas friskvård. Någon måste göra området till sitt ansvarsområde, kanske det är dags för en Sorgens ombudsman. Viktiga frågor för denna/denne att förverkliga blir då bland annat:

Förändra sjukvårdsutbildningar så att alla i hela vårdapparaten får en större kunskap om sorg och sorgprocessen.

Omhändertagandet av
familjer där någon blir svårt sjuk och dör måste förbättras. På sjukhusen ska finnas ett rum för anhöriga, specialiserad personal som finns tillgänglig alla timmar/dygn och kanske även en utvecklad volontärsverksamhet.

Sorgombud i varje
kommun. Någon som är ansvarig för att alla i kommunen får adekvat stöd i sorgeprocessen.

Sorgmottagningar i hela Sverige där man kan möta andra drabbade, få professionelllt stöd om behovet finns och kunna ge praktiskt stöd till alla familjemedlemmar.

Inget parti har ännu tagit upp dessa frågor. Vi förväntar oss en ändring och kan lova att det kommer att ge många röster. Precis som Monica Nyström fått av radions lyssnare.

Lena Fagéus
Präst/leg psykoterapeut

Ann-Kristin Lundmark
Leg psykolog/leg psykoterapeut

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.