Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/infor-straff-mot-arbetsgivare-som-misskoter-rehabilitering/

DN Debatt

DN Debatt. ”Inför straff mot arbetsgivare som missköter rehabilitering”

Det finns stark evidens för att arbetsplatsen och dess aktörer har en central roll, och att chefens attityd och agerande i många fall är direkt avgörande för en anställds återgång till arbete efter sjukskrivning, skriver John Selander.
Det finns stark evidens för att arbetsplatsen och dess aktörer har en central roll, och att chefens attityd och agerande i många fall är direkt avgörande för en anställds återgång till arbete efter sjukskrivning, skriver John Selander. Foto: Vidar Ruud/TT

DN DEBATT 6/1. Lagen som trädde i kraft i juli förra året har gett Sveriges arbetsgivare ökat ansvar för rehabilitering av sjukskrivna. Det är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Om vi vill komma åt arbetsgivare som missköter sig måste det även finnas möjligheter till sanktioner. Och arbetsgivarnas ansvar måste öka ytterligare, skriver John Selander, Mittuniversitetet.

Rätta artikel

Nu har det gått ett halvt år sedan Sveriges arbetsgivare fick ett utökat ansvar för rehabilitering av sjukskrivna. I och med lagändringen som trädde i kraft den 1 juli 2018 ska arbetsgivare upprätta planer för återgång i arbete för anställda som riskerar att bli långtidssjukskrivna. Planen ska upprättas inom 30 dagar från första sjukdag och syftet med lagändringen var att förtydliga arbetsgivarens ansvar för rehabilitering.

Sverige har fortsatta problem med sjukfrånvaron. Trots Försäkringskassans striktare bedömning och fler avslag vid ansökan om sjukpenning så har antalet påbörjade sjukfall de senaste fem åren ökat markant och uppgick under 2017 till 594 000. Ett ytterligare problem, som på flera sätt är större än antalet startade sjukfall, är att så många sjukfall blir så långa. Av samtliga 170 000 sjukfall som pågår i dag har 68 000 pågått längre än ett år. Om man bortser från några rekordår runt millenniumskiftet så har andelen långa sjukfall aldrig varit större än nu. För att minska antalet långa sjukfall krävs ett väl fungerande system för rehabilitering och återgång i arbete.

Svensk lagstiftning kring rehabilitering och återgång i arbete formulerades ursprungligen i samband med rehabiliteringsreformen 1992. Det var då som begreppet arbetslivsinriktad rehabilitering för första gången infördes i social­försäkringen och Försäkringskassan fick ett omfattande och övergripande ansvar för utredning, planering och samordning av rehabilitering. Samtidigt gav man arbetsgivaren ett förstahandsansvar, vilket innebar att arbetsgivaren skulle ”svara för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering”. Ett problem med den formulerade lagtexten, och som har uppmärksammats i en rad utredningar och rapporter alltsedan reformen 1992, är att ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och Försäkringskassa är oklar. Många arbetsgivare upplever osäkerhet kring vad som ingår i deras ansvar och vad som ingår i Försäkringskassans. Mot denna bakgrund är det positivt med en lagändring som syftar till att förtydliga arbetsgivarens ansvar för rehabilitering. Frågan är dock om den förändrade lagen får önskad effekt.

För att få en tydligare ansvarsfördelning mellan arbetsgivare och Försäkringskassa, bör man samtidigt som man ökar arbetsgivarens ansvar, också minska ansvaret för Försäkringskassan.

För det första påminner det nya kravet om plan för återgång i arbete i hög grad om det tidigare lagstadgade kravet om rehabiliteringsutredningar, vilket innebar att arbetsgivaren efter fyra veckors sjukskrivning skulle upprätta en utredning över den sjukskrivnes behov av rehabilitering. Den lagen infördes i samband med rehabiliteringsreformen 1992 och togs bort 2007, och då i huvudsak på grund av att endast få utredningar upprättades och att de få som upprättades i regel kom alltför sent och var av undermålig kvalitet. Det finns en risk att mindre nogräknade arbetsgivares handhavande av de nu lagstadgade planerna för återgång i arbete kommer att vara som de tidigare rehabiliteringsutredningarna. Då liksom nu saknas reella sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som struntar i vad lagen säger.

För det andra är det tveksamt om kravet om plan för återgång i arbete leder till en tydligare ansvarsfördelning mellan arbetsgivare och Försäkringskassa. Mycket talar för motsatsen. I samband med införandet av det nya kravet på arbetsgivare, att upprätta planer för återgång i arbete, lämnades nämligen Försäkringskassans ansvar för rehabilitering oförändrat, och där ingår bland annat att, i fall då rehabiliterande åtgärder behövs, upprätta en plan för rehabilitering, och med begreppet rehabilitering avses åtgärder som syftar till att den sjukskrivne ska komma åter i arbete (Socialförsäkringsbalken 29 kap. 2§). Med den nya lagändringen är således både arbetsgivare och Försäkringskassa ålagda att upprätta planer för återgång i arbete. Vilken plan är det då som gäller? Vilken plan ska man följa?

I förarbetena till den lagtext som trädde i kraft i somras framgår att arbetsgivarens plan för återgång i arbete främst avser åtgärder som kan vidtas på den anställdes arbetsplats, men i praktiken handlar den rehabiliteringsplan som Försäkringskassan är ålagd att upprätta också nästan alltid om arbetsplatsnära åtgärder. Av de ärenden där Försäkringskassan upprättar rehabiliteringsplaner så är den rehabiliterande åtgärden i mer än 90 procent av fallen arbetsträning, och då oftast hos ordinarie arbetsgivare och i ordinarie anställning. Vi talar således nästan alltid om arbetsplatsanknuten rehabilitering, oavsett om det faller under arbetsgivarens eller Försäkringskassans plan. Så vem ska planera rehabilitering på arbetsplatsen? Arbetsgivaren eller Försäkringskassan?

Kunskapen är i dag god beträffande vilka faktorer som underlättar respektive försvårar återgång i arbete efter sjukskrivning. Det finns stark evidens för att arbetsplatsen och dess aktörer har en central roll, och att chefens attityd och agerande i många fall är direkt avgörande.

Mot denna bakgrund är lagen som trädde i kraft den första juli är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. För att uppnå avsedd effekt bör man gå ett steg längre. Många arbetsgivare har i dag en professionell och väl fungerande rehabiliteringsverksamhet, och vill man komma åt de som missköter sig så måste det finnas reella möjligheter till sanktion, något som i dag saknas. Vetskap om att Arbetsmiljöverket kan komma att inspektera räcker inte. Och för att erhålla en tydligare ansvarsfördelning mellan arbetsgivare och Försäkringskassa, bör man samtidigt som man ökar arbetsgivarens ansvar, också minska ansvaret för Försäkringskassan. Låt Försäkringskassan behålla ett ansvar för samordning, men låt Försäkringskassan slippa ett ansvar för utredning och planering av rehabilitering. Om syftet med lagändringen från den 1 juli var att skapa tydligare ramar så bör ett sådant ansvar endast ligga på arbetsgivaren.