Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 23:01 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/initiativ-fran-mitten-kan-bryta-dodlage-efter-valet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Initiativ från mitten kan bryta dödläge efter valet”

I dag är i alla mätningar det största mittenpartiet Centerpartiet och Annie Lööf framstår då som en naturlig statsministerkandidat, skriver Lennart Olsen.
I dag är i alla mätningar det största mittenpartiet Centerpartiet och Annie Lööf framstår då som en naturlig statsministerkandidat, skriver Lennart Olsen. Foto: Mats Andersson/TT

DN DEBATT 31/8. C, MP och L bör genom ett samlat initiativ i regeringsfrågan bryta block­politiken och skapa en ny politisk situation i Sverige som motar höger­populismen. Om mittenpartierna håller i taktpinnen för ett blocköverskridande samarbete kan de få igenom mer av sin politik. Erfarenheter från 2002 kan visa vägen, skriver Lennart Olsen, fd politisk sakkunnig för MP.

VAL 2018

Spekulationerna, osäkerheten och förvirringen om regeringsfrågan är stor inför valet. Som opinionsmätningarna ser ut just nu kan vi troligen räkna med att valet resulterar i ett starkt SD, kraftiga tillbakagångar för de två traditionellt regeringsbärande partierna och inget av de traditionella blocken ens i närhet av egen majoritet. De rödgröna har i de flesta mätningar ett visst försprång före Alliansen. Att bilda ett regeringsunderlag från något av blocken blir förmodligen mycket svårt om valet utfaller på detta sätt.

Om talmannen föreslår en fortsatt regering S-MP med stöd av V kommer denna säkerligen att falla redan i en första förtroendeomröstning genom att både Alliansen och SD röstar emot. Ett förslag om en alliansregering eller en ren M-regering kan, även om Alliansen blir mindre än de rödgröna, möjligen överleva en första förtroendeomröstning om SD (och resten av Alliansen) väljer att lägga ner rösterna. Det är dock tveksamt om SD gör det utan några krav på politiska samtal, vilket skulle bli svårt för framför allt C och L att svälja.

Även om en sådan allians- eller M-regering skulle överleva en första omröstning kommer den ändå, om de rödgröna blir större, garanterat att falla när budgeten ska beslutas av riksdagen. S, V och MP behöver inte ens presentera någon gemensam budgetmotion, det räcker om de gemensamt ställer sig bakom en budgetreservation i finansutskottet. Det kan antingen vara S budget, eventuellt med vissa tillägg från V och MP, eller en gemensamt framförhandlad reservation. 

Denna skulle i riksdagsomröstningen vinna mot Alliansens budget såvida inte denna får ett aktivt stöd med jaröster från SD. Det verkar helt otroligt att SD helt villkorslöst aktivt skulle stödja en alliansbudget utan att ha fått vara med och påverka den. Och det senare är något som i varje fall C och L har försvurit sig mot att någonsin acceptera.

Rent praktiskt kan det gå till så att de tre nyckelpartierna i mitten, C, MP och L, snarast efter valet startar egna samtal och utarbetar ett eget utkast till grov regeringsplattform. När man enats om en sådan inbjuds de stora partierna, S och M, till samtal om att ansluta sig.

Så vad återstår då, någon form av blocköverskridande lösning? De två möjligheter som verkar mest naturliga är antingen att några borgerliga mittenpartier, främst C och L, går ihop med S och kanske också MP antingen i en gemensam regering eller som någon form av samarbetspartier. Eller det omvända att MP beslutar sig för att ingå i eller samarbeta med en alliansregering. Båda dessa alternativ innebär dock svårigheter för det eller de mittenpartier som skulle ansluta sig till det andra blocket. Risk för intern oenighet, svekdebatt från egna väljare och risken att hamna i skuggan av det stora partiet från den ”andra sidan”.

Inom såväl Centerpartiet som Miljöpartiet och Liberalerna kommer denna typ av regeringsbildning att kunna orsaka stora problem om det framstår som att man övergivit gamla lojaliteter och anslutit sig till den andra sidan. Detta särskilt om en sådan regeringsbildning går till på ett traditionellt sätt som de flesta verkar förutsätta: att det är det stora partiet inom respektive block, S eller M, som tar initiativ till och leder regeringssamtalen och sedan också besätter statsministerposten.

Det finns dock ett annat sätt att få till stånd ett blocköverskridande samarbete! Där de mindre mittenpartier som ska ingå i samarbetet själva håller i taktpinnen. Genom att ta initiativ i förhandlingarna, kan de tillsammans få igenom mer av sin egen politik och kanske också besätta statsministerposten och lansera en egen talmanskandidat. Rent praktiskt kan det gå till så att de tre nyckelpartierna i mitten, C, MP och L, snarast efter valet startar egna samtal och utarbetar ett eget utkast till grov regeringsplattform. När man enats om en sådan inbjuds de stora partierna, S och M, till samtal om att ansluta sig. (Eventuellt kan man också begära talmannens uppdrag för sådana samtal.) 

Dessa samtal får sedan avgöra med vilket av dessa partier som det finns bäst förutsättningar att inleda ett regeringssamarbete. Oavsett vilket av dem som väljs, och även om en sådan ny regering inte får egen majoritet i riksdagen, finns goda förutsättningar att få till stånd en hållbar mittenbetonad regering. De partier som står utanför på varsin flygel kommer aldrig att kunna enas om ett gemensamt uppträdande som kan fälla regeringen.

Vilka möjligheter har en sådan ”annorlunda” process att lyckas? Jag tror faktiskt att det första steget, att de strategiska mittpartierna C, MP och L enar sig om vad en gemensam regeringsplattform bör innehålla, kan klaras av ganska snabbt. Det skedde faktiskt första gången 2002 (då var också KD med) på initiativ av ”lejonkungen” Lars Leijonborg som ledare för det då största mittenpartiet. 

Jag deltog själv som MP:s budgetförhandlare i dessa samtal som på bara fyra dagar lyckades snickra ihop en grov plattform för en kommande mittenregering, då tänkt med stöd från M. Då fullföljdes aldrig planerna av olika skäl men både min och de andra deltagarnas erfarenhet var att förhandlingarna fördes i mycket god anda och att det var lätt att komma överens.

En sådan gemensam mittenöverenskommelse kan sedan bli starkt agendasättande i fortsatta samtal med S och/eller M. För att få med något av dessa partier måste naturligtvis också en rimlig hänsyn tas till detta partis synpunkter, men förhandlingarna kan ske med mittenpartierna i en styrkeposition. Och när en slutlig överenskommelse sluts med antingen S eller M kommer det att bli väsentligt lättare för det eller de mittenpartier som då går över gränsen till andra sidan att få acceptans för detta både internt i partiet och i sin väljarkår. 

Acceptansen kan bli ännu större om mittenpartierna också själva tillsätter statsministerposten. 2002 var denna tänkt att gå till Lars Leijonborg som ledare för det då största mittenpartiet. I dag är i alla mätningar det största mittenpartiet Centerpartiet och Annie Lööf framstår då som en naturlig statsministerkandidat. Då skulle inget parti som går över gränsen riskera att höra att man accepterat att ingå i en regering Löfven eller Kristersson.

Är då detta ett tänkbart sätt att hantera kommande regeringsförhandlingar? Kommer de stora partierna S och M att över huvud taget kunna acceptera att delta i regeringssamtal där de inte själva får hålla i taktpinnen och i slutänden tillsätta statsministerposten? Jämfört med alla de mer eller mindre orealistiska regeringsalternativ som det har spekulerats om i förväg tror jag faktiskt att detta är ett som har störst sannolikhet att kunna lyckas.

S och M, som under lång tid betraktat sig som solarna som alla andra kretsar kring kommer säkert inte att uppskatta att andra krafter tar initiativet och sätter dem på mellanhand. Men vad har de för val? Dessa partier kommer sannolikt att gå kraftigt tillbaka i valet och är inte längre de självklara medelpunkterna i solsystemet. C, MP och L är sammantaget i ungefär samma storleksklass. Och både S och M kommer båda, det är min prognos, att efter en inledande frustration ha intresse av att etablera ett regeringssamarbete med en över de gamla blockgränserna enad mittenpartikonstellation. Och att kunna acceptera rimliga villkor för att ingå i en sådan regering.

Något som ytterligare kan öka intresset är att en regeringsbildning på detta nydanande sätt skapar ett tydligt alternativ till ett alltmer ökat inflytande för de högerpopulistiska krafterna, något som skett i till exempel Danmark. När tre mittbetonade partier med liberal, humanistisk och grön inriktning, öppna mot omvärlden går samman blir det en viktig motkraft mot högerpopulismen. 

Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna har därför, enligt min mening, inte bara en möjlighet utan också en skyldighet att ta ett gemensamt ansvar för en regeringsbildning som har goda förutsättningar att bli en av många efterlängtad gamechanger i svensk politik!

DN Debatt.31 augusti 2018

Debattartikel

Lennart Olsen, fd politisk sakkunnig för Miljöpartiet:
”Initiativ från mitten kan bryta dödläge efter valet”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.