Konflikter som den kring omskärelse av pojkar måste hanteras med stor varsamhet, och kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten, skriver Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby, och Peter Weiderud i Socialdemokrater för tro och solidariet.
Vi är inte omskurna. Vi har heller inte låtit omskära våra söner. Det gör oss väl anpassade till den svenska normen.
Men i många länder – i Nordamerika, Mellanöstern eller delar av Afrika – skulle vi utgöra en minoritet. WHO beräknar att cirka 35 procent av världens manliga befolkning är omskuren.
Skälen varierar. Det kan vara religiösa, kulturella, sociala, medicinska eller hygieniska. För judar, muslimer och vissa ortodoxa kristna är omskärelsen en del av den religiösa seden, och görs neonatalt. Hos flera grupper i östra och södra Afrika är det en del av den manliga initiationsriten och görs i tonåren. I USA och andra länder har det främst handlat om hygeniska, medicinska och sociala skäl. Här har antalet omskurna skiftat över generationer och har ingen koppling till förändring i religiös tillhörighet.
Religion är inte bara tro, utan rymmer också identitet och riter, inte minst i livets viktiga skeden. En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b'rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för många är detta att se som obligatoriskt.
Även inom islam och hos vissa orientala ortodoxa kristna är omskärelse ett tecken på religiös tillhörighet. Det finns självklart olika uppfattningar, men för stora grupper är detta, om inte obligatoriskt, så i alla fall en stark rekommendation.
Det är inte orimligt att läkare och vårdorganisationer för en debatt om detta oåterkalleliga ingrepps medicinska konsekvenser, som nu sker i DN. Men den debatten måste ske med stor varsamhet. Att kräva förbud i svensk lag, kommer i sig inte att förändra mångtusenåriga traditioner som har stor betydelse för människors identitet och grupptillhörighet. Det kommer bara leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.
Mer problematiskt är att barnombudsmannen gör sig till tolk av att omskärelse av pojkar strider mot Barnkonventionen. FN:s Barnrättskommitté, som måste ses som den viktigaste riktningsgivaren för uttolkning av konventionen, har inte gett uttryck för att manlig omskärelse skulle strida mot konventionen, förutsatt att den sker på ett medicinskt betryggande sätt.
Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet definieras i Barnkonventionens artikel 14. Det är en rättighet där barnet är beroende av föräldrar stöd och ledning och som successivt barnet får större eget ansvar för. I artikel 20 berörs frågan om religiös och kulturell fostran där det stipuleras att minoriteter inte får förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha ett eget kulturliv och utöva sin religion. Det finns alltså inget i Barnkonventionen som stöder att religionsutövning enbart hör vuxenlivet till.
Artikel 24 uppdrar bl a åt konventionsstaterna att vidta åtgärder för att avskaffa sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I förarbetena och i Barnrättskommittén har dessa preciserats till kvinnlig könsstympning, att föredra pojkar framför flickor vid barnafödande samt barnäktenskap.
FN:s särskilda rapportör för religions- och övertygelsefrihet har också berört frågan om omskärelse av pojkar och vänder sig emot att vissa länder hindrat föräldrar att utföra riter som omskärelse av pojkar.
Enligt Barnkonventionen har barnet rätt till en religion och att utöva den. Föräldrar som vill leda sitt barn in i sin egen religion har rätt att göra detta. Att beröva barnet dess tillhörighet är att frånta dem en väsentlig trygghetsfaktor och en mänsklig rättighet.
Det innebär inte att vi bortser från att det finns en konflikt mellan religionsfriheten och, en måhända snäv tolkning av, individens frihet. Men sådana konflikter måste hanteras med stor varsamhet, dialog med de berörda och kulturell känslighet. De kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten.
Även om vi är djupt bekymrade över barnombudsmannens ställningstagande, tvingas vi konstatera att hans agerande inte är unikt i ett europeiskt perspektiv. I tyska Köln kom nyligen en domstol till en liknande slutsats, vilket skapade bestörtning i judiska och muslimska grupper, fick läkare att stoppa ingreppet av rädsla för repressalier och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
Båda ställningstaganden är ett resultat av ett förändrat politiskt klimat, som riskerar att allvarligt undergräva judars och muslimers rättigheter i både vårt eget land och Europa.
Det politiska klimatet är influerat av en allt mer sekulär vänster, som i ett mångkulturellt samhälle får allt svårare att förstå vad religion är. En alltmer individorienterad liberalism, som bortser från betydelse av kollektiv identitet. Och en växande islamofobi från höger.
Även om dessa grupper inte är överens i andra frågor, finns en risk i att man finner varandra i en majoritet av intolerans som slår mycket hårt på redan utsatta grupper.