DN Debatt. ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”

Terminsstarten har i år solkats av dystra rapporter om den svenska skolans lärarbrist. Utbildade lärare söker sig bort från yrket och allt för få väljer att utbilda sig till lärare. Rektorer letar med ljus och lykta efter någon som är villig att ta sig an ett klassrum. Situationen är mycket oroande. Inom några år kommer det att saknas tusentals behöriga lärare i den svenska skolan. Från politiskt håll är patentlösningen ekonomistyrning. Mer flexibel, tillika ojämlik, lönesättning skall höja lärarnas status och locka fler personer till yrket.

Vad som helt förbises i debatten är hur de senaste tjugo årens skolreformer (såsom kommunalisering, målstyrning, organisation i arbetslag, F-9 skolor, friskolornas etablering, det fria skolvalet etcetera) även i grunden förändrat berättelsen om vem den goda läraren är. Märkligt nog lanserades nämligen nittiotalets reformer i den svenska skolan – närmast systematiskt – med pedagogiska, snarare än ekonomiska argument.

Såväl skoldebattörer, pedagogikforskare, tjänstemän, fackförbund, lärarutbildare och politiker förde en argumentation om den goda skolan som underminerade den befintliga lärarkåren. Den tidlösa undervisningsform där den som kan en sak berättar denna för den som inte kan, kom att förknippas med maktmissbruk och kadaverdisciplin. Istället skulle den goda läraren stödja elevens självständiga lärande, klassrumsarbetet skulle utgå från elevens naturliga motivation, gränser mellan olika ämnen skulle lösas upp och skolans fysiska rum skulle utformas för att snarare stödja elevens eget arbete än lärarens berättande.

Lärare som inte anammade det pedagogiska nytänkandet sades ha en problematisk kunskapssyn, förespråka kadaverdisciplin och njuta av att sätta låga betyg. I min egen lärarutbildning på nittiotalet liknades dessa lärare vid den fiktive, sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs film Hets. Vi studenter skulle inte bli som dessa lärare. Vi skulle bli något annat som i grunden transformerade den svenska skolan.

I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning.

År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara ”en vis person stod på en scen” utan en ”en guide som följer vid sidan” ("The sage on the stage to a guide on the side"). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt. Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att ”undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning”.

I Sverige hade dessa tankar formaliserats redan 1992, då den kommitté som hade i uppdrag att arbeta fram en ny svensk läroplan levererat sitt huvudbetänkande, Skola för bildning (SOU 1992:94). Nyckelorden för att beskriva elevens aktivitet var: undersöka och upptäcka. Lärarens uppgifter var att stimulera, stödja och handleda. Betänkandet nämner nästan inte alls en elevroll som lyssnar och förstår, eller en lärarroll som berättar, förklarar och instruerar. Bit för bit demonteras läraryrkets historiska identitet och status.

Jag har själv i oförstånd bidragit till att på detta sätt försvaga lärarkåren. Som ny doktorand talade jag på en konferens i Stockholm. Under temat ”Upplevelse för kunskap” rev jag på Kulturhusets lilla scen av anekdoter av typen: ”Jag har lärt mig mer engelska genom mitt musikintresse än i skolan”. Alltihop inleddes med att jag visade bilder på lekande barn samtidigt som jag spelade upp Pink Floyds låt Another brick in the wall (Part 2), känd för textraden ”We don’t need no education”. I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning. Instruerande, berättande och visande lärare var alltså en förutsättning för att jag kunde stå och sprida mitt undervisningsfientliga budskap.

I dag kan vi se resultatet av nittiotalets pedagogiska ”upplysning”. Undersökningar som PISA och TIMSS ger klara besked, den svenska skolan har försämrats på ett sätt som saknar motstycke i internationella mätningar. Forskarna Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos skriver i sin rapport "Policyidéer för svensk skola" att det finns anledning att tro att ”undervisningsformer som i stor utsträckning sätter eleverna i eget arbete leder till sämre resultat än undervisning där läraren tar ett mer aktivt ansvar”. John Hattie, pedagogikprofessorn bakom en av de senaste årens mest uppmärksammade metastudier kring elevresultat, menar att den undervisningsform där läraren blir en handledare – som med minimal intervention skall se till att eleven förvärvar kunskap genom sin egen aktivitet – närmast står i direkt motsats till vad som utgör framgångsrika pedagogiska metoder.

Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola. Trots detta, eller kanske på grund av det, är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren. Det vore kanske på sin plats att vi rannsakade oss själva och den skoldebatt vi fört under de senaste tjugo åren. En sådan avbön från nittiotalets idéer om den goda läraren skulle vara ett väsentligt bidrag till att höja läraryrkets status i Sverige. Det skulle kunna läka sår mellan professionen och lärarutbildningen. Det skulle kunna återupprätta de lärare som lyckats göra motstånd mot de pedagogiska trender där en handledande lärarroll framhålls. Det skulle innebära att lärare igen med stolthet kunde se den egna yrkesidentiteten i ett historiskt perspektiv.

För mitt tilltag på Kulturhusets scen är jag själv djupt ångerfull och vill be den svenska lärarkåren om ursäkt. I detta hoppas jag föregå med gott exempel och väntar nu spänt på att fler kollegor ska ta ansvar för det pedagogiska klimat de varit med om att skapa. Författarna bakom Skola för bildning SOU 1992:94 får gärna börja.