Kritiken mot Riksbanken har inte alls den grund som Per Jansson och Cecilia Skingsley försöker ge sken av. Att räntepolitiken misslyckats tror vi beror på en kombination av slagsida mot låg inflation och inkompetens, skriver nationalekonomerna Bengt Assarsson och Mikael Bask.
I en artikel på DN Debatt försöker vice riksbankscheferna Per Jansson och Cecilia Skingsley (JS) förklara den senaste tidens penningpolitik. Den har blivit kritiserad av många men knappast på det sätt JS försöker ge sken av. Det är väl ingen som hävdar att Riksbanken nu enbart bryr sig om bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Vad som i stället hävdas är att en högre ränta nu leder både inflation och arbetslöshet längre från målen utan att skuldsättningen påverkas nämnvärt. Inget i JS artikel motsäger detta.
Den mest relevanta kritiken mot penningpolitiken gäller dock inte räntan för dagen utan politiken i ett längre perspektiv. Grunden för kritiken är enkel. Riksbanken har ett inflationsmål. Enligt riksbankslagen kan Riksbanken även beakta andra saker, till exempel arbetslösheten, men bara om inflationsmålet inte äventyras. Diagrammet visar den faktiska och den underliggande inflationen. Den senare är ett mått på den allmänna tendensen i inflationen och tar hänsyn till tillståndet i ekonomin, till exempel resursutnyttjandet. Den underliggande inflationen har aldrig nått upp till 2 procent i Sverige sedan 1996. Vi har gjort samma beräkningar för flera andra länder och inte lyckats hitta något land med ett så misslyckat resultat som i Sverige.
Att inflationen varit systematiskt lägre än målet är ju i sig ett misslyckande. Kostnaden i form av arbetslöshet och produktionsbortfall blir särskilt stor om ekonomins aktörer trott på målet och blivit överraskade av den låga inflationen, som varit fallet i Sverige. Enligt den tidigare vice riksbankschefen Lars E O Svenssons beräkningar har det lett till i genomsnitt 0,8 procentenheters högre arbetslöshet. Vi har beräknat produktionsbortfallet till cirka 25 miljarder kronor per år. Det motsvarar en femtedel av den offentliga sektorns investeringar eller produktionskostnaden för ca 15.000 nya bostäder per år under dessa knappt 20 år med misslyckad politik.
Den misslyckade politiken kan bero på tre saker: att Riksbanken har haft en agenda/slagsida mot lägre inflationsmål, inkompetens eller otur. Riksbanken hävdar att det beror på otur i form av oväntade produktivitetsökningar och importprisfall. Vi tror att det beror på en kombination av slagsida mot låg inflation och inkompetens. Det som talar för en slagsida är att man systematiskt överskattat inflationen i sina prognoser. Att så varit fallet har visats i undersökningar som gjorts av Riksbanken och av Konjunkturinstitutet. Om målavvikelserna varit slumpmässiga kunde det varit fråga om otur. Nu har det inte varit så. Vi kan visa att målavvikelserna förklaras av 1–2 år gammal allmänt tillgänglig information som kunde utnyttjats av Riksbanken. Det talar för inkompetens.
JS förklaring till att räntan hållits högre är inte hållbar. Den bygger på ett antagande om en boprisbubbla som ingen vet något säkert om. Vi vet däremot med säkerhet att en högre ränta leder oss längre från våra mål med inflation och arbetslöshet. Vår bedömning är att det inte finns några tecken på stor felvärdering i den svenska bostadsmarknaden. Den starka prisutvecklingen är i stället en sund reaktion på stora efterfrågeöverskott. De svenska bankernas kreditförluster på bolån är nästan obefintliga. Framtida prisfall blir det när marknaden återgår till ett normalläge med högre räntor och ökat byggande. Det är dock inget som penningpolitiken bör bry sig om. Att räntorna var särskilt höga i början av perioden med inflationsmål förklarar Riksbanken med att man då behövde vinna förtroende för det nya målet. Med samma logik är banken nu i en omvänd situation. Man borde hålla räntan låg, få upp den underliggande inflationen, gärna något över 2 procent, så att misstanken om slagsidan kan elimineras. Det krävs handling, inga nya dimridåer.