Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/januariavtalet-minskar-inte-vaxande-klyftor-i-samhallet/

DN Debatt

DN Debatt. ”Januariavtalet minskar inte växande klyftor i samhället”

Avskaffad värnskatt bidrar inte till att klyftorna minskar i det svenska samhället. Skattereformen som utlovats i januariöverenskommelsen måste därför ta ett helhetsgrepp om skatterna, skriver Pehr G Gyllenhammar och Göran Johnsson Foto: Anders Wiklund/TT och Frankie Fouganthin

DN DEBATT 3/3. Skall vi bygga starka och växande företag i Sverige så är den snabbt växande klyftan mellan den vanlige löntagaren och den verkställande direktören ett stort problem. Vi bygger företag tillsammans. Vi bygger också nationen Sverige tillsammans. Dessa gemensamma uppgifter saboteras när klyftorna ökar, skriver Pehr G Gyllenhammar och Göran Johnsson.

Rätta artikel

Vi två arbetade ihop i AB Volvo från mitten av 1970-talet till i början av 1990-talet. Då var personvagnar Volvos största produkt och USA var största marknaden. Vi gjorde 1972 en storsatsning på tunga lastvagnar och blev på tio år nummer två i världen. Vi hade flyg- och rymdverksamhet och gjorde första steget som lyfte Arianeraketerna från rampen. Våra jetmotorer drev alla Sveriges jakt- och attackflygplan. Vi hade marinmotorer och entreprenadmaskiner. Vi var Nordens och en av Europas största industrikoncerner.

Ibland befann vi oss på olika sidor om förhandlingsbordet, men oftast diskuterade vi i AB Volvos styrelse, i koncernnämnden som inrättades 1972 och där majoriteten var arbetstagarrepresentanter, hur vi med gemensamma krafter skulle se till att företaget utvecklades väl och gav trygga, säkra, och utvecklande jobb som kunde betala en bra lön till metallarbetare och tjänstemän.

Volvo stod för större värden än att bara ge en bra avkastning till aktieägarna. De anställdas arbets- och anställningsvillkor, liksom hur företaget kunde bidra till det omgivande samhällets utveckling, fanns också med på dagordningen.

Turbokapitalismen har ersatt kvartalskapitalismen och dess framfart i världen och Sverige har tyvärr satt långsiktigheten i andra rummet.

Det är med en växande oro vi ser hur de värden vi satte högt, nu prioriteras ned i stora delar av näringslivet. Turbokapitalismen har ersatt kvartalskapitalismen och dess framfart i världen och Sverige har tyvärr satt långsiktigheten i andra rummet.

Tillit hos anställda och medborgare är en avgörande faktor för en sund utveckling i näringslivet. De sanslösa löner och belöningsprogram vi nu ser för höga chefer i näringslivet betraktar vi som direkt skadliga för ett bra näringslivsklimat.

Klyftorna i samhället ökar med en hisnande fart. Sverige har faktiskt de snabbast växande klyftorna i västvärlden under de senaste åren.

Låt oss ta ett exempel: 50 vd:ar på svenska storföretag i sju olika branscher hade år 2017 en genomsnittlig inkomst av arbete och kapital som motsvarar 59 industriarbetarlöner. Säkert kan man hitta ännu större skillnader på andra platser i världen. Och säkert motiveras dessa skyhöga belöningar med att man måste kunna konkurrera om de bästa krafterna på en global marknad.

En del av dem som får del av dessa belöningar hävdar med emfas att alla har fått det bättre och att protesterna mot de växande klyftorna bara är ett uttryck för avundsjuka. Vi håller inte med om detta. Skall vi bygga starka och växande företag i Sverige så är den snabbt växande klyftan mellan den vanlige löntagaren och den verkställande direktören ett stort problem.

Vi bygger företag tillsammans. Vi bygger också nationen Sverige tillsammans. Dessa gemensamma uppgifter saboteras när klyftorna ökar. Vi menar att det är fara å färde och att det finns berättigade frågor: Hvad vilja kapitalisterna? Kan man tro på att näringslivet har förmågan till självsanering?

De klyftor som skapas oroar oss. År 1995 stod kapitalinkomsterna för 3 procent av den disponibla inkomsten. År 2015 svarade kapitalinkomsten för 15 procent av vår samlade disponibla inkomst. Var finns då dessa kapitalinkomster samlade? Svaret är att det är 10 procent av Sveriges befolkning som står för 90 procent av dessa kapitalinkomster. Koncentrationen av kapitalinkomster är den främsta förklaringen till att klyftorna i världen och i Sverige fortsätter att öka.

Om vi då också beaktar att beskattning av kapital är väsentligt lägre än beskattning av arbete så är det svårt att hävda att världens och Sveriges politiker fattar rättvisa beslut.

De flesta förstår säkert att Sverige inte som ensamt land kan införa väsentligt strängare beskattning på lättrörligt kapital. Svenska politiker borde dock, i samarbete med progressiva politiker från andra länder, kunna ta gemensamma krafttag både inom EU och globalt för ökad rättvisa. Det som däremot ganska omgående kan göras i Sverige är att införa en progressiv fastighetsskatt. Denna skatt skulle omfördela mellan inkomst av kapital och arbete.

Den överenskommelse som är gjord i 73-punktsprogrammet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna om att avveckla värnskatten, tycker vi är riktig. Att inte beskatta en inkomstökning med mer än 50 procent är en sund princip.

Klart är dock att avskaffad värnskatt inte bidrar till att klyftorna minskar i det svenska samhället. Den skattereform som utlovats i överenskommelsen måste därför ta ett helhetsgrepp om skatterna: Om skattenivån skall höjas, sänkas eller vara oförändrad beror på vilken nivå vi vill ha på skola, vård och omsorg, liksom satsningar på polisväsendet, vårt försvar med mera. Också utformningen av sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, pensioner med mera spelar stor roll.

De som är utsedda eller valda till viktiga uppdrag måste inse att utan tillit från medarbetare och medborgare blir det bara kortsiktiga klena resultat. Människor måste känna att folk i maktpositioner bryr sig och sätter gemensamma värden före krasst egoistiska.

De två partier vi röstar på, Liberalerna och Socialdemokraterna, har traditionellt ställt upp för en bra generell välfärd som gäller alla. Ansvaret att försvara och utveckla vår modell förpliktigar.

Det finns i Sverige, liksom på andra ställen i Europa och världen, mörka konservativa krafter som vill vrida utvecklingen i en helt annan riktning. I stället för frihandel och öppenhet mellan nationer och människor, göder dessa krafter protektionism och misstänksamhet. Den utveckling som den globala liberala marknadsekonomin har skapat hotas nu tyvärr av mörka politiska krafter till höger men också till vänster.

Sveriges stora exportberoende gör att vi är extra känsliga för handelshinder och annan misstänksamhet mellan länder och människor.

Växande ekonomiska klyftor mellan människor hotar sammanhållningen i vårt samhälle, men det gör också politiska strömningar som göder misstänksamhet och rädsla. Våra valda politiker har ett ansvar för tillit och öppenhet. Men det har också vårt näringsliv, våra fackföreningar och andra institutioner och organisationer.

Precis som på vår tid i Volvo har ibland parterna olika förslag inför eller i en förhandling. Men detta får inte ta fokus från hur vi skall ge förutsättningar för ett bra produktionsresultat till fromma för ägare, anställda och samhälle.

Uppdraget för politiken, näringslivet och arbetsmarknadens parter är att se till att Sverige fortsatt kan hävda sig i en tuff global konkurrens som kan ge förutsättningar för arbetstillfällen, välfärd och reallöneökningar. De som är utsedda eller valda till viktiga uppdrag måste inse att utan tillit från medarbetare och medborgare blir det bara kortsiktiga klena resultat.

Människor måste känna att folk i maktpositioner bryr sig och sätter gemensamma värden före krasst egoistiska.

Våra politiker måste också stå upp för mera nyfikenhet och djärvhet. Vi ser gärna en konkurrens mellan liberaler och socialdemokrater när det gäller hur människor, företag och samhället i stort kan utvecklas.

Konkurrens är bra. Men det är också samarbete när så krävs. Det var bra då i Volvo. Se till att det blir bättre i Sverige och i EU.