I dagarna är världens ledare återigen samlade för att diskutera klimatfrågan. Denna gång är det i Doha, Qatar, där miljöminister Lena Ek, hennes tyska motsvarighet Peter Altmaier och många fler under FN:s paraply ska hitta lösningar på hur man säkerställer att den globala temperaturökningen stannar under två grader Celsius.
Tyvärr verkar deras ansträngningar redan från början vara dömda att misslyckas.
Dels för att Världsbankens nyss släppta rapport varnar för att temperaturökningen riskerar att bli hela fyra grader under detta århundrade. Och dels för att det kommer att bli svårt att övertyga andra länder om behovet av att minska sina växthusgasutsläpp om Tyskland, som ligger på en sjätte plats i den globala utsläppsligan, följer upp sitt beslut att stänga sina kärnkraftverk till år 2022.
Det tyska beslutet om kärnkraftavveckling bejublas av många inom miljörörelsen. Men är det verkligen ett bra beslut för klimatet? Är det verkligen etiskt försvarbart att avveckla kärnkraft istället för kolkraft?
Borde inte Tyskland, där varje producerat kilowattimme elektricitet orsakar cirka 20 gånger högre koldioxidutsläpp än i Sverige, prioritera stängningen av sina fossila kraftverk?
Svaret på den sista frågan borde rimligen vara ett ja – oavsett vad man tycker om kärnkraftens långfristiga vara eller ickevara.
Att Tyskland ändå föredrar att stänga kärnkraftverken har förstås sina orsaker. Det handlar om Merkels politiska överlevnad – i sviterna efter Fukushima – men också om att bevara den betydande och statligt subventionerade kolgruvsindustrin. Och detta samtidigt som man kan visa upp en gigantisk satsning på sol- och vindenergi.
Det handlar alltså om en win-win-win-situation för den tyska regeringen. Men bra för klimatet är det inte.
En nationell satsning på sol- och vindenergi – där flera tiodels procent av Tysklands BNP varje år kommer att investeras – är på många sätt beundransvärd. Det kan ju vara värt att pröva vad de så kallade alternativa energislagen förmår, och att se om Tysklands elproduktion och elnät klarar av den planerade snabba och storskaliga omställningen.
Men det handlar också om att göra tuffa val. Och tyvärr prioriterar Merkel och hennes Tyskland helt fel när kärnkraften fasas ut.
En satsning med målsättningen att stänga merparten av kolkraftverken – vilka i dag tillsammans med gas- och oljekraftverk står för runt 60 procent av Tysklands elproduktion – hade däremot varit värd en stående ovation. Där hade industrilandet Tyskland kunnat visa vägen och att klimatfrågan är viktig.
I stället stänger man kärnkraftverk som producerar el med mycket låga koldioxidutsläpp och annonserar, utan att möta större protester, byggandet av nya kolkraftverk. Att detta förhärligas av den stora merparten inom miljörörelsen är svårt att begripa.
I det globala perspektivet, som måste tillämpas i miljöfrågor, lägger man de facto över ansvaret på andra länder att reducera utsläppen av växthusgaser. Ofta handlar det om länder i exempelvis Afrika och Asien som har svårt att minska sina utsläpp – och som tvärtom kan ha behov av att öka dessa i syfte att höja levnadsstandarden.
Några hårda och lätt kontrollerbara siffror är på sin plats. Enligt International Energy Agency (IEA) är medelvärdet för hur mycket koldioxidutsläpp en kilowattimme el orsakar 22 gram för Sverige och 468 gram för Tyskland (åren 2008–2010).
Sverige producerar cirka hälften av sin el från vattenkraft och den andra hälften från kärnkraft. Tyskland använder till 60 procent fossilkraft.
Motsvarande siffra för Frankrike, som har cirka 75 procent kärnkraft, ligger på 77 gram. Polen, med nästan bara kolkraft, ligger på hela 798 gram medan Danmark, med världens högsta andel vindkraft, ligger på 385 gram per kilowattimme el.
Att Danmark ligger så högt är inte vindkraftens fel, utan beror på att man föredrar det fossila framför nukleär baskraft.
Med tanke på dessa siffror och det allt större klimathotet borde miljörörelsen ta sig en funderare. Man borde åtminstone omvärdera sina prioriteringar istället för att med blind eufori heja på Tysklands fossila vägval.
Glädjande steg i rätt riktning noteras i Storbritannien, där namnkunniga personer som George Monbiot numera argumenterar för kärnkraft och där tidningen The Independent nyligen kunde berätta att företrädare för både vindkraft- och kärnkraftsindustrin för första gången tillsammans uppmanade premieministern David Cameron att skärpa lagstiftningen i syfte att begränsa koldioxidutsläppen från elproduktionen.
I Tyskland är det tyvärr andra tongångar. Den redan verkställda avstängningen av nästan hälften av alla tyska kärnkraftverk har lett till ökad användning av fossilkraft och ökar därmed Tysklands koldioxidutsläpp.
I en rapport av den grönfärgade Heinrich Böll Stiftung lyckas dock skribenten Craig Morris med konststycket att hävda att Tyskland faktiskt har rätt att öka sina utsläpp eftersom man alldeles säkert kommer att uppfylla Kyotoprotokollets mål och hävdar dessutom att handeln med utsläppsrätter säkerställer att koldioxidutsläppen är begränsade.
Är det slutet på den gröna rörelsen? Betyder det att man är nöjd med nuvarande utsläppshandel och menar att denna handel kommer att rädda länder som Bangladesh från allt värre översvämningskatastrofer när både Arktis och Grönlandsisen håller på att helt smälta bort?
Betyder det att man menar att Kyotoprotokollet kommer att begränsa ökenutbredningen runtom i världen och förhindra fler värmeböljor som numera nästan årligen orsakar tusentals döda även i Europa?
Jag hävdar inte att kärnkraft är helt problemfri. Precis som med alla teknologier behöver säkerheten förbättras.
Men kärnkraft är en kraftfull energikälla med mycket låga koldioxidutsläpp per kilowattimme och bör därför spela en betydande roll i den globala energiförsörjningen. Därför hävdar jag att vi, om vi tar klimathotet på allvar och tänker globalt, behöver kärnkraft såväl i Sverige, Tyskland och övriga världen.
Det är bara att hoppas att den breda miljörörelsen inser detta när tid är.
Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet, tysk och svensk medborgare
