Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna hävdar att besparingar och privata vårdgivare gör att Sverige står dåligt rustat för coronapandemin. De ifrågasätter värdet av att staten har ”sparat i ladorna” och vill tvångssocialisera all sjukvård under coronakrisen.

Det vore huvudlöst att mitt i en kris omorganisera sjukvården så att privata vårdgivare underställs offentlig kontroll. Reformisterna ljuger också om att välbeställda skulle kunna köpa sig förbi i ”coronakön”. Det stämmer inte eftersom privata vårdförsäkringar inte omfattar primärvård, akutvård eller intensivvård. Reformisterna tar dock tillfället i akt att torgföra cynisk katastrofsocialism.

I Spanien – det land Reformisterna hänvisar till som förlaga för en omorganisation – fortsätter privata företag att administrera sjukhus, men samarbetar nära med myndigheter för att sjukvårdens resurser ska användas optimalt. På liknande sätt har engelska NHS slutit avtal med privata sjukhus som innebär att de får tillgång till nästan hela den privata sjukhuskapaciteten i England. Även i Stockholm, den region som drabbats hårdast av coronakrisen i Sverige, är privata vårdgivare del av den gemensamma ansträngningen för att frigöra kapacitet och personalresurser.

Privata vårdförsäkringar omfattar inte primärvård, akutvård eller intensivvård. Reformisterna tar dock tillfället i akt att torgföra cynisk katastrofsocialism.

Som Reformisterna skriver tvingades många sjukhus redan innan coronapandemin gå upp i stabsläge, det högsta beredskapsläget, inte minst i Stockholm. Skillnaden var dock stor mellan olika sjukhus i regionen. Medan Södersjukhuset gick upp i stabsläge elva gånger 2018–2019 hade Sankt Göran, det enda sjukhus i Sverige som drivs av en privat vårdkoncern, inte ett enda. I en kris som denna, vill Reformisterna ha fler Södersjukhuset eller fler Sankt Göran?

De liberaler som Reformisterna föraktfullt avvisar har länge talat om behovet av att prioritera kärnverksamheterna och sunda offentliga finanser. Tack och lov har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar sparat i ladorna de senaste årtiondena. I stället för en ohållbar skuldkris som på 90-talet har staten därför resurser att bedriva en offensiv stimulanspolitik nu när varslen står som spön i backen.

Det betyder inte att statens resurser är oändliga. De 50 miljarder Reformisterna nu vill lägga på intensivvård motsvarar också vad familjeveckan, Socialdemokraternas paradnummer i förra valrörelsen, hade kostat samhället om 900.000 familjer hade tagit ut extra föräldradagar. För att Sverige ska stå ännu bättre förberett för prövningar som coronapandemin i framtiden behövs en stat med tydligt avgränsade uppgifter som levererar, inte en som lovar runt och håller tunt.