Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-29 13:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/klimatpolitikens-mal-ar-inte-en-fraga-for-vetenskapen/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Klimatpolitikens mål är inte en fråga för vetenskapen”

De svenska klimatmålen måste göras tydligare, skriver Chalmersforskarna Daniel Johansson och Johannes Morfeldt.
Foto: Magnus Hallgren

DN DEBATT 3/9.

Klimatforskarna Daniel Johansson och Johannes Morfeldt: Frågan om Sveriges klimatmål är förenliga med Parisavtalet diskuteras ofta i valdebatten, där man hänvisar till forskningen på olika vis. Men frågan om hur stora risker vi ska ta och exakt vilka mål Sverige ska uppnå är inte entydigt. Det är etiska frågor som behöver behandlas på politisk nivå.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Är Sveriges klimatmål förenliga med Parisavtalet? Det är en fråga som frekvent diskuteras, bland annat i nyhetsmedier och i valdebatten. Där hänvisar man ofta till att forskningen säger att Sveriges nuvarande utsläppsmål inte är förenliga med Parisavtalet. Men är forskningen om detta entydig? Var går gränsen för vad vi kan säga utifrån vetenskap? I vilken utsträckning är frågan politisk?

Vetenskapen kring klimatförändringarna är tydlig, klimatet förändras och det beror nästan enbart på de utsläpp som vi människor orsakar. Klimatförändringarna kommer att drabba oss hårt framöver om vi inte minskar de globala utsläppen av växthusgaser snabbt. Utsläppen av koldioxid måste ner till noll för att begränsa klimatförändringarna. Även utsläppen av andra växthusgaser behöver minska. Detta är tydligt i rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC.

Att sätta mål för klimatpolitiken är dock inte en vetenskaplig fråga. Det är i grunden en etisk och politisk fråga, men där vetenskapen har en avgörande roll att spela – som i att bedöma konsekvenserna av olika politiska ställningstaganden.

Den globala klimatpolitiken utgår från FN:s klimatkonvention och Parisavtalet. Målsättningen för Parisavtalet är att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 grader över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader över förindustriell nivå”.

Detta ska genomföras ”så att det återspeglar rättvisa och principen om gemensamma men olikartade ansvar och respektive förmåga, i ljuset av olika nationella förhållanden”.

1. Det globala temperaturmålet är inte entydigt. Parisavtalets formulering av det globala temperaturmålet har ett visst tolkningsutrymme. Vem avgör vad som är ”långt under 2 grader” samt vad som menas med ”ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader”? I en demokrati är det rimligtvis inte forskarna, utan snarare politikerna som avgör det globala temperaturmålet baserat på bästa möjliga vetenskapliga underlag om bland annat framtida konsekvenser av klimatförändringarna och konsekvenser för samhället av att genomföra utsläppsminskningar.

Vi vet att en lägre sannolikhet för att målet nås ökar risken för skadliga klimateffekter. Men vem bestämmer hur säkra vi vill vara på att målet nås?

2. Hur säkra vill vi vara på att målet uppnås? Låt oss anta att politikerna kommer överens om ett globalt mål för en begränsning av den globala medeltemperaturökningen till 1,5 grader. Det är svårt att säga exakt hur stora våra framtida globala utsläpp får vara (så kallad utsläppsbudget) för att nå temperaturmålet på grund av osäkerheter i hur klimatsystemet reagerar på våra utsläpp.

Chansen för att nå ett visst temperaturmål med en viss global utsläppsbudget anges inom vetenskapen med hjälp av sannolikheter. Vi vet att en lägre sannolikhet för att målet nås ökar risken för skadliga klimateffekter. Men vem bestämmer hur säkra vi alla vill vara på att målet nås och vilka risker för skador som våra samhällen kan hantera? Varken Parisavtalet eller den svenska klimatlagen slår fast en sådan nivå.

3. Vad är en rättvis fördelning av utsläppsbudgeten? Nästa steg är att fördela utsläppsbudgeten mellan länder givet att politikerna både har kommit överens om ett globalt mål och med vilken sannolikhet målet ska nås. Parisavtalet har sin bas i att varje land tar ansvar för utsläpp som sker inom dess gränser, så kallade territoriella utsläpp. Men vad är rättvist och hur bör ett lands ansvar vägas mot landets förmåga att genomföra utsläppsminskningar?

Vi kan med vetenskapliga metoder inte avgöra vad som är rättvist och vad olikartat ansvar egentligen innebär. Däremot så kan vi räkna på vad olika tolkningar leder till genom att använda olika rättvise- och fördelningsprinciper.

Det finns en uppsjö av möjliga principer som kan användas. Ett exempel är en fördelning av utsläppsbudgeten som utgår från lika årliga utsläpp per person i världen. Detta innebär att länder med stora utsläpp per person skulle behöva minska sina utsläpp snabbt, medan länder med låga utsläpp per person till att börja med skulle kunna öka sina utsläpp.

Ett annat exempel är att länder tar ansvar för sina historiska utsläpp. Om de summerade historiska utsläppen per person sedan ett visst år har varit relativt höga så innebär det en lägre utsläppsbudget för landet jämfört med principen om lika årliga utsläpp per person. Det blir tvärtom för ett land där de historiska utsläppen per person har varit relativt låga.

Vi har räknat på vad detta kan innebära för Sverige utifrån ett globalt mål på 1,5 grader som uppnås med 50 procents chans och jämfört våra resultat med de beslutade svenska territoriella klimatmålen. Beräkningarna ger följande insikter:

● Sveriges utsläppsmål är förenliga med det globala målet givet en princip med lika årliga utsläpp per person, eller om Sverige tar ansvar för historiska koldioxidutsläpp från 1990-talet.

● Om Sverige tar ansvar för utsläpp längre tillbaka behövs mer ambitiösa mål.

● Om Sverige tar ansvar för sina utsläpp sedan slutet på 1970-talet eller tidigare så innebär det att vi skulle behöva kompensera för våra historiska utsläpp med negativa utsläpp.

Svaret på frågan om Sveriges nationella utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet beror alltså på tolkning av temperaturmålet (max 1,5 grader över förindustriell nivå?), hur stor chans målet ska uppnås med (minst 50 procent?) och vilken rättviseprincip som tillämpas för fördelningen av den kvarvarande utsläppsbudgeten (historiskt ansvar?). Inget av detta går att utläsa ur Parisavtalet med den exakthet som behövs för att kunna avgöra om Sveriges klimatmål är, eller inte är, förenligt med Parisavtalet.

Vetenskapens roll är helt central för att räkna ut hur stora de framtida globala utsläppen kan vara givet olika globala temperaturmål. Med vetenskapliga metoder kan vi också räkna ut nationella klimatmål givet olika rättviseprinciper.

Men med vetenskap kan vi inte avgöra vilket mål Sverige bör nå, vilken risk vi och andra länder bör ta och vilken rättviseprincip som Sverige bör använda. Dessa frågor är etiska och behöver beslutas på politisk nivå.

Sverige kan ju självklart inte bestämma hur världen som helhet ska tolka Parisavtalet, men svenska politiker kan besluta om principer som är vägledande för hur de svenska klimatmålen ska tolkas i relation till Parisavtalet. Ett sådant beslut skulle öka transparensen i den svenska klimatpolitiken.

Ämnen i artikeln

Klimatet
Parisavtalet
Vetenskap

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt